The jullådsbotten is nådd...

Idag har jag rafsat och krafsat i jullådan och hittat lite av varje, faktiskt. 

Jag grävde fram ett gäng gamla julgransljushållare. Fick snabbt fram en kniv och skrapade av det värsta stearinet från förra året. När julen är över och man nått tjugonda knut så fullkomligt vräker jag nämligen ner alla julsaker i jullådan så snabbt jag bara kan. Vem bryr sig då om petitesser som små skinkbitar i adventsljusstaken eller grovkorniga senapsspruttar i tomteskägget?

För två år sen pecklade och slet jag med dom här julkulorna. Jag tog i för kung och fosterland och dom stickorna som jag använde blev aldrig sig lika igen. Sneda, krokiga, ja, fullkomligt oanvändbara...Visserligen skulle man sticka verkligt invecklade mönster men det hoppade jag över direkt och tog genvägen - ett litet ynka hjärta...vilken en väluppfostrad femåring kunnat göra med förbundna ögon, faktiskt.

Så gäller det ju att stå på god fot också...vilket inte alls är några som helst problem med den här rackarns trevliga, lilla julgransfoten. Nyloppad för en spottstyver och den kommer att passa ypperligt bra till vår magra, fula och barrande gran...fast då kanske Valdemar får stora dåndimpen, hoppar jämfota och sliter sitt hår för han har alltid lagt ut hundratals kronor på äkta, stora, ståtliga granar av synnerligen exklusiv sort. Med exakt lika barrlängd och exakt balans i hela det kraftiga grenverket. Med fullkomligt urtjusiga glaskulor och ärvda, blanka julgranshängen uppsatta efter linjalräta linjer.

Förra året ramlade jag över ett parti halmsaker på loppis och eftersom jag periodvis varit svag för sådana prydnader så köpte jag in ett ganska så stort lager. 

En del exemplar hade levt ett synnerligen hårt liv och behövde verkligen fräschas upp. Tänk att lite rött bomullsgarn kan sätta fart på vilken bock som helst...