Ända in i kaklet...

Ja, minsann, här hemma går det undan trots skavsår, skid-VM, Vasalopp och hosta. Den nya, lilla vedspisen blev ju inmurad härom veckan och så skulle det bara kaklas och målas. "Bara"...

Väggar, tak och golv är ganska sneda och vinda här i Lilla stugan. Ibland blir man rent av yr i huvudet när man försöker tänka sig ett 90-gradigt hörn samtidigt som man reser sig från kökssoffan. Vi gjorde dock ett alldeles utmärkt underarbete med spismuren och följde anvisningarna efter konstens alla regler. Valdemar blandade ihop kakelfix så det stänkte både högt och lågt, trots sina oerhörda hälsmärtor, och jag gjorde en fantastisk insats som hantlangare. Jag räckte fram i tur och ordning kakelfixhinken, och spateln (eller vad den nu heter) och jonglerade helt besinningslöst med kakelplattorna. Efter några timmar så var arbetet klart. Vi stod och beundrade resultatet och kände oss som värsta kakelfixarproffsen och tänkte i vårt stilla sinne, det här, det är bättre än bra...

Så var det dags att ta bort kryssen man sätter mellan plattorna. Valdemar petade ut dom och tyckte plötsligt att kakelplattorna satt oroväckande svajigt. Jajemen, det var precis så det var. Plattorna hade inte fäst riktigt på underlaget så vi blev helt enkelt tvungna att bryta loss hela gänget. Det kändes oerhört tungt, ska Ni veta, men det är i sådana här situationer som jag gör mig bäst. Jag kan höja mig från pest och kolera till den allra härligaste soliga sommardagen. På en tiondels sekund...faktiskt...

Vi tog en styrketår, ja, en kopp superstarkt kaffe, alltså, och liksom återvann livsglädjen. Valdemar greppade kakelfixspateln och jag rusade fram med en hög kakelplattor i ett jehu. Sent på kvällen så hade vi klatschat upp alla plattorna igen. Och nästa morgon när vi försiktigt smög nerför vindstrappen så satt dom fortfarande kvar, tro´t eller ej. Tänk att man kan vara så himla tacksam och glad för några sketna kakelplattor...