En slagen hjälte ...

Så var det äntligen dags för årets första skogshuggande. Kändes verkligen roligt att få lite fart på kroppen och vara effektiv efter alla dessa helgdagar. Största problemet var ändå att få på sig huggarbyxorna. Det var som att dra på sig ett alldeles för litet korvskinn. Visst, jag hade tre lager underställ under men nog borde man väl kunna kräva en viss elasticitet även i huggarbyxmodellerna? Annars vore det välan på tiden att sådana töjbara textilier skulle börja tillverkas? Det måste ju finnas fler lönnfeta tanter än mig med motorsågning som intresse...eller...

Turligt nog behövde vi aldrig fälla träden då detta redan var gjort. Våra inhysingar på badön har verkligen jobbat hårt under helgerna. Så det var bara att spotta i nävarna och sätta igång. Valdemar med sågandet och jag utövade min bästa gren (?) nämligen att dra ris.

Redan efter trekvart drabbades Valdemar av ryggskott. Trodde han ja, jag var av den uppfattningen att han fick en släng av ett "flög" i ryggen. Det fick alltid Mamma Gertrud och Pappa Anders och alla andra här hemma på gården. Ja, inte alltid, så klart, men när väl ryggen krånglade då var det obönhörligen på grund av ett flög. (detta ord ska uttalas med bred dialekt med lite bondaktigt l och öppet ö, bara som lite extra info för den som vill söka i gamla ordböcker).

Vi tog dock en fika men Valdemar stod och pustade och stönade så demonstrativt att jag fick lov att fullkomligt kasta i mig kaffet och snabbknapra i mig dom stenhårda skorporna. Det blev så att jag helt enkelt fick baxa hem Valdemar över det vassrika kärret. Och inte bara det, jag fick samtidigt släpa hem motorsåg, timmersaxar, bensindunk och olja, plus fikapåsen. Väl hemma fick jag efter visst besvär ner gubben på kammarsoffan, värmde vetekuddar i parti och minut och fick hålla handen och trösta hela eftermiddagen.

Själv så brände jag mig på tungan av det skållheta kokkaffet men vem brydde sig om det...absolut ingen...