Tillbaka på banan igen...

Igår kastade jag gersågen all världens väg, knäckte dom sista listerna över knäet och slängde dom i en hög på golvet. Jag drog norrut och hemåt och idag på morgonen, strålade jag samman med motionstanterna. Det var länge sen sist...

Fru Karlsson och Lillasyster Yster lägger i en högre växel
och nästan småjoggar dom sista kilometrarna.
 Lätta på foten är bara förnamnet...

Dock inte alla då en, nämligen Storasyster Yster, nödvändigtvis måste hålla sig på varmare breddgrader - Sri Lanka. Vadå, skulle inte det härliga, snöslaskande Mälardalen duga åt henne också? Inte nog med det, bara för några veckor sen så drog Lillasyster Yster till fjärran land - Västindien, ockockock... Men Storasyster Ysters dotter, Fru Karlsson, och jag vi är Västmanland trogna och håller oss på plats.

Träningsklädda och laddade möttes vi nere i själva centralorten, ja byn alltså. På med mössor, isdubbar och reflexvästar. Den tilltänkta motionsturen var hal som såpa så vi fick gå på stora vägen. Tempot drogs upp omedelbart och det var bara att ge järnet. Vi turades om att dra för att få upp den maximala hastigheten. Nåja, jag hann aldrig upp i täten någon gång utan höll mig lite bakom, precis som vanligt, och bevakade min plats noga för att sedan överraska med en sprintspurt.

Vi travar på i snålblåsten över det tröstlösa "missionshusgärdet"
som aldrig verkar ta slut...
den som är observant kan skymta missionshuset på den
högra sidan...

 

Som vanligt förvånas man över hur snabbt man hamnar i dom vanliga frisksportartakterna. Man känner sig pigg, stark och snygg (va?) och man kan bara konstatera att man fortfarande har en vinnande teknik. Sextio långa minuter kämpade vi på och det blev  kanske en fem-sex kilometer. Lägg därtill 30 stycken sit-ups. Perfekt träning. Jag håller mig själv med järnhand. Vem behöver en personlig tränare, egentligen? Inte jag i alla fall...