Jag säger bara det, Lars Lerin...

Jag tillbringade dagen med Lars Lerin, denna fullkomligt underbara konstnär och författare. Började redan i ottan med att lyssna på hans senaste vinterpratande. Jag försökte knö ner mig på kökssoffan vilket inte är det allra lättaste. Soffan är nämligen avsågad cirka 2/5 av den ursprungliga möbeln liksom platsbyggd fast ändå inte. Jag stoppade vedspisen full med björkved, lutade huvudet mot två madrassmönsterklädda, magra kuddar, svepte en falsk fleecefilt runt kroppen och sträckte ut långskånkerna så pass att dom hamnade på diskbänkens kant och i och med detta stjälpte ner både äggkopp och kaffemugg med ett stort brak i slasken. Men vad gjorde det, nu var det bara att njuta av Lerins underbara prat.

Dagen fortsatte med en dokumentär om Lars Lerin där man kunde se hur hans målande kunde gå till. Han packade ihop lite papper, lite färger, en limpsmörgås och en termos kaffe och så ut på lämplig avverkningsplats. Så ställde han sig på knä bland grenar och kvistar, blickade ut över det ståtliga hygget och blaskade på med lite färg, duttade lite här och där med värsta penseln. Och så lite streck liksom lite på måfå för att så avsluta det hela med att ta upp lite lervatten ur ett skogsskördarhjulspår och hälla över målningen...och så blev detta till något alldeles underbart. 

Alla borde lyssna på Lars Lerin eller i alla fall låna hans böcker på biblioteket lite då och då, det är så himla trösterikt och lugnande. För vem vill inte höra om salubrin-insmörjd hårbotten, klippta liktår och glassplitter i kalsongerna. Och vem har inte alltid undrat hur mycket kärlek det ryms i ett kråkhjärta...

                                    Lilla gummann