Sådan mor sådan dotter...

Vi i familjen har ju konstaterat att Kulturtanten har en otrolig likhet med vår kära Mamma Gertrud. Ja, likheten är så makalös att man riktigt hoppar till. När Kulturttanten slänger på sig Mammas gamla hemstickade, blå väst, med fastsydd ficka så att ett par välstrukna tygnäsdukar kunde finna sin rätta plats, tror man nästan att det är Mamma Gertrud trots att hon nu varit borta i snart fem år. Vi har också uppmärksammat släktskapet, så till den milda grad, att Kulturtanten också är en nästan exakt kopia av Mormor Karin och Moster Britt. Ja, minsann, olika falla ödets lotter...

Kulturtanten har ju också begåvats med alla Mammas talanger vad det gäller hantverk, hemslöjd, växtodling och matlagning vilket i åratal har glatt alla oss andra. Men nu på senare år har jag liksom spurtat ifatt. Inte i fråga om matlagning, absolut inte, men jag har ju fått lite mer kött på benen vad det gäller virkning och stickning.

Ja, för vem är det inte nu som sitter och klirrar med strumpstickorna eller virkar estniska flätor (fast dom kanske man stickar?) eller sysslar med picotvirkning så det står härliga till, om inte jag, i alldeles egen hög person. Korgar och skåp fullkomligt översvämmas av raggsockor, virkade stjärnor och hjärtan och så då nu nytillskotten, ljusvärmarna, som blivit så otroligt uppskattade även i finare kretsar.

Häromdagen så började jag till och med  försöka med Mamma Gertruds paradnummer - dom virkade grytlapparna. Rejäla med dubbelt bomullsgarn. Mycket smakfulla och mycket användbara. Mamma virkade grytlappar så virkkroken riktigt glödde och alla i släkten tilldelades varsina två lappar, allt från brorsbarns svärföräldrar, bryllingskusinernas grannar och till och med hemtjänstens gamla barndomskamrater.

Anledning till att jag startade upp detta projekt var att jag råkade/lyckades bränna upp en på spisplattan och jag är välan inte sämre än att jag kunde nytillverka en. Fast inte så lätt som jag trodde. Utan beskrivning blev kaffelapparna väldans volangaktiga och ganska lika dom lappar som jag skapade redan i syslöjden i slutet på sextiotalet. Hade jag verkligen inte kommit längre i utvecklingen, va?

Jorå, denna gången repade jag helt lugnt upp den vågiga grytlappen och började om från början. Här var det inte fråga om några hysteriska anfall eller ens den minsta tillstymmelse till kökssaxattacker heller. "Jösses" tänkte jag för mig själv, "vad jag har blivit lik min Mor" så tog jag en slurk kaffe, la in en vedklabb i spisen och startade upp kaffelappsvirkningen ännu en gång...

                                  Lilla gummann