Ett lappkast mer eller mindre...

Så vaknade man upp efter ett helt dygns intensivt snöande. Valdemar kastade sig ut direkt i pyjamasen för att rycka igång apparaten. Fast det där är inte alls sant, för först i halv niotaget behagade karln vakna upp och masa sig ner för vindstrappan. Det var i stället jag som var uppe med tuppen och i det svarta vintermörkret skottade jag av gårdsplanen och sopade av trappen.

 

Det finns inget som Valdemar hellre vill göra än att gå där och slunga snö.

 

Nu när han blivit pensionär så tar han snällt på sig ordentligt med kläder. Termobyxor med långkalsonger med flossad insida under(eller om det var utsidan som var flossad). Yllehalsduk och reklam mössa.

 

Jag skottade vägen till boden och vedboden och passade på att baxa ut skidorna. Man hade ju hört att snön skulle fortsätta falla fram till kvällen och tänkte som så att ett litet skidspår skulle man välan kunna köra upp.

Inga nya skapelser alls. Nej, dessa stabila skidor har stått i boden i åratal. Kanske dom till och med fanns här för hundra år sedan när vår familj kom till gården. Det kanske inte direkt är Gustav Vasas skidor men jag kan slå mig i backen på att han hade samma skidleverantör. Rejäla skidor som definitivt inte bryts itu ens under intensiv lappkastträning.

Skidbindslen av äkta järn och trugorna på stavarna med rejäla läderremmar skulle kunna användas som snöskor i det snörika Sibirien. Inget plast eller slit och släng här heller. Det känns som om jag hänger på den trenden för mina "nya" skidor har redan 29 år på nacken, fast inte särskilt slitna faktiskt. Ja, tänk vad åren går...

                                  Lilla gummann