Så var det äntligen dags för Ann-dan...

Hemma hos oss, när vi var små, så hade vi vissa traditioner i juletid. Julaftonen tillbringade vi alltid hemma på gården, juldagen firades med julotta i kyrkan klockan fem och så med efterföljande bondfrukost hos dom nere i Bäckbro. När så Annandagen kom var det dags för den stora julgransfesten i Bygdegården nere i byn. Det var en riktigt stor händelse och vem i hela friden ville missa den, inte vi i alla fall. Man ikläddes nya hemsydda klänningar, fina, blanka klackskor och så då ett par alldeles underbara strumpbyxor. Finare än så kunde man helt enkelt inte bli. En jul så kommer jag ihåg att vi hade fått glittriga strumpbyxor i julklapp. Ja, Ni hörde helt rätt, dom var glittriga. Måste ha varit dom enda i hela världen just vid den tidpunkten, trodde vi i alla fall.

Dansandet var vi kanske inte så intresserade av, i varje fall inte i dom allra yngsta åren. Men Mamma Gertrud och Pappa Anders hade utarbetat en riktigt bra lösning, så klart. Dom stod emellan oss i ringen runt granen och höll upp oss i händer och armar så att vi således inte nådde golvet med fötterna utan for runt granen som värsta disktrasorna. Efter ett tag tröttnade vi väl och fällde ner benen och tog mark på det hala golvet och trippade på i dom klackiga skorna men visst var alltid armarna onormalt långa efter just den där julgransfesten.

Påpekas bör att vi aldrig någonsin sa Annandagen utan vi kallade den dagen för Ann-dan. Jag trodde hela livet att det var för att jag så glädjande hade begåvats med just namnet Ann fast det egentligen bara var en rent dialektal ordförvrängning. Annandagen, Ann-dan eller ej, det känns som om det är bara min dag idag...