Klart att man antar utmaningen......

Det har ju gått så himla bra för mig den senaste tiden med Kulturtantens och mina kamper, eller hur...och jag ska säga precis som det är, jag räds inte för ett nederlag, tvärtom, det känns mest som om jag redan har segern som i en liten ask...hehehe...

Denna konstruktion har jag absolut inte filurat ut själv men däremot har jag  snott ihop den för egen maskin. Modellen såg jag dock på Lantlivs hemsida. Man kan köra den i tvåvåningsvariant men jag ville inte skämma bort fåglarna i onödan så det fick bli en-våningstyp.

Mycket enkel fågelmatare. Ta en apelsin, skär itu och pressa apelsinhalvorna. Stick nu en simpel slypinne rätt igenom halvorna. Sätt så en pinne på tvären under den understa apelsindelen. Jag hottade upp produkten lite grann och prydde hela konstruktionen med gammalt granris, vilket jag precis hade kastat ut utanför dörren i hopp om att Valdemar skulle ta hand om det, men tur i oturen så klev han bara över granriskvistarna så det var bara för mig att greppa ett par kvistar och fästa. Tack Valdemar...

Det är ju inte alltid så att alla ens projekt lyckas, nej, för så är det nästan alltid för mig. Det blir inte riktigt vad jag tänkt mig fast jag startar upp med rasslande glatt humör och med inspiration ända upp till öronen. Denna apelsinfågelmatare blev synnerligen slak, måste jag erkänna. Eller det var egentligen själva apelsinskalshalvorna som var så onormalt tunna och förargligt sladdriga men tack vare att jag med våld pressade ner solrosfrön fick jag ändå lite stadga i matskålen.

Inte mycket mat att bjuda på vad det gäller våra vinterfåglar. Dom fullkomligt vräker i sig maten och vi springer som i skytteltrafik med solroskärnesäckar och jordnötspåsar och jonglerar med talgbollar så det står härliga till. Men nog borde välan den här mumsbiten räcka till två små talgoxar i alla fall...till mellanmål då, i så fall...