Antikrundan nästa...

Idag har jag huserat inne i vävkammaren i Stora stugan. Fick nämligen inte plats i Lilla stugan då det kom hantverkare som skulle sätta in vår nya, fina, lilla, svarta vedspis. Med två kamin- och vedspis-experter i köket, plus då Valdemar som hela tiden stod i vägen och försökte lära sig allt om hur man murar in en gammal hederlig vedspis, så det var lika bra att fly fältet.

Jag röjde ur ett gammalt skåp för att enkelt och effektivt kunna få in alla julsakerna och därefter försöka memorera var jag arkiverat dom. I skåpet råkade jag på en pokal som var tagen direkt från Wimbledon. Hur i all världen hade den kommit dit? Vi har, mig veterligen, inga som helst tennisspelare i släkten som har kunnat vinna denna åtråvärda buckla. 

Den enda som haft tennisdrömmar i familjen det skulle väl i så fall vara Kulturtanten då. Hon som tänkte bli tennisens Evy Palm. Ja, liksom börja på gamla dagar (hm? var det 37?) och sporta på riktigt men hon valde att satsa på tennis för att också bli förmögen på gamla dagar. Det hela sket sig för att Kulturtanten, som i fint sällskap av mig, föddes helt utan bollsinne. Och nu är hon ju alldeles för gammal och skröplig så hon får nöja sig med att gå och sopa, ja, alltså satsa på curlingen och tjäna absolut noll. Så gick det med en tennisdrömmen...

 

 

I samma intressanta överraskningsskåp hittade jag också en relik från dom gamla grekernas tid, eller om det nu kanske var romarnas. Denna bägare är säkert värd sin vikt i guld, fast den kanske mer är gjord i brons, eller möjligen simpelt gjutjärn. I vilket fall som helst oerhört deltaljrik i sitt snirkliga mönster. Kanske man kunde använda den till den kommande helgens vinprovning. Står stadigt, rymmer mycket och man får samtidigt en lektion i hur livet levdes förr...och skulle nu någon från Antikrundan vilja ringa och ge ett bud, så säger jag bara, välkommen fram...