Dass - loppet

Vi hade ju absolut inga som helst moderniteter installerade i vårt gamla, dragiga hus. Tvätt och diskvatten hämtades från pumpen vid lagården och dricksvattnet hämtade vi från källan vid smedjan. Mamma fick slita och släpa. Och man fick också lära sig att hushålla med vattnet. Alltid stod det minst en bunke med vatten på vedspisen. Till tvättvatten. Till diskvatten.

Ingen toalett hade vi inomhus. Nej, vi fick hålla till godo med utedasset och det gick ju alldeles utmärkt. I varje fall under den ljusa delen av året. Men när det blev mörkt och otäckt ute, hujeda mig för att gå dit. Själv tordes man ju inte stega ut så det blev till att försöka få med systern ut. Oftast var hon ju hygglig och följde med.

Så travade vi iväg i den evinnerliga snöstormens kalla vindar.  Eller höstens iskalla spöregn. I totalt kolmörker, för vi slösade minsann inte med några utelampor hemma hos oss heller. Tok heller, hade man tur fick man tag på en gammal ficklampa som lyste med en svag, flämtade "låga".

Promenaden dit var egentligen inget problem. Och eftersom det fanns två hål (fjöl) på dasset så kunde vi sitta där tillsammans. Det farliga var vägen från dasset in till huset. Jag visste att systern visste, och systern visste att jag visste, att när som helst skulle dass-loppet starta. Denna otäcka tävling gick ut på att man skulle springa så fort som möjligt upp på gården. Eftersom jag var så liten och så mesig så var det ju alltid jag som kom sist.

Det som jag alltid tänkte på var när man gick eller sprang förbi lidret (liret) det var att nu kommer det nog något läskigt spöke ut. Lirsdörrarna gick ju inte ända ner till marken. Utan det blev en cirka 30 centimeters stor lucka och där trodde jag att det kunde komma ut långa, svarta, håriga armar som lätt skulle kunna få tag på en och sen dra in en in till mörkret inne i liret. Det var så otäckt att man knappt orkade tänka på det.

Alltså, vi gick tillsammans från dasset och sedan lagom vid lirsdörrarna på baksidan började systern springa. Och den ungen var snabb, det ska ni veta. Och jag som var lite trög i starten blev liksom ensam där bakom liret. I mörkret, ensam med dom fruktansvärda spökena. Jag skrek och jag grät. Och försökte springa det allra fortaste jag bara kunde. Systern hann så klart först in. Jag kunde bara hoppas att hon inte skulle hålla för dörren för jag ville av hela mitt klappande hjärta komma in och räddas från spöken och otäcka långa, svarta lirsdörrsarmar.

Det positiva med att hela barndomen ha suttit på det iskalla utedasset var att man aldrig någonsin drabbades av urinvägsinfektioner eller blåskatarr i det fortsatta livet. Ett toabesök i 24 graders kyla, gjorde att man i princip inte ens kände att man hade en rumpa, och då inbillar jag mig att ingenting vara kallare än så.

Fast nu på ålderns höst går jag inte många meter utan att ha sittdynan i högsta hugg. Man ska ju inte sitta på kalla stenar...ni vet va?