Franska nerver och undergångsåldern...

Jag säger precis som det är - jag har oerhört svaga nerver. Är ständigt nervös och mitt självförtroende ligger strax över ett, på en skala mellan ett och tio. Jag balanserar på slak lina, med svängningar från oförskämt pigg och glad, riktig skaplig, till redigt nere och deppad. Varje dag, alla veckor, samtliga månader, året om.

Fast det här att ha svaga nerver är man ju så himla van vid att det går ju rätt bra. Värre är det med sömnen. Även om den strulat i många herrans år så blir det mer krisartat för varje år som går. Tänkte återigen ta en chansning och gå till hälsokostaffären och prova något riktigt effektivt preparat. Dom hittar ju på så mycket nytt nu för tiden.

 

Jag stegade in i butiken och frågade expediten, artigt och väluppfostrat, om något riktigt bra för sömnlöshet. Hon gick fram och började nagelfara mig, uppifrån och ned. Tänkte ett tag, spände ögonen i mig och frågade sen: "Hur gammal är du?" "Ehhe..." stammade jag fram, "ja..ja..jag är femtiofyra år!"

"Har du känt av några klimakterieproblem?" frågade (ropade) hon med hög röst så att absolut alla i hela köpcentret hörde frågan och jag svarade snabbt men sa precis som det var "Jajemen, det kan du slå dig i backen på att jag har!" Nu sken hon plötsligt upp och blev oerhört vänlig, hon störtade fram till en hylla och började en lång, lång (gäsp!) föreläsning om svettningar, sömnlöshet och obalans. Oj, tänkte jag, det här hade hon verkligen kläm på.

 

Expediten rekommenderade varmt ett preparat som var bra för allt det där hon pratat om. Och så poängterade hon: "...detta är mycket bra för obalans och deppighet..." Men, tänkte jag, det verkar nästan som om mina franska nerver syntes utanpå mig. Men jag struntade totalt i det, nu hade jag ju fått en riktig dundermedicin.

Expediten log sitt allra största och vänligaste leende, rusade fram bakom disken, fattade tag under min arm och ledsagade mig ut ur butiken. Stod sedan och vinkade till mig ända ut till entrédörrarna. Ja, jag säger då det, vissa människor föds med riktig serviceanda...eller... kanske var det bara det att jag såg ut som ett fullkomligt psykfall, tilltufsad, supernervös och ämlig...både jag och mina franska nerver...

För övrigt säger jag bara det, jag tycker att övergångsåldern är klart överreklamerad. Skulle mer vilja kalla den för undergångsåldern...fast det är ju bara min åsikt...