Vaken (?)

Ibland känns det som om tiden rinner iväg alldeles för fort. Alldeles i onödan. Detta upplever jag i alla fall då Dagen D oundvikligen kommer närmare. Ja, sista april alltså, då årets första utebad går av stapeln. Man kan likna det vid Arlas kosläpp faktiskt. Låter otroligt, men sant. Folk strömmar till för att få se underverket.

Tog en sväng ner till sjön idag för att reka lite. Hur tjock är isen

Disigt nere vid sjön.
 Ingen idé att smörja på solcremen.

egentligen? Skulle det räcka med att helt lätt knocka till lite med det gamla plåt-öskaret för att isen skulle ge vika? Eller skulle man tvingas att hysteriskt, likt en galning, hacka i timmar med största klyvyxan för att man ska få till ett lagom hål i islagret?

Det är ganska viktigt att man får till en tillräckligt stor vak för att eliminera riskerna att skära sig på iskanten när man hoppar i. Detta hände oss nämligen för 10 år sen. För att vara riktigt exakt den 23 mars. Den dagen fyllde Mamma Gertrud 80 år och hade haft kalas i dagarna två och vi döttrar kände att vi behövde pigga upp oss efter matlagning, dukning, disk. Och det där med att vara trevlig och prata med allt och alla tar ju också på krafterna. Särskilt när man lider av social fobi. Som jag alltså, absolut inte Kulturtanten. Nog om det, vi avslutade firandet med att hacka upp isen, ta ett uppfriskande isbad med, just precis, skärsår på ryggen från iskanten.

Det blir nog till att svinga storyxan för
att få hål på isen

Det känns lite tungt, faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig. Badet alltså. Inte så att vattnet känns kallare ju äldre man blir. Nej, tok heller, det är det där att snabbheten liksom avtar ganska markant, som oroar mig. Man blir så osmidig vilket gör att uppstigningen ur vattnet kan ta längre tid. Alltför lång tid.

Det brukar vara redigt så slemmigt på stenen som man ska upp på. Och det finns inget som helst spelrum för vacklande och stapplande. Man står helt inte ut med att tillbringa särskilt lång tid nere i vattnet med isbitarna skvalpande runt omkring en likt isen i en skakad drink. Man måste obönhörligen upp.

Det ÄR som en nära - döden - upplevelse. Men man kan ändå säga att man vaknar till ordentligt. Låter som en paradox. Men väl uppe ur vattnet kan man riktigt känna hur värmen sprider sig i kroppen.  Man får nytt liv. Man känner sig pigg. Och glad. Och oerhört smal. Och varm. Men framför allt tacksam...

Tror jag ska tjuvstarta med uppvärmningen redan nu. Lite husmorsgymnastik skadar väl aldrig. Armar uppåt sträck! Indianhopp - hopphopp! Böj i sidorna - pressa ihop magvalkarna! Sedärja, det känns redan bättre...

Nu återstår bara att se ut en lämplig kreation. Täckande eller inte täckande...