Björnfrossa

Så här års är det väl brukligt att björnarna kommer ut ur sina iden. Inget jag direkt bryr mig om för min egen Nallebjörn, han har minsann varit i farten sen i mars 1959 och är still going strong.

Vi systrar fick våra nallar av Mormor Karin och Morfar Eskil. Systern hade den dåliga smaken att genast rita upp ögon och mun med en smetig krita på sin nalle så den blev otäck som ett monster. Men det gjorde inte jag. Min älskade, fina, gosiga Nalle var med mig jämt. När jag skulle sova. När vi körde traktor. Han var med i skogen. Han var med på våra  semestrar då hade Mamma Gertrud sytt en liten sovsäck till honom.

Med åren så blev han ganska skabbig. Inte konstigt med tanke på hans ansträngande leverne, egentligen. Armar och ben hängde löst. Ena ögat hade gått förlorat. Pälsen var praktiskt taget helt obefintlig.  Jag grät och skrek och trodde att Nallen snart skulle dö. För så ämlig och skröplig som han såg ut så kunde ingen leva, trodde jag.

Mamma Gertrud satte fart med att försöka rädda hans liv. Hon började sticka ett par byxor som han kunde ha på sig. För att inte benen helt skulle falla av. Jag stod bredvid Mamma som stickade så det yrde garnludd runt omkring i hela köket och jag tjatade oavbrutet: ”Skynda dig mamma! Nu är väl byxorna snart klara!”. Det blev en tröja och strumpor också. Nallen blev som ny och fullkomligt underbar. Nu kände jag mig trygg för Nallen var piggare än någonsin

En dag hände det som absolut inte fick hända. Nallen försvann. Jag grät och jag skrek. Vi letade och letade. Men han var och förblev borta. Tills en dag då Mamma skulle hämta något ur den stora frysboxen. Vad hittar hon då under iskalla påsar med ituskurna rabarberbitar och feta fläskkotletter? Jo, min underbara, fantastiska Nalle. Jag grät och skrek, för hur förkyld och sjuk skulle han inte bli efter dessa dagar i den iskalla frysboxen. Men ändå fullständigt överlycklig och tacksam för att ha fått honom tillbaka.

När den värsta chocken lagt sig kom denna fråga upp. Vem i hela friden hade lagt den stackars oskyldiga Nallen i frysboxen? Jag funderade natt och dag och kom till slut fram till att det måste vara systern som var boven i dramat. Den elaka, otäcka ungen. Hur kunde hon?

Nu för tiden har alla barn stora drivor med gosedjur, leksaker, datorer, mobiler och vad nu allt heter. Helt i onödan, kan man tycka. Hur ska någon hinna leka med allt detta? Och om man mot förmodan skulle göra det, hur mycket av dagens saker skulle hålla i 54 år? Som min underbara Nalle. Jag bara undrar....