Det stora bakslaget...

Så var det äntligen dags för julbaket hemma i Lilla stugan! Jag kan ju av naturliga skäl inte baka för tidigt då det finns stora risker för att allt det hembakta liksom äts upp i förtid. Ja, så klart att det som bakats ska ätas upp men kanske inte då i form av moffning av stora mått, ja, precis såsom det kan hända när jag är i närheten.

När jag hällde ut saffranet i morteln så bildades det ett vackert hjärta. Jag tog det hela som ett gott tecken - mina saffransbullar skulle bli bättre än någonsin, det gick ju inte bara att missförstå det hela.

 

 

Ihoprörningen gick alldeles utmärkt, och själva utbakningen gick som en dans. Degen som i vanliga fall brukar envisas med att kleta och smeta så man tvingas att dumpa av lass på lass med mjöl för att över huvud taget få loss degslamsorna från underlaget, den släppte nu så proffsigt och lätt från bakbordet, ja, det gick rent av ofattbart bra. Försökte förbereda mig själv mentalt på att snart måste ett bakslag komma. Det brukade verkligen inte gå så här bra när jag satte igång med bakning, av vilket slag det vara må.

Näe, tro´t eller ej, men bullarna blev faktiskt helt perfekta. Bullarna var mjuka och smakfulla och den saftiga mandelmassfyllningen riktigt dröp längs hakpartiet när man satte tänderna i gobullen. Ja, dom var faktiskt så delikata att jag till och med bestämde mig för att äta dom varma saffransbullarna till lunch. Jisses, vilket bra förslag. Jag lade fram ett helt fat fullt med bullar och glaset med den iskalla mjölken gjorde denna näringsrika måltid helt komplett. Det blev en långlunch ska jag, i ärlighetens namn, säga...och inte så många påsar med bullar behövdes stoppas i frysen...faktiskt...

Ja, jag visste ju det att det skulle komma ett rejält bakslag efter dagens superlyckade saffransbak. Nu kom det i form av min hysteriska iver att sätta i mig alldeles för många bullar...men som det är sagt, det luktar gott om Mors bak...