Ett steg framåt...

Så kom äntligen dagen då Valdemars all round-träning startade upp. Kanske inte helt frivilligt men då vi hade skrivit ett kontrakt som i stort sett gick ut på att "vardagsmorgnar träning exakt 7.30" så var det bara att sätta fart. Inga som helst problem för mig då jag alltid sitter vid frukostbordet senast halv sex. Valdemar däremot föredrar att dröna några timmar till...

Alltså hinner jag äta en god, välbalanserad och näringsrik frukost i godan ro medan Valdemar, i bästa fall, hinner få i sig en banan eller möjligtvis en klyftad apelsin.

Nåja, Valdemar drog snabbt på sig sina sportiga träningskläder, riggade skorna med sina nya "ice gripper" och så var det dags. Oj, vilken start, han pinnade på så det knastrade och knakade i den hala isen. Oj, jag fullkomligt ääälskar ljudet av dubbar som river i isen. Mina bildäck är fulldubbade och jag vevar gärna ner fönstret för att riktigt höra hur dom fäster i det blanka underlaget.

Vid exakt 200 meter börjar Valdemar mumla lite i skägget. "Det känns konstigt på ena hälen!". "Äsch," svarade jag moderligt "stanna och dra upp strumpan ordentligt bara, den kanske har korvat ihop sig på hälen!" Och Valdemar drog strumporna halvvägs upp till knäna och vi fortsatte vandringen.

Efter 400 meter började gubben jämra sig lite grann och liksom småhalta på den nämnda hälsmärtande foten. Jag låtsade som om att jag inte såg hur det stod till utan fortsatte helt rått framåt.

Vid närapå 800 meter blev karl´n tvungen att stanna och pustande och stånkande ta av både sko och strumpa och visade så mig glädjestrålande ett ettöresstort skavsår. Jag bara suckade. Första träningstillfället och vi kom inte en kilometer ens, vilken oerhörd besvikelse. Valdemar fick genast order om att vända och linka hem medan jag satte fart runt den planerade rundan.  I rask takt och med spänstiga armtag (?)...

Väl därhemma så hittade jag Valdemar på kammarsoffan. Han blundade och liksom kämpade med oerhörda smärtor. Benet var uppsträckt högt i luften på uppallade kuddar. Jag såg lite undrade på arrangemanget men då svarar Valdemar genast: "Det är alltid bra med högläge på skadade kroppsdelar!"

Ja, så kan det gå. Men det hade kunnat vara mycket, mycket värre. Valdemar hade ju kunnat drabbas av två oerhörda skavsår och då hade jag ju blivit tvungen till att bära hem honom på mina klena armar. Men så blev det ju inte. Idag ska vi fara in till stan och köpa hem två tjog ägg och kurera skadan med ägghinnor vilka läker skavsår ofattbart snabbt. Tänk om Valdemar möjligen, eventuellt, kanske är fit for fight redan i morgonbitti...