Sicket illvilligt bilskrälle...

Den lilla, röda Volvon, med stort V, och jag drar inte jämnt just för tillfället. Det är inte mycket jag begär men jag kräver att den ska starta när jag vill. Men se det vill den inte alls. Total vägran. Ska vår relation sluta så drastiskt, kan man undra? Ett akutsamtal till Butikschefen Valdemar. Ingen normal samtalston alls. Nej, jag gapar, skriker, hoppar, frustar och är i det närmaste hysterisk. Det är så jag fungerar. Som ung brukade jag ge mig på kastrullförrådet när den gamla Amazonen vägrade starta. Slängde både enliters- och tvåliters-kastruller så hårt i parketten att både träflisor och dammtussar ven kring öronen. Det var förresten bland det första Valdemar kommenterade när vi träffades: "Vilka buckliga kastruller du har!" Som sagt, den bilen gick inte alls bra...

"Det röda arkivet" - i denna bil kan man hitta 
absolut allt man över huvud taget kan tänkas behöva.
Från sittdynor och långkalsonger till
plastfickor, yxor, rostfria litermått, virkade dukar och gravvaser...

Inte kul att bilen trasslar men det värsta är att jag senast i helgen lovordade min lilla gullebil så det stod härliga till. Påstod att den gått felfritt i nästan 18 år. Vilken är en stor lögn då jag bara haft bilen i tio år. Jag skröt och skrävlade. Sa att den knappt drog 0,2 l/mil. Pyttsan, jag som tankar i tid och otid. Propsade på att den hade så stark motor så alla omkörningar gick som en dans. Hm, jag brukar ju faktiskt aldrig köra om någon. Och gör jag det känns det som det tar en kvart att pressa sig förbi. Med gaspedalen hårt nertrampad i golvet, ja, nästan helt igenom faktiskt...

Idag ska bilen tas in för behandling. Jag ber på mina bara knän om att den startar så jag åtminstone kan rulla in på verkstaden. Och att den kommer att bli helt kurant...och får komma hem till lilla mammisen... så vi kan börja om från början igen...kom tillbaka, jag förlåter dig...