Inte den rätta knycken...

Det känns som om följetongen "Gräs och slåtter" aldrig tar slut. För även om den raska slåtterturen, på dokumentärfilmen, ser förvånansvärt effektiv ut så är den absolut inte det. Fem åkrar/ängar har vi på gården. Nu har vi avverkat två. Problemet är att man måste vara två när man tar av gräset med traktor och slåttermaskin och i söndags åkte ju alla hem till sitt. Det blev bara jag och bromsarna kvar. Men gräset måste ju obönhörligen av. Då jag kunde stryka slåttermaskinen på listan så gick jag ner till nästa punkt. 

Slåttermaskin             X      
Röjsågen/trimmern
Lien
Lilla trimmern
Trädgårdssax
Nagelsax

Jag klädde mig mycket smart. Långbyxor för att minimera alla insektsbett. Strumporna över byxfållen för att stoppa alla fästingar. Gummistövlar för att klara sig för alla ormarna. Jobbarskjortan kom också på. Uschiamej, vad det blev varmt!

Totalt värdelös mackapär.
 Får man verkligen sälja så veka och
krångliga maskiner?

Tog fram trimmern och gjorde den startklar. Jag tvekade aldrig om jag skulle få fart på den eller inte, fattade bara tag i snöret och ryckte till för kung och fosterland. Ingen start. Ett drag till. Ingen fart. Jag drog och ryckte, drog och ryckte. Det belåtna, överlägsna leendet byttes snabbt ut mot ett ursinnigt illgrin.

Dags för samtal till Butikschefen Valdemar. Ja, Ni vet ju redan hur dom samtalen låter. Nu skulle han på cirka en halv minut hinna berätta hur jag skulle starta maskinen och tala om varför det alltid var så himla lätt för honom att starta den, ja, innan jag började hoppa och skrika. Han berättade lugnt och beskrivande hur jag skulle göra. Och jag fattade galoppen direkt. Så klart...

Så fortsatte ryckandet och dragandet i snöret. Men inte startade den värdelösa trimmern heller. Mina tankar gick till Melker, ja han på Saltkråkan, när han skulle försöka starta båten. Jag förstår precis hur det känns att inte ha den rätta knycken.

Helst av allt hade jag velat hoppa sönder hela apparaten men jag valde att, mycket förargad (egentligen totalt ursinnigt galen), hiva trimmern långt upp i skogsbacken. Nu fanns bara en sak till att göra. Leta fram lien. Oj, här skulle det slås med lie. Och så började jag. Switsch, ratsch, ritsch!!! Gräset slogs av och lade sig i små, fina hösträngar. Lätt och fint. Effektivt och givande.

Hederlig gammal lie.
Arvegods.

INTE ALLS!! Jag ryckte och hackade. Slet och drog. Kling, klong, ibland råkade jag träffa en och annan sten, men vem brydde sig. Ibland hackade jag lien långt ner i backen och fick riktigt slita loss den. Och...?

Jag kämpade en hel timme. Det gick absolut inte alls bra men ett och annat strå fick jag ändå av. Jag slutade när blåsorna i händerna efter slåttermaskinsfärden gick sönder och blodet sprutade. Ryggen värkte.  Armarna kändes onormalt långa och helt utslitna. Svetten rann som Niagarafallen nerför pannan. Jag var trött och svag. Vacklade ner till sjön och kastade mig i böljan den blå. I morgon går jag upp gryningen och fortsätter slavarbetet på åkern. Fram mot oktober kanske jag är klar med slåttern. Men å andra sidan, vem har bråttom...

Slåtteräng när den är som bäst...