Då går jag ner i min källare...

Bevare mig väl, ner i avgrunden ska man.
Vad möter man i nästa hörn?
En sabeltandad tiger kanske?
Eller en bautastor dammråtta?

Eller, det är inte ens min källare, det är ju Valdemars. Idag skulle vi då göra stordåd i dom nedre regionerna. Ja, i källarnivå alltså. Detta utrymme som vi ska röja ur och städa upp på endast ett par veckor. Förstår folk vilket jobb som faktiskt ligger framför oss? Har någon någonsin klarat en sådan mastodont uppgift? Var i all sin dar ska man börja? Det kommer att krävas både kraft och mod, det är en sak som är säker. Men undrens tid är väl inte riktigt förbi...det är bara att spotta i nävarna och sätta fart...

I dom här trakterna har inte folk färdats på mycket, mycket länge. Det kan man utläsa av det tjocka dammlagret. Väggarna är klädda med hyllor, vilka är totalt nerlusade med kartong, på kartong, på kartong...

Gungeligung,  på mitten av femtiotalet, kanske?

Man hoppar inte direkt högt av glädje när man öppnar dom första lådorna. I en hittar vi gamla tygblöjor och mammakläder. I en annan kartong skröpliga påskägg och något trasiga julsaker. Nästa är fylld av ungdomsböcker. Mitt humör dalar katastrofalt. Ja, nästan ända ner i storstövlarna, ja, om jag nu hade haft dom på mig. Vilket skräp! Så värdelöst! Vad skulle jag hit ner att göra...

Här ska det drickas kaffe så det står härliga till...

Så blir det genast roligare. En gunghäst, från femtiotalet, ser det första ljuset på över trettio år. En korg kom fram ur bråten och den kommer snart att flytta hem till Lilla stugan, om jag får bestämma, alltså. 

Oj, vilken goding...

Och så ramlar vi på en lite mer intressanta lådor och humöret höjs en dryg meter. En fin vas och en underbar kanna  och så dagens dubbel, höll jag på att säga, en hel kartong med en servis märkt Gustavsberg. Nämligen Blå blom. Jo, jag tackar jag...

Den som söker han finner...som Mormor Karin alltid sa...