Från kiltspaning till vindsförvaring...

Så kom hon hem från det skotska höglandet för att hämta hem den lilla vofsingen. Ja, Kulturtanten alltså. Vi tänkte passa på att använda henne som assistent vid vindsrestaureringen. Hon skulle bara helt lätt hålla i två masonitskivor och mäta lite med tumstocken. Men det sket sig direkt. Vi fick knappt upp henne genom takluckan i mulltoan. Och när vi väl baxat upp henne, med mycket möda och stort besvär, så ville hon genast ner. Som värsta barnungefasonerna...

Det gäller bara att ta det ena benet före det andra...



Hon lever på stor fot...

Jag säger bara det, att åka runt jordklotet ett par, tre gånger per år, det är ingen match för henne, men att klättra upp för en simpel målarstege för att komma upp på vinden, det verkar vara som en total omöjlighet. Vi förlät dock henne då hon hade köpt med sig trevliga presenter till oss tråkiga lantisar. Det var tur för henne det...annars hade hon förmodligen fortfarande suttit kvar uppe på vinden och klagat... Ja, sånt är livet...



Är det det här som kallas för "Framstupa viloläge"...