Mossigt värre...

Jag tycker att det är dags för den svenska mossan att få ett ansikte. Man har alltid spottat, sparkat och utpekat mossan som värdelös. Ful. Och fullkomligt oacceptabel. Men vi måste tänka om. Alla löper omkring och krattar mossa, använder mossbekämpningsmedel och begagnar sig av värsta mossrivarna. Och nu undrar jag bara varför?

Vi tycker om mossan. Nästan 87% av vår gräsmatta hemma på gården består av mossa. Och vi är både nöjda och tacksamma. Mossan är ju grön, mjuk och man behöver ju heller aldrig klippa den. Kan det bli mycket bättre?

Vi har stora grönområden. Utan att skryta. Snarare tvärtom. Fast vi får nog skylla oss själva. Vilka normala människor klipper runt dynghögen till exempel? Egentligen borde man väl låta delar av den öppna marken växa igen. Kanske som små fina blomsterängar där man kan flanera i tidig morgonsol i fingummistövlarna, i den skira sommarklänningen med en korg med midsommarblommor över armen och bara se vacker ut. Precis som man ser i tidningarna. Slår man sedan den ängen med lien kan man få fler och finare blommor med åren. 

Problemet är att jag inte kan slå med lie på ett godkänt sätt. Jag rycker av grässtråna. Pappa Anders och Mamma Gertrud kunde slå med lien så det stod härliga till. Lugnt och metodiskt. Följsamt och effektivt. Men jag rycker och rycker med lien och hoppar och skriker när det inte tar sig.

Gräsklippning genom tiderna ser ut som så. När vi var små körde vi runt med en vanlig handjagare. Slet som djur med den över stock och sten. Det var inte alls ovanligt att man fick köra fram en bit, backa och köra fram igen för att få av gräset. Och inte bara en gång, kanske både två och tre och fyra gånger. Klippningen tog många, långa timmar.

Så köptes det en riktigt motorgräsklippare. Va, en sådan modernitet på vår gård? Jo, minsann. Mamma Gertrud gick så gott som hela dagarna med den klipparen. Hon blev en hejare på att byta olja också. Jag som inte ens visste att man måste byta olja på en simpel gräsklippare. Jo, det borde man, tyckte Mamma, och jag kan slå mig i backen på att det inte gick en vecka mellan gångerna.

Så kom mågarna till gården och hade teorier om att det absolut behövdes en självgående maskin och javisst, det hamnade en sådan tingest även hemma hos oss. Nu blev gräsklippningen som en ren och skär dröm. Man kunde gå där bakom klipparen och filura och tänka på nåt helt annat. Politik, ryskt hantverk, olika doktorsavhandlingar, Världsnaturfonden eller sånt, ni vet. När man äntligen vaknade till liv och slog av motorn insåg man att gräsmattorna varit färdigklippta för länge, länge sen.

Den senaste gräsklipparen går med en sådan hastighet att man får springa allt vad man kan för att hinna med. Utmärkt, då slår man två flugor i en smäll. Ja, gräset blir klippt och man får dagens motionspass utan att man knappt fattar det över huvud taget.

Nu fasar jag bara för att gubbarna ska släpa hem en sådan där åkgräsklippare. Men det säger jag bara, då är gränsen nådd. Ingen åkgräsklippare kommer hem till gården. Och det med basta...