Som sola i Karlstad...

Valdemar och jag tog oss en liten biltur och hamnade i Karlstad. Inte som en av ren slump, nej, tvärtom, detta mål var bestämt för länge, länge sedan...

Vi rullade in i Karlstad ivrigt spejande efter den traditionella sola men hur vi än tittade och glodde så fann vi inte en enda liten solstråle. Nädå, regnet föll som manna ner från himmelen. Men vad gjorde det, då vi skulle in på Sandgrund och äntligen få se Lars Lerins berömda målningar.

Så klart så hade jag hållit tummarna i en hel vecka för att herr Lerin skulle finnas på plats men hade även bearbetad mig rent mentalt för att klara mig utan att få se en gnutta av den berömda konstnären.

Redan vid inträdet föll man nästan bakåt av förvåning, för vem stod i kassan om inte självaste Junior som sken som en sol. Så började vi vår rundvandring bland målningarna. Tavlorna var fullkomligt underbara. Vilket djup! Vilka detaljer! Till och med Valdemar uppskattade skapelserna. Vissa kände man igen från böcker man läst och tittat i eller från häften som hört till CD-böckerna man lyssnat på. Det var mycket folk och alla knäppte bilder allt vad dom kunde. Det brukar väl inte vara vanligt när man går på vernissage eller utställningar?

Så skulle vi gå in i nästa rum och då det stod en dörr öppen när vi gick förbi så tittade jag ju så klart in, som den nyfikna person jag är. Och där inne i skumrasket stod Lars Lerin och slet och drog i kartonger och pryttlar. Själv stod jag som paralyserad...

När vi beskådat alla tavlorna tänkte vi kika in i shopen, så klart. Och där baxade Junior runt med stora boktravar och Lerin försökte få ut sin illorange cykel men fick vissa problem då ena trampan fastnade i själva cykelstödet. Jag ville att Valdemar skulle rusa fram och erbjuda sin hjälp, har han inte varit expert på bil- och cykel-delar kanske men han vägrade totalt. Och hur skulle jag ha kunna hjälpa till? Jag som hysteriskt brukar ta i med hårdhandskarna och kanske slitit och dragit så cykelkedjan hade gått av eller vridit och bändit så ekrarna brutits som rön för vinden...

Vi bestämde oss dock för boken Naturlära och när vi skulle betala så fick vi de stora äran att byta några ord med Lars Lerin och vi fick också boken signerad. Eller rättare sagt, det var Valdemar som talade och jag stod bara bredvid med blossande kinder och försökte stamma fram några väl passande kommentarer...och hur lätt är det va?

Som sagt var, en absolut underbar förmiddag i Sandgrund. Visserligen sken inte den berömda solen i Karlstad under just vår vistelse men i min nyinköpta bok står det präntat "Ljus hälsning Lars Lerin"...vad kan man mer begära...