Saffransskorporna- en smetig historia...

Häromdagen så var jag på "motionsjuntan". Tre av oss (annars fyra) kunde stråla samman och vi tog en två timmars promenad i blåsten och sen stod handarbete på schemat. Lillasyster Yster bjöd på underbart kaffe med dopp. Hembakt surdegsbröd och så saffransskorpor. Dessa skorpor var sååå goda. Söta, lagom hårda och som sedan smälte i munnen. Jag blev så inspirerad att jag for hem i racerfart för att starta upp bakandet. Impulsiv är ordet för mig. Ibland alltså...

Jag slog upp Ernst-boken och hittade valnöts- och saffransskorpor. Jag pytsade i allt som skulle i. För ovanlighetens skull så dubbelcheckade jag att alla ingredienserna verkligen kom med. Ja, av erfarenhet har jag ju lärt mig att om man bara råkar missa en enda liten beståndsdel så kan hela baket gå åt pipan.

Inte för mycket mjöl då blir det för torrt, ringde i mina öron. Något som alla säger och jag var verkligen försiktig med mjölmåttet, vilket resulterade i en synnerlig lös deg, vilken mer kunde liknas med smet. Jag hällde i lite mer mjöl men konsistensen blev konstant smetlik.

Nu förstår Ni nog varför jag behövde en kopp rejält starkt kaffe
efter den åsynen...

Okej, tänkte jag, det ordnar sig säkert ändå. Jag kan ju vara sååå himla positiv i vissa situationer. I stället för att "forma" degen till tre långa rullar så bearbetade jag deg-smeten med degskrapan och lyckades snabbt skrapa ihop en rull-liknande historia på plåten. Säkerligen skulle det fixa till sig i ugnen, tänkte jag, och kände mig ganska belåten med bakandet. La in några vedklabbar i spisen, hällde upp en kopp starkt kaffe, satte mig ner vid köksbordet och fortsatte bläddrandet i Jul med Ernst - boken.

Hur det nu gick till, det förstår jag inte, men det blev faktiskt saffransskorpor i Lilla stugan den förmiddagen. Kanske inte lika goda som Lillasyster Ysters skorpor men riktigt smakrika ändå. Problemet var att dom blev så fruktansvärt stora så jag fick knappt ner dom i glasburken. Jag ville ju få precis lika mysigt som Ystersystern. Glasburk full med skorpor, rött band runt med ett litet vitt hjärta. Så här blev min skorpburk...

Ja, inte är jag någon bagare av särskilt stora mått men jag är en riktig hejare på att hantera en degskrapa i krissituationer...så det så...

Mamma Gertruds gamla degskrapa...
måste vara antik...men fin...