Hopp från hög slasktratt

En dag när vi var små hittade vi på en ny lek. Ganska spännande och lite farlig. Leken hette: Hoppa från slasktratten. Och så här gick den till:

I köket hade vi ju inte indraget vatten men vi hade en liten bänk där det var en slask alltså med avlopp. Vi kallade den slasktratten. Bredvid slasktrattsbänken stod kökssoffan. När man lekte denna lek skulle man klättra upp på kökssoffan och så upp en liten bit högre så att man kom upp på slasktrattsbänken. Väl däruppe på toppen så skulle man helt rått kasta sig ut i det okända. Ja, alltså hoppa ner på köksgolvet.

Det låter inte särskilt högt men som liten, liten flicka så var det ett ganska högt hopp. Denna lek var absolut inte uppskattad av de stackars föräldrarna heller . ”Nej, bevare oss väl för sådana lekar!” tyckte dom. Alltså fick vi leka denna lek när Mamma Gertrud och Pappa Anders var ute. Kanske Pappa var ute i snickarboden och Mamma var ute i lagården och skötte djuren. Då när vi noga kontrollerat läget via köksfönstret och såg att kusten var klar då började leken.

Jajemen, nu blev det fart och fläkt. Snabbt upp på soffan, raskt upp på slasktratten och direkt hoppa ner på golvet. Fort, fort, upp på soffan och slasktratten och så hopp. Jag var väl lite mesigare och tog lite mer tid på mig så systern/Kulturtanten gick om mig flera gånger under leken. Men det gjorde ingenting alls.

Det var en ganska rolig lek. Fast den var förbjuden. Vi hade i alla fall jättekul och vi hann ju stoppa leken när vi såg Mamma eller Pappa komma gåendes över gårdsbacken. Alltså behövde dom ju egentligen inte alls veta om att vi över huvudtaget lekte denna förbjudna lek. Tills en gång när det hände något som absolut inte fick hända.

När jag hoppade ner från slasktratten så hamnade jag snett på golvet  och vrickade foten. Jag skrek och jag grät. Systern försökte förtvivlat få mig att inse att det nog inte var så farligt. Men det var det ju. Jag kunde faktiskt inte stödja på foten. Snabbt kom vi på att om jag låtsades att jag lekte någon slags kryplek så skulle Mamma och Pappa aldrig få reda på att jag stukat foten och också förstå att vi lekt den förbjudna leken. Foten skulle säkerligen bli bra framåt kvällen.  Och trodde systern det så trodde jag också det. Men så blev det inte.

Under dagens gång började Mamma och Pappa fundera över varför jag kröp hela tiden. Och det hela slutade med att jag storgråtandes berättade att jag stukat foten. Jag hann ju naturligtvis också tala om att vi hoppat från slasktratten fast jag såg att syster stod bakom och hytte med näven. Jag minns inte om föräldrarna  blev arga. Minns bara att Pappa direkt gick ut i snickarboden och kom ganska snart tillbaka. Han hade snickrat ihop en liten käpp åt mig.

Jag minns den än idag. Säkerligen bestod den nog bara av någon typ kraftig pinne som pappa satt en gammal gardinstångsknopp av trä högst upp. Men, vad den var vacker. Det kändes riktigt bra att få vara lite sjuk och gå och halt-spatsera runt i huset med käppen. Detta hyss slutade ju ganska bra ändå. Men ska sanningen fram, och det ska den väl, så fortsatte hoppleken så klart då min vrickade fot läkt. Skam den som ger sig...

                                                   Lilla gummann