Utdrag ur träningsdagboken...

Obönhörligen närmar sig badsäsongen och som en hysterisk periodare (miss-) sköter jag träningen. Ena dagen i topp, nästa helt i botten. Senaste tiden så har det ändå gått riktigt bra, faktiskt...

På torsdagen då var träningstanterna här hos mig och vi drog iväg längs småvägarna så gruset sprutade under dom nyinförskaffade, färgglada träningsskorna. Farten var alltså mycket god, kan man säga, kanske mycket beroende på att en lös rottweiler härskar i just dom trakterna. Efter ett snabbt stopp vid en ödegård så föll vi in i en slappare takt så jag fick ryta i ordentligt: "Och så höjer vi tempot mina damer!" och genast ökades hastigheten med ett snäpp.

Walkingskor, vilka förr i tiden kallades för promenadskor,
lite skitiga men med tanke på vilken fart man hastar fram i längs landsvägarna
så är man inte förvånad...

Nästa morgon drog jag med Valdemar på hans första träningstur efter den där fruktansvärda skavsårshistorien. Vi pinnade på i en dryg trekvart. Jag spattade på med gåstavarna i hopp om att stadga upp, det inte så dekorativa, armhänget. På vinst och förlust skulle man nog kunna beskriva det hela...

På lördagen drog jag tillsammans med Kulturtanten och hennes Agnes-Elise, plus hundskrället förstås, ut på en tur.  Det var så klart jag som drog upp tempot. Gåstavarna gör att man helt enkelt bara måste gå fortare. Vi tog timmesrundan och vi travade på så pass raskt att vi knappt kunde prata med varandra och sista kilometern fick vi genomsvettiga riktigt pina oss för att orka fram.

Kulturtanten satt med kalla omslag runt benhinnorna och hämtade sig först i kvällningen. Agnes-Elise låg bredvid datorn resten av dagen och muttrade något om att jag inte kunde gå med stavarna på rätt sätt. Precis som om det var en ursäkt för att hon var helt utmattad. Själv satt jag uppallad mot kökssoffan för att hålla mig vaken.

 Mina löparskor, fast jag kallar det för springskor,
haft dom i minst sju år men inte utslitna på långa vägar...
man ska vara rädd om sina saker...

Nästa morgon halv sex fick jag ett sms inifrån Stora stugan vilket lydde som så: "Hundprommis?" Jag drog kaffepannan av vedspisen, kastade på mig kläder och skor och efter en och en halv minut stod jag redo på gårdsplanen i den friska morgonluften med tranornas genomtrevliga gastande ringandes i öronen. Vi satte fart i riktning mot rottweilerterritoriet med livet som insats men ännu en gång hade vi tur och slapp påhälsning av den fruktade varelsen.

Resten av dagen låg jag i sängen och var totalt däckad, utmattad, slutkörd, halvdeprimerad och lealös. Konstigt det där, folk som envisas med att framhålla hur nyttigt det är med motion och frisk luft och så blir det på detta viset...

På tisdagen fick jag besök av Systrarna Yster och jag skröt så det stod härliga till om min fantastiska träningsperiod och då Lillasystern bräckte mig direkt när jag blev varse om alla hennes motionstillfällen. Aldrig får man vara bäst...

Gåstavarna finns alltid till hands...

Nästa dag så tog jag en tur i skogen. Kände mig vältränad, välbyggd och verkligen välmotiverad. Ja, faktiskt, så till den milda grad att jag lättade från marken och tog joggingsteg efter joggingsteg efter joggingsteg. Jisses, så lätt på foten jag var och jag fortsatte den långa stigen fram i ett sakta skumpande... Detta skulle jag naturligtvis inte gjort för dagen efter smärtade mitt högra knä oroväckande. Att ta sig upp och ner för den branta vindstrappan var ett helt företag. Bästa posen för att tända i spisen med, ett lågt hukande framför spisluckan, var inte att tänka på.

Vi är ju vana vid idrottsskador, av alla de slag, här i Lilla stugan då man alltid blir servad på bästa sätt men helt plötsligt var det kapitlet borttaget i manualen "Vård och behandling i hemmet" Ingen värmekudde, inga kylande, våta omslag, inga kalla fruktdrinkar, nej, inte alls det minsta lilla "hålla i handen" fanns kvar. Så jag fick själv kränga på dom kliiga knävärmarna i ylle, som jag ärvde efter Polismästaren, lägga mig på kammarsoffan och slå på tv-apparaten och slötitta på debatter och dom tre sista veckornas repriser men bra karl reder sig själv. Tråkigt nog så missade jag "tantmaran" med torsdagsgänget...något som jag så länge suktat efter...men efter regn kommer sol...