Hugget som stucket...

Jag är ju känd för att vara en riktig tråkmåns. Som bara går hemma och drar runt i storstövlarna. Står ute på vedbacken och späntar stickor eller sitter i köket, sörplar kaffe och eldar i vedspisen. Valdemar försöker få med mig ut i världen. Eller kanske inte direkt ut i världen men i alla fall ner till byn, någon gång in till stan eller till och med kliva över länsgränsen. Något motvilligt från min sida. Jag är ju så himla trög.

En gång, för några år sedan, så var vi på en byggmässa i Stockholmstrakten. Jag vet att det var första april för yngsta dotra ringde mitt i alltihopa och berättade den värsta historien jag någonsin hört. Innan jag fullständigt desperat ringde till hennes pappa så hann jag både utse henne som familjens svarta får och i tanken stryka henne ur testamentet. Pappan insåg dock direkt att det var ett aprilskämt och gapskrattade roat. Jag fick lugna mina hårt beprövade nerver med fyra koppar extra starkt kaffe.

 Nyslipade yxor så vassa att dom skulle kunna klyva ett hårstrå..
ni har väl hört talas om hårklyveri....

På denna mässa kunde man råka på allt och inget. Minns inte allt men det var mycket bräder, panel, friggebodar, verktyg och så Martin Timell och hans snickare, vars namn helt fallit från mitt minne. En alldeles utmärkt trevlig mässa. Jag plockade som vanligt på mig mässprover. Godis, pennor, nyckelringar och lite smått och gott. Man måste ju passa på.

 Finfin gammal klyv
som fortfarande gör rätt för sig...

På ett ställe stod ett par karlar bredvid en hydraulisk klyv. Ja, faktiskt precis en sådan som vi själva har här hemma på gården som komplement till den gamla, stora, vägvinnande yxvedklyven. Jag stannade till för att kommentera den urgamla, halvmögliga björkveden som dom demonstrationsklöv. Genast kom den ena mannen fram, slöt upp vid min sida och utropade halvskrattande: "Ja, du, med den här klyven skulle till och med du kunna klyva ved!"

Nykluven ved det är livet det

Jag överraskades så akut av den nedslående kommentaren att jag satte mässbjudgodiset i vrångstrupen och fick värsta hostanfallet. Valdemar fick dunka mig i ryggen en lång stund innan hostningarna upphörde. Nu övergick överraskningsfasen till ett mindre irritationsutbrott. Jag svarade vedgubben, faktiskt lite hånskrattande: "Jaså, du tror att till och med jag skulle kunna klyva med den här klyven, du?"

"Ja, så lätt är den att hantera, kan du tänka dig!" skrockade han fram överlägset. Nu tog Valdemar till orda: "Sorry, men nu har du gett dig på värsta klyvmästaren. Hon är i princip född på vedbacken och klyver ved bättre än vad du någonsin kommer att göra."

Klyvförsäljaren bara stod och gapade och vitnade sakta men säkert i ansiktet. "Ja, vars" tog jag över, "fast den här klyven är inte mycket att ha. Går långsamt och tar inte så stora vedkubbar. Näe, tacka vet jag en gammal hederlig vedklyv med yxa som klyver veden. Går snabbt, tar grov ved men då gäller det också att ha den rätta tekniken och hålla undan fingrarna, kan du tänka dig det."

Vedklyvsmannen torkade svetten ur pannan med en rutig näsduk och försökte en sista gång: "Ja, det är ju barnsligt lätt att få ihop lite öppenspisved." stammade han fram. "Öppenspisved?" fnös jag, "vi måste få fram 30 kubik om det ska räcka. Vi har två kakelugnar, två kaminer, två vedspisar och en pannmur på gården" När vi gick därifrån ropade jag: "Kom ihåg att veden ska vara kapad till påsk och kluven till midsommar! Och om du inte har nåt särskilt för dig kan du ju klyva årsveden med klyvyxa och kil direkt på huggkubben!"

Man riktigt längtar efter att få sätta tänderna
 i den gamla björken...

Jösses, vad jag tog i. Jag kände knappt igen mig själv, faktiskt. Direkt när vi kom hem tog jag en tur på vedbacken och såg över alla vedklyvarna och yxorna...passade så klart på att klyva en bunt späntstickor och gick in och tände i vedspisen och malde på en panna kaffe. Vad kul det är att vara bra på något här i världen...i alla fall...