Tidig morgon i Lützen...

Söndagmorgonen strax efter halv sex smög jag ljudlöst ner för den branta vindstrappan, kvävde en annalkande nysning, allt för att inte väcka husets sovande innevånare; Valdemar på vinden och dom hemresta ungdomarna i kammarbäddsoffan. Nu skulle det minsann sättas fyr i spisen, in med späntstickor, några tidningspapper, en torr, finfin granvedklabb och så fjutt. Elden tog sig som en begynnande förkylning. Jag ställde mig vid bänken och bredde smörgåsar och kokade kaffe och tackade min lyckliga stjärna över min oerhörda förmåga att kunna tas med nya vedspisar. Helt plötsligt började synskärpan att ge med sig. Kära nån, då, tänkte jag, så trött jag verkar vara, ser inte klart ens en gång.

Då, helt plötsligt, fylldes hela köket och kammaren och förresten hela huset av ett genomträngande ljud. En sirén som nästan sprängde både ljudvallen och trumhinnorna. Ungdomarna hoppade högt i kammarsoffan och jag hörde Valdemar mumla och yra där uppe på vinden. "IIIIIIIIIeeeeeee", brandvarnaren tjöt fram sin erbarmeliga stämma.

Jag vände mig om och fick se att hela köket var fyllt som av dimma. Rökte det in från spisen? Nej, nej! Råkade Valdemar stänka matfett på vedspisen igår när han stekte, nädå? Men vad i hela friden var det som rykte då? Åhå, vi smorde ju in vedspisplattorna med ugnssvärta igår. Det var ju naturligtvis den som brändes in och orsakade denna ovälkomna smog.

Så där satt jag vid köksbordet i dimman i tidig söndagstimma. Jag provade att öppna fönstret en stund i ett försök att skingra dimridån men det var ju isande kallt och jag stängde kvickt. Synen begränsades kraftigt. Det sved i ögonen och faktiskt så kände jag mig lite yr i huvudet också av rökdimman. Det var då jag kom ihåg att vi faktiskt inte bara hade ny vedspis vi hade ju också begåvats med en äkta köksfläkt. Den allra första i Lilla stugans 119-åriga historia. På med fläkten, det susade och brusade en stund och Lützendimman var som ett minne blott...äntligen kunde man andas ut...eller rättare sagt andas in...