Farmor Hulda - minnen...

Jag minns inte så mycket av Farmor Hulda då hon gick bort när jag var bara fem år men dom saker som man kommer ihåg vill man bevara varmt och ömt. Farfar Herman, Farmor Hulda, Faster Vera och Farfarsmor Karolina kom till gården i april 1919. Det var bara Farfar som sett gården och när dom kom körandes med hästen och vagnen på den gamla skogsvägen så ropade Faster Vera: "Far, far, har du köpt en herrgård till oss!" Pappa Anders föddes sedan 1921 och blev gården trogen hela sitt liv.

Farmor Hulda, Faster Vera och taxen Olle framför glasverandan som fanns på stora stugan på den tiden. Det verkar som dom inte ägnade alltför mycket tid åt gräsmattorna men, för all del, dom hade nog lite annat att pyssla med.

När vi flickor var små fick vi små, fina trehjulingar. Vi cyklade och cyklade. Det gick ju inte så himla bra på grusvägen men vi hade hittat ett alldeles utomordentligt bra ställe med alldeles perfekt underlag. Nämligen uppe på berget där flaggstången stod. Vi cyklade fram och tillbaka mellan stagen som höll upp stången och vi körde slalom mellan taklökarna som växte där. Farmor Hulda fasade för att vi skulle råka cykla nerför branten och hon stod och trampade oroligt och ojade sig. Men inte for vi över stupet heller...systern/Kulturtanten hade ju till och med bockat ner styret på sin trehjuling så det uppstod en riktig racercykel allt för att det skulle gå fortare...

Här var vi med Mamma Gertrud och Farmor Hulda och badade. Pappa var förmodligen också med men stod nog för tillfället bakom kameran. Det var nog den här gången då systern vägrade att ta av sig sina nya gummistövlar när hon skulle bada. Ouppfostrad unge måste man säga. Ja, henne kunde dom absolut inte få någon pli på.

Jag minns också den gången då Mamma Gertrud hade rört ihop såpvatten så vi skulle få blåsa såpbubblor. Jag missuppfattade så klart hur man skulle göra, så jag sög in såpvattnet i stället för att blåsa utåt och skapa fina bubblor. Vilket resulterade i att jag fick mig några rejäla kallsupar av det såpiga vattnet och att jag storgråtande, hulkande och hostande blev sittandes i Farmor Huldas knä för att få tröst.

Turligt nog så höll Mamma på att städa bakom kökssoffan just den dagen. Och där bland allt damm och skräp så hittade hon tre stycken gamla, krackelerade non-stop-karameller som jag fick den stora äran att inmundiga. Strunt i att både damm och gamla hårstrån slank ner i gapet - det var den absolut bästa medicinen som jag någonsin kunde få. Bara så att Ni vet, bästa medicinen mot såpvattenskallsupar är alltså dammiga karameller. Jag minns dagen som om den vore igår...

En jul satt vi i kammaren och väntade på Tomten. Eller rättare sagt, vi hoppades så innerligt att han skulle komma fast vi hade varit lite busiga. Farmor sa åt mig att lägga undan gosetrasan så att Tomten inte skulle se att jag fortfarande sög på tummen. Jisses, så rädd jag blev. Jag som sög på tummen så pass att den blivit helt skrynklig. Tänk om han skulle se den. Jag knölade ner gosetrasan bakom kammarsoffan och när Tomten äntligen knackade på och stegade in över tröskeln så hade jag noggrant gömt vänstertummen  hårt i handen. Jag kunde både ta emot julklappar och tacka i hand utan att Tomten noterade min skrynkliga tumme. Snacka om tur...

Farmor Hulda drog oss ofta i skrindan

Jag var ett mycket snällt barn som liten, som bara ville äta och sova, har det berättats för mig (och jag inte alls förvånad, faktiskt). Tyckte om att både sova middag och gå och lägga mig tidigt. Och tänk att det har hållit i sig ända fram till nu, sovandet alltså...för snällheten har nog nästan helt gått över...typiskt alltså. Men systern då, badar hon fortfarande med stövlarna på? Nej, men hon tar sig ofta vatten över huvudet...