En tulpanexpert i arbete...

Då jag sedan barnsben lider av synnerligen o-gröna tulpanfingrar ter sig livet lite annorlunda mot alla andras rogivande och sprudlande gröna leverne. Jag får kämpa för varenda liten tulpanstjälk kan jag lova...

Trevlig ljuslila tulpanbukett med inslag av propert blåbärsris finns vid liv efter tre l-å-n-g-a dagar...

Oftast brukar tulpanknippena så retsamt böja ner sig, kanske redan efter just tre dagar. I allra värsta fall så ger tulpanerna upp redan dagen efter inköpstillfället hur jag än försöker pigga upp dom. Har nu idogt skurit stjälkarna varje dag och pytsat i nytt fräscht vatten, pratat snällt med dom men samtidigt hotat lite ur ena mungipan: "Och vad ni nu än gör så håll er på benen...!"  och se på tusan, denna vita tulpansamling har levt i sju hela dagar...

Denna unika blomsterkvast borde helt enkelt gå till tulpanhistorien. Jag kan citera från dom nedskrivna dagboksorden: "På den åttonde dagen bröt jag försiktigt loss dom gulnande bladen och lade aktsamt ner dom kala stjälkarna på underlaget. Dom låg där ljusgröna, spänstiga och krispiga som dom värsta nyplockade sparrisarna..."...det är så vackert att man ryser hel och hållen...

Dom bladbefriade tulpanskaften stacks alltså tillbaka ner i Mamma Gertruds ålderstigna tulpanvas för att ta sällskap av ett fång halvt utslaget blåbärsris...och förevigades så för eftervärlden...det kan man kalla en mästerlig tulpanrehabilitering...av bästa sort...