Jag värmer upp inför själva tillverkningen med några björkriskvastar bara liksom för lite prydnad. Ganska tunna, spretiga och ganska värdelösa om sanningen ska fram. Annat var det när Mamma Gertrud satte fart med kvastproduktionen. Då fick man tillbringa flera dagar i skogen för att få fram tillräckligt med material för att det skulle räcka till alla hennes kvastar. Tjocka, stenhårt hoppressade med kvistar som vreds och vändes, åtskilliga gånger, för att få den ultimata sopförmågan, ja, dom kvastarna var berömda i hela tjocka släkten, faktiskt.
Jag tror att jag kommer att behöva riktigt kraftiga björkkvistar för att kvasten ska hålla både till Blåkulla och så hem igen, så det gäller att jobba på och inte snåla på björkriset.
Så roar jag mig med Pappa Anders favoritramsa: "Kvistfritt kvastskaft, kvistfritt kvastskaft, skvittfritt skaftkvast..." ja, prova själva så får Ni se hur lätt det är...
Min morfar gjorde också riktigt kraftiga och rejäla björkkvastar! Det stod alltid en på farstubron, utom när den gjorde årliga turen till Blåkulla förstås!
SvaraRaderaSka jag hinna få ihop en kvast till skärtordagen får jag nog ge mig iväg till skogen i morgon!
Kram M.E
Absolut, man måste ligga ett steg före...snart är det påsk...
RaderaEtt tidigt barndomsminne är en liten tjock tant som gick runt i gårdarna och sålde såna där kvastar. Hon sa knappt nåt minns jag, kanske hon var lite udda men kvastar kunde hon binda!
SvaraRaderaDet kanske vore min framtid, ja, att sälja björkriskvastar alltså. Jag är ju både rund om magen och lite udda...
RaderaNu blev det nostalgi igen... min farmors far gjorde alltid flera riskvastar på våren och jag fick följa med till skogen och hämta riset. Tror jag var sisådär fem år och minns det som igår... :)
SvaraRaderaNu för tiden görs bara tunna kvastar som inte går så bra att sopa med men vem vet, om några år kanske jag är värsta borstbindaren...eller vad man nu säger...
Radera