Så var hundpensionatet i full gång...

När nu Kulturtanten och Svågern drog till London så svängde dom förbi helt hastigt och kastade av Pärlan, hela familjens lilla goding, för att låta henne få tillbringa några underbara dagar hemma på logen, men dom hade bråttom iväg minsann.

Kulturtanten påstår att något bloggande blir det inte tal om under Londonmästerskapen. Hon säger att tävlingarna tar så himla mycken tid men jag har andra funderingar, jag. Jag tror att detta faktum att dom bor på en pub har en del med att göra att tiden inte riktigt räcker till.

Pärlan en sann drinkare...

Fast idag har dom spelat mot Förenade Arabemiraten så då är dom nog väl värda en pint... ja, jag menar Kulturtanten och Svågern alltså...

London here I come...

På väg mot London för att spela bowls...

 

Upp- eller utklädd i bästa Engelska rosetter...

Resväskor i en ostadig stapel. Här gäller det att ha dom rätta måtten på alla resväskor...
 

Tur för mej att dom inte har börjat mäta kroppsmåtten på passagerarna då hade jag nog inte fått följa med på flygresan...

Nu är bowlskloten packade i resväskan så nu är det bara att fara åstad och tävla i Caribbean Weekender Championship någonstans i London...

Surströmmingspolkan...

...surströmmingspolkan i Norrland går, en gammal, kär slagdänga från förr, eller i alla fall i norra Västmanland.

Två burkar med silverfärgade, omega-3-stinna och väldoftande firrar...

Viktiga tillbehör såsom potatis, lök, tunnbröd o.s.v.

 

Det bara vattnar sig i munnen vid åsynen av denna tunnbrödsskapelse...

Kvällen till ära några Engelska pilsner, vackert dekorerade med var sin fluga...

... och en alldeles ny bekantskap i form av Älgörtsdricka. Bara ut i naturen och riva ihop lite älgörter att brygga dricka av...

Den femfotade moroten...

Det första jag gör varje morgon, i den tidiga timmen, är att ta en barfotasväng genom trädgården. Det är så friskt och fräscht och tyst, ja, om nu inte tranorna envist gapar nerifrån sjön eller kanadagässen bräker sig förbi genom luften, alltså. Jag avslutar alltid med en kort anhalt vid pallkragarna och rycker åt mig någon grönsak till frukosten. Ekologiskt, närodlat, när det är som bäst...

De grönsakerna som verkligen gett bra skörd i sommar är spenaten och sockerärterna. Just ärterna var så himla goda så till och med Svågern lovordade och prisade dom så det stod härliga till och han sågs alltid mumsa på en ärtskida, eller två. Han som annars gärna retar mig för mina gröna, pyttesmå tomater och småflabbar: "Ja, till i slutet på oktober är dom nog klara, hehehe." Nu är det definitivt slut på ärtplockandet så nu får man köra morötter i stället och det är inte illa det heller...

Att i ottan dra upp en femfotad morot ger garanterat en helt fantastiskt underbar dag. Det kan jag vittna om, utan två korslagda fingrar bakom ryggen. Jag småskrattade för mig själv där jag stod med den spretiga moroten i handen: "Åhåhå, det ser ju ut som värsta bläckfisken!" och sedan funderade jag på att skicka in den morotsbilden till lokaltidningen för att roa och pigga upp eventuella dysterkvistar fast sedan ångrade jag mig. Tänk om någon stackare slog upp tidningen, såg den skräckinjagande moroten och fick kaffet i vrångstrupen med värsta hostattackerna som följd. 

Men om jag tänker efter ännu lite mer, kanske det är precis det som världen behöver just nu, en stycken femfotad morot per dag...

När man ser världen med andra ögon...

För ett par veckor sedan så for Valdemar och jag iväg för att prova nya glasögon. Jag har ju visserligen bara läsglasögon men kände att det var dags att kolla synen. Vi hamnade hos en sådan trevlig optiker med skojfrisk och glad personal. Optikern var rak på sak och påstod att jag knappt klarade synprovet för bilkörning och då genast förstod jag ju varför jag känt mig så förvirrad och smått galen bakom ratten.

Jag skaffade nya läsglasögon och ett par att ha när jag ser på tv och kör bil, fast helst inte samtidigt då. Fast risken är ju inte så stor då jag inte har någon teve i bilen. Valdemar fullkomligt slängde dom en hel drös glasögon efter. Vanliga progressiva glasögon, solglasögon med samma slipning och så fick han hux flux ett par läsglasögon också.

I fredags var vi och hämtade glasögonen och provade in dom. Jösses Amalia, när jag tog på mig bilkörarglasögonen så öppnades en helt ny värld för mig. Allt var så tydligt och fint. Härliga färger, skarpa konturer och ja, allt var bara sååå himla vackert. När jag satt i bilen så kunde jag inte bara se bilarna på flera hundra meters avstånd, jag kunde också på femtio meters håll registrera deras däckmönster och också kontrollerna mönsterdjupet. Jag kunde också konstatera att den vattenkammade mannen i den rostiga Opeln hade fått tre hårstrån på fel sidan benan.

Läsglasögonen kändes lite svårare att vänja sig vid faktiskt. Kände mig lite yr och ranglig när jag tog på mig dom. Jag satt en lång stund på köksstolen och höll i mig för kung och fosterland för att inte falla av stolen. Men tack och lov så trappades den yrseln av...

Valdemar blev så förtjust i sina nya solglasögon så han ville aldrig ta av sig dom. Han inte bara skyddades från solen, han såg ju bra också och dessutom så såg han oemotståndligt tuff ut...grrrr...

Jag går här hemma och byter mellan glasögonen stup i kvarten, står som en dåre och famlar i luften, njuter av detaljer, gläds över alla klara färger och känner mig nästan som pånyttfödd....och hur det blir med bilkörningen det återstår att se...mirakel är ju inte så himla vanliga...menar jag...

När lill-trimmern gick till attack...

Solen lyser över oss varenda dag nu för tiden. Finfint väder måste man säga, bara det inte blev så förtvivlat torrt i markerna. Man löper som en galning med vattenkannorna varje kväll för att få blommorna att överleva. Det bästa är väl att inte gräset växer så mycket och behöver liksom inte nötas av stup i kvarten. Men Valdemar han vill, sin vana trogen, dra runt med gräsklipparen flera gånger i veckan men nu fick han plötsligt utegångsförbud med klippar´n. Av trädgårdsintendenten. Ja, av mig alltså.

Han surnade till rätt rejält, Valdemar. Jag ville blidka honom så jag lät honom som på nåder ta en sväng med trimmern i alla fall i en kvart eller så. Och det tog inte en minut innan han for som ett jehu runt på gården med trimmern i högsta hugg.

Jag själv tänkte i all enkelhet plocka fram lill-trimmern för att snygga till runt alla mina 38 jordgubbsbebisplantor som sett synnerligen överväxta ut en längre tid. Inget är så rogivande som att arbeta med trimmern. Man kan sitta i allsköns ro på backen och klippa lite här och lite där. Då man med åldern blivit ganska stel så får man ofta skifta arbetsställning för att härda ut. Jag hasade mig upp i en mer hukande position och fortsatte trimmandet men så helt plötsligt så tappar jag balansen och för att inte falla abrupt ner i gräset så tog jag emot mig med andra handen. Inget konstigt med det, kan man tänka, men jag råkade få in pekfingret i trimmern som genast klippte upp ett snitt i fingertoppen.

Blodet sprutade och jag ropade förtvivlat på hjälp men Valdemar vrålkörde trimmern på högsta varvtal, och lite till, uppe vid lagården och varken hörde eller såg något annat än gräs, gräs och åter gräs. Jag störtade in med blodet droppande och sköljde av fingret och snodde raskt runt några plåster för att stoppa blodflödet och för att slippa se eländet.

Så där kom jag springande upp till Valdemar med det omlindade pekfingret högt upp i luften för att minimera blodförlusten. Han insåg den kritiska situationen och ropade hysteriskt: "Vad här hänt?" Jag berättade den fruktsanvärda händelsen och han ville genast åka in till akuten men jag avvärjde kort men koncist.

Yngsta dottern fick via telefon reda på hela den tragiska historien, hon ropade upprört: "Fanns det inte "död-mans-grepp" på trimmern då?" Jo, visserligen men för att vara helt på den säkra sidan borde man i detta fallet varit enarmad. Hädanefter kommer jag att trimma med ena armen fastbunden på ryggen.

Kanske inte så himla kul att nästan klippa av hela fingertoppen i sin älsklingstrimmer men jag är bara glad och tacksam. Glad för att, efter en ångestfylld titt under alla plåstren, få vetskap om att såret egentligen inte var så himla stort. Tacksam för att det inte var långfingret jag snittade upp för hur hade det sett ut om jag kom rusande med långfingret i högsta hugg...

På vedbacken...

Just nu hålls vi med vedarbete. Ja, jag vet vad vissa nu kanske tänker: "Sent ska syndaren vakna..." men nu är det så att vinterns ved är redan skördad. För länge, länge sedan. För Ni vet väl det där med att veden ska kapas till påsk och vara kluven och inkastad till midsommar, eller hur det nu är...

Men nu tar vi nämligen reda på efter bäverns framfart i skogarna. Nu har han, eller någon annan ur hans trevliga och sympatiska familj, bytt boende och flyttat ner till bäcken och där gnagt ner en hel drös med stora björkar.

Då gårdens vedsläde sett sina bättre dagar så fick vi snabbt filura ut en annan lösning. Vi tänkte så det knakade men kom till slut fram till att: "Vi tar så klart den gamla släpkärran och drar ner till bäcken." Skogsvägen är nog tillräckligt bred och lämplig för släpkärrskörande. Och så spände vi för Terriern, ja, traktorn, alltså...

Det knakade oroväckande i den ålderdomliga träkärran där den skumpade fram över stenar och rötter men egentligen gick det ju alldeles strålande bra. Vi fick hem veden och riggade så upp kapmaskinen. Bara liksom haka fast motorsågen på ställningen, på med stockarna och så bara fotgasa. Ett enkelt och rogivande jobb. Valdemar hämtade material och jag trampade på gasen...

Så  klöv vi upp efter varje lass för att liksom få variation i arbetet. Vi använde den som vi kallar "tantklyven"  som i vanliga fall en synnerligen sävlig och tämligen trög apparat men är man två som jobbar tillsammans så går det i flygande fläng.

Framåt halv sex när vi jobbat oavbrutet sedan strax före nio på morgonen, bortsett från en hastig lunch bestående av en tallrik havregrynsgröt med tranbärssylt, kände hela ens lekamen verkligen av dagens arbete. Valdemar närapå vacklade ner i det djupa diket på grund av hunger, svaghet och obalans. Jag hängde utmattad och genomsvettig rätt över vedklyven...

Vi hade ju delat upp arbetet rättvist. Så klart...Valdemar bar och släpade all tungt och jag skötte maskineriet. Med bravur måste jag erkänna...Jag kunde stå där vid klyven, titta ut över nejden, njuta av tystnaden inne i hörselskydden och så ibland nynna på gamla, klämmiga slagdängor från sextio-talet. Och så då bara hålla ner vredet och trycka på knappen för att få klyven att jobba. Verkar lätt och simpelt, kanske någon intelligensbefriad person tycker? Men Ni skulle bara veta hur stelt och svagt ett typiskt vedklyvsfinger kan kännas efter en hel  dags arbete...Man har ju hört till leda om musarmar, datorknän och tennisarmbågar men jag har helt ärligt utvecklat ett "vedklyvsfinger" Kanske inget ord som använts i folkmun direkt...men någon gång ska väl vara den första...

Äntligen kräftskiva...

Till årets kräftskiva så satsade vi på kanadensiska kräftor. Dom fångades redan 2013 under vår curlingresa...goda, fina och framför allt hållbara...
 

Mjuka och gosiga med en liten tatuering på klon...

Pajer av olika slag, ost och kex, sallader...

...och här hängde delikatesserna tätt...

Se, så fint dom klarröda kräftgirlangerna passar mot dom grå eternitplattorna. Det är så att man rörs till tårar...

Kräftmånen spred sitt varma sken över gård och tun...

Halmslöjd...

Det gäller att ligga i framkant och inte komma efter. På tiden att börja med julförberedelserna... Det är aldrig för tidigt att börja med halmbocksinventeringen... Hur vi än räknade fick vi bara ihop två stycken dammiga stackare...

 När koncentrationen är på topp...

En bock är ingen, två känns bara futtigt, nej, minst tre  bockar bör varje hem härbärgera. Här finns inget att förlora...det är bara att bege sig till närmaste sädesfält och rycka upp en tillräckligt stor mängd stickor och strån. Marsch hem till hemmanet och starta upp bocktillverkningen.

Man bryter, böjer, knyter och töjer...så har en ny bock sett dagens ljus...

Ja, tänk bara vad lite strån och röda band kan göra...

Min soldat någonstans i Sverige...

Vid första anblicken kan man tro att man råkat på en patriotisk hemvärnsman i sina bästa år. Men icke sa Nicke...  Inte heller en kines med mössan käckt på svaj... Inte ens en biodlare på honungsjakt... nej, bättre upp, må jag säga...

 För tro´t eller ej, det är bara en helt vanlig kantarelljägare...med mygghatten i högsta hugg...
 

Han kommer aldrig tomhänt hem, den Mannen...

Som sola i Karlstad...

Valdemar och jag tog oss en liten biltur och hamnade i Karlstad. Inte som en av ren slump, nej, tvärtom, detta mål var bestämt för länge, länge sedan...

Vi rullade in i Karlstad ivrigt spejande efter den traditionella sola men hur vi än tittade och glodde så fann vi inte en enda liten solstråle. Nädå, regnet föll som manna ner från himmelen. Men vad gjorde det, då vi skulle in på Sandgrund och äntligen få se Lars Lerins berömda målningar.

Så klart så hade jag hållit tummarna i en hel vecka för att herr Lerin skulle finnas på plats men hade även bearbetad mig rent mentalt för att klara mig utan att få se en gnutta av den berömda konstnären.

Redan vid inträdet föll man nästan bakåt av förvåning, för vem stod i kassan om inte självaste Junior som sken som en sol. Så började vi vår rundvandring bland målningarna. Tavlorna var fullkomligt underbara. Vilket djup! Vilka detaljer! Till och med Valdemar uppskattade skapelserna. Vissa kände man igen från böcker man läst och tittat i eller från häften som hört till CD-böckerna man lyssnat på. Det var mycket folk och alla knäppte bilder allt vad dom kunde. Det brukar väl inte vara vanligt när man går på vernissage eller utställningar?

Så skulle vi gå in i nästa rum och då det stod en dörr öppen när vi gick förbi så tittade jag ju så klart in, som den nyfikna person jag är. Och där inne i skumrasket stod Lars Lerin och slet och drog i kartonger och pryttlar. Själv stod jag som paralyserad...

När vi beskådat alla tavlorna tänkte vi kika in i shopen, så klart. Och där baxade Junior runt med stora boktravar och Lerin försökte få ut sin illorange cykel men fick vissa problem då ena trampan fastnade i själva cykelstödet. Jag ville att Valdemar skulle rusa fram och erbjuda sin hjälp, har han inte varit expert på bil- och cykel-delar kanske men han vägrade totalt. Och hur skulle jag ha kunna hjälpa till? Jag som hysteriskt brukar ta i med hårdhandskarna och kanske slitit och dragit så cykelkedjan hade gått av eller vridit och bändit så ekrarna brutits som rön för vinden...

Vi bestämde oss dock för boken Naturlära och när vi skulle betala så fick vi de stora äran att byta några ord med Lars Lerin och vi fick också boken signerad. Eller rättare sagt, det var Valdemar som talade och jag stod bara bredvid med blossande kinder och försökte stamma fram några väl passande kommentarer...och hur lätt är det va?

Som sagt var, en absolut underbar förmiddag i Sandgrund. Visserligen sken inte den berömda solen i Karlstad under just vår vistelse men i min nyinköpta bok står det präntat "Ljus hälsning Lars Lerin"...vad kan man mer begära...

Kökstjänst...

Nu vankas det knäckiga chokladsnittar...

 

Vispa, blanda, röra...

Mäta upp och hälla ner...

Muffins á la lyx. Blåbär, mandelmassa och kardemumma...

Så vänder vi på bladet i Mamma Gertruds bakbok...

 

Åhå, så kom köttbullskakorna äntligen upp...denna gången dekorerad med en nöt på toppen...och förvandlades omedelbart till traditionsenliga nöttoppar...

 

För att få plats med nyplockade blåbär och svamp i frysen så måste obönhörligen påsarna med tranbär ut. Fram med stora syltkitteln och så kokades allt till alldeles underbar tranbärssylt...

Så förvälldes svampen och frystes ned. Vadå, fint väder? Inget som vi märkte av i alla fall...

Pickling...

Det picklas både hänne och dänne har vi hört men varken Lilla gummann eller jag har aldrig någonsin utövat denna matlagningskonst. Det har nu blivit dags att kliva in i nutiden och satsa på dessa ädla grönsaksinläggningar...nyaste, senaste, den allra mest omskrivna matlagningstrenden...

Vad behövs? Ut i morotslandet och dra upp rötter för allt vad tygeln håller...

Sockerärtorna passar som hand i handske och har en ljuvligt grön nyans...och är fräscha och crunchiga...eller som på svenska; rejält krispiga...

Ljuvligt delikata delikatesser, må jag säga...dock lite jordiga...men lite skit rensar magen...

Några ystra rödlökar och ett bulligt blomkålshuvud åker också ner i salladsbunken...

En zucchini, grön och klorofyllrik, blev offer för mandolinen...

Strimlade och klara...färdiga och gå...

Vatten, ättika, peppar, lagerblad, socker och salt, det var allt...

Klart, nu är det bara väntans tider som gäller...