Snörakan och de trasiga glasögonen

Vintrarna var ju verkligen vintrar när vi var barn. Snön yrde i luften så gott som dagligen. Vissa dagar kunde det vara 32 grader kallt. Vi höll till inne i köket och värmde oss framför vedspisen. Eller satt uppe på vedlåren. Varmt och gott.

En dag skulle vi systrar ut och skotta snö. Det hade snöat hela förmiddagen och vi tänkte hjälpa Pappa Anders med skottningen. Vi lånade den stora snörakan och lekte i snön utanför lidret. Ibland tog vi snörakan till hjälp för att få det riktigt fint på ”snögolvet”. 

Här utanför lidret var ett synnerligen bra ställe att leka på men inte att förglömma
också kanske det farligaste området på hela gården. Va!? Ja, det var ju här
underifrån dom långa svarta armarna stack ut när man sprang förbi efter dom
mörka kvällsbesöken på dasset. Här har man swischat förbi i 110km/tim...
gråtandes och skrikandes...nåja, i alla fall jag...

Vi hade riktigt kul! Som alltid när vi lekte. Men det roliga avslutades snabbt. Jag råkade slå till Systern och därmed hennes glasögon med snörakan så att ena glaset for ur glasögonen. Jag trodde inte mina ögon. Det fick bara inte vara sant! Så rädd som jag blev då det kunde ingen i hela världen bli – jag hade haft sönder Systerns dyrbara glasögon.

Som vanligt – jag grät och jag skrek hysteriskt. Systern tog det väl lite lugnare och lyckades till och med hitta glaset där i snömassorna. Vi gick in. Jag släpade mig fram mot vad jag trodde jordens undergång. Mamma Gertrud blev väl ganska upprörd hon också. Det slutade med att jag la mig på kammarsoffan och grät.  Hela dagen.

 Fick för mig att jag redan visat denna härliga systrabild
och tänkte nej, bevare mig väl, inte detta kort igen.
Men ångrade mig, detta fotografi kan man välan aldrig
tröttna på...eller...observera glasögonen som
sekunden senare kom att falla i bitar...

Aldrig i världshistorien hade en vanlig, snöig vinterdag varit så fruktansvärt lång. Men så äntligen hörde vi att det stampade i farstun – Pappa var hemma. Vi hade ju en väldig respekt för Pappa Anders och just då önskade jag av hela mitt hjärta att jag kunnat blunda med öronen. Eller ännu bättre, sjunkit ner genom golvet...

Pappa satte sig ner vid kaffebordet och fick höra om dagens händelse. Jag låg tyst, kanske lite lätt snyftande, på kammarsoffan och hörde allt. Pappa kom in och satte sig bredvid mig och sa att det här kunde han nog ordna till och vips satt glaset i glasögon. Allt var som vanligt igen.

Den stenen som föll från mina axlar den kvällen, den var stor och den var tung. Mamma och Pappa hade varit snälla mot mig för dom förstod nog att allt var en olyckshändelse. Nu kunde vi systrar planera inför morgondagens lekar. Kanske vi skulle ut och skotta och leka i snön med den stora snörakan? Livet kunde gå vidare...