Våreld och annan växtlighet...

Detta hände sig för något år sedan. Hela familjen skulle ta en riktig jobbarhelg hemma på gården. Egentligen hade man ju mycket hellre sjunkit ner i solstolen med en paraplydrink i ena handen och njutit av solens sköna värme. Men, nej, upp och hoppa. På med storstövlar och jobbarhandskar. Och så greppa närmaste räfsa. Eller sekatör.

Valdemar hade varit igång med värsta röjsågen sedan tidig morgon och vägrade nu lämna ifrån sig den. Svågern stod och trampade framför trappen och slängde ur sig: "Vetja, om man skulle elda upp den där stora rishögen ute på åkern. "Ja, ja, jaaa!!" ropade jag och hoppade högt av glädje.

Kulturtanten var dock osäker på om riseldningen verkligen var en bra idé. "Jag tycker inte om att elda." klagade hon men Svågern vädrade i luften. "Ingen vind, utmärkt! Då sätter vi igång!". Jag tog för säkerhets skull med mig några hinkar och hoppades på att det skulle finnas vatten i det stora diket.

Så skred vi till verket. Svågern satte bara en liten tändsticka i rishögen och som en blixt från en klar himmel så sprakade det till. På en sekund var hela rackarn´s högen eldfylld. Det sprakade och flammade. Helt plötsligt hade vi eldslågor på nära 60 meter.

Jag blev skiträdd. Sprang som en galning mellan elden och närliggande dike med fyllda vattenhinkar. Nåja, vatten och vatten. Det var mera av dy - snusk - sörja. Man fick trycka ner hinkarna i diket och då fick man upp både det ena och det andra. Gamla löv, pinnar. Gång på gång fick jag grodor med i hinkarna. Små grodor. Stora grodor. Arga grodor. Inte en tanke på att jag kanske störde i värsta grodparningen.

Lågorna flammade. Kulturtanten gick och muttrade "Jag tycker inte om det här!". Men ändå krafsade hon fram fång på fång med torra kvistar och gräs och kastade på elden. Svågern krattade på med frenesi för att liksom göra en brandgata genom att få undan det torra gräset.

Jag löpte som en idiot och skvätte vatten runt om för att elden inte skulle sprida sig. Jag var ruskigt nära en hjärtattack av rädsla. Såg framför mig ett inferno med brinnande åkrar som närmade sig skogen. Hela tiden malde Mamma Gertruds ord i öronen "Ska man elda så ska man elda i en gammal plåttunna" och "Man ska aldrig elda när det blåser!" Ja, jag vet kära Mor, jag ska alltid göra det hädanefter.

Sakta men säkert brann brasan ut. Vi krattade in glöd och pinnar mot mitten. På något sätt fick jag igång en någorlunda normal andning. Svågern, den orädde mannen, ville att vi omedelbart skulle ta oss an den andra rishögen men då skrek vi andra "Nej, nej, nej!!!", samtidigt som vi kastade oss på marken och rullade oss i det sotiga gräset för att påvisa vår desperation.


Jag sprang hem och hämtade några öl och så stod vi där vid brasan, sotiga och synnerligen rökinpyrda och skrattade och pratade. När vi gick därfrån vände jag mig om för jag tyckte jag hörde ett konstigt ljud. "Öhrn, öhrn, öhrn...". En groda tittade upp ur dyvattnet och psykstirrade på mig. Kanske arg för att jag förstörde deras kärvänliga eftermiddag i diket. Och jag ska säga precis som det var - när jag kastade en sista blick mot askhögen ger jag mig den på att grodkräket hytte med näven åt mig. Kan detta vara möjligt...