Såna kransar går inte av för hackor...

Lika viktigt som att ha satt i innanfönstren till älgjakten, lika viktigt var det att lägga granris på blomrabatterna till Allhelgonahelgen. Kulturtanten tycker att sådana saker inte alls är viktiga medan jag fortfarande kan känna hur Mamma Gertrud spände ögonen i en och beordrade en till att ge sig ut i skogen med yxan. För att komma hem efter ungefär fem timmar med massor av granris. Ändå blev det likadant varje år - riset räckte inte på långa vägar. Så det blev åtskilliga turer till skogen.

Slit och släp, men nu finns det granris hemma...tills det tar slut...ja...

Vissa gånger var man så förtvivlat trött på det där risläggandet. Främst i ungdomens dagar då man helst satt på rummet och lyssnade på kassettbandspelaren och läste Starlet. Men när man hörde Mammas ilskna stampande i farstun då var det bara att trava ut på gården och hjälpa till.

Fint granris skulle det vara. Ganska stora grenar och dom skulle läggas i en viss ordning så det blev riktigt snyggt. Gjorde man fel fick man vackert börja om från början. Granrissmyckningen var inget man bara hafsade över heller, det var allvarliga saker, det. Ris skulle läggas på rabatterna på bägge sidorna på gården och till rabatten vid vedboden.

Utöver detta så skulle man bryta riktigt fint granris till att göra kransar till kyrkogården. Mamma stod i timmar och gjorde dessa kransar. Ordentligt skulle man vira granriset. Jämnt och fint. Inget slarv. Det tänker jag på inför varje Allhelgonahelg då det nu är jag som binder kransar till gravarna. Mina kan bli både magra, tunna och synnerligen märkliga. Men jag tröstar mig med att snart kommer snön som så tacksamt gömmer mina hemgjorda kransar.

Här ska blommorna bäddas ner inför vintern...'
mjukt och gosigt i granriset...

Kommer aldrig att glömma kransbindningskursen jag fick av mina kära arbetskamrater. Jag var som eld och lågor, ryckte och slet i riset, kastade mig över dom största och bästa kottarna och snyggaste snörena. Klippte lagom stora buketter och snörpte ihop det hela på absolut bästa sätt. Jag försökte göra precis som ledaren sa och gjorde och var mycket nöjd över mig själv. Så pass nöjd att jag till och med utbrast: "Inte visste jag att jag var så bra på att binda kransar!" Det skulle jag inte sagt. Ledaren kom framrusande med en ganska förargad blick och beordrade mig att "repa upp" hela kransen och så stod hon och kontrollerade mig tills hela kransen var klar.


Ja, minsann, nog syns det att den kvinnan gått på kurs allt...

Jag var svettig så det dröp om mig och tänkte gråtfärdig: "Det här klarar jag aldrig!" Tror att jag fick ett litet sammanbrott någonstans där i mitten av kransen, för när jag vaknade till liv igen så var kransen klar. Och riktigt snygg också. Det måste varit någon där uppe som hjälpte mig. Kanske min alldeles egna lilla skyddsängel... Jag säger bara, tack!