Det gamla antika datorbordet...

När jag och min familj flyttade hem till Stora stugan på 90-talet så fanns det ju ett och annat att ordna med. Till exempel så behövde vi ett bord att ställa datorn på. Åkte vi panikartat till något stort möbelvaruhus och ryckte åt oss något supermodernt datorbord? Så klart inte, hela familjen rusade i stället ut i uthus, logar och bodar för att leta upp ett lämplig avställningsmöbel.

Jag vet inte vem som gjorde upptäckten men jag vet var det stod, nämligen i snickarboden övertäckt av allehanda bråte - ett urgammalt slagbord. Yes, det var precis vad vi behövde! Bordet var något så fruktansvärt tungt att vi fick ta själva transporten i etapper även om vi bara skulle korsa gårdsplanen, fast vi skulle ju också baxa upp den för trappan. Vi fick ta både kaffepaus och äta en bit för att orka ända fram.

Trevliga små lådor tillhör bordet.
Tråkigt nog så hade någon illvillig person hällt
 ut en halv tunna tjära i lådorna...
Tack för det, säger jag bara...

Väl inne och uppställd insåg vi att bordsskivorna var alldeles på tok för långa varvid vi hämtade sågen och sågade, utan några som helst skrupler, raskt av ena skivan, till önskvärd storlek. Datorn lyftes på plats, sladdarna trasslades upp och så äntligen vevades maskinen igång. Barnen stod bredvid och hoppade av lycka, solen lyste och en fläskpannkaka stod i ugnen och bara väntade. Ja, minsann, vi var riktigt nöjda med dagens verk. Kunde livet någonsin bli bättre...

Någon dag senare fick vi besök och vi ville såklart visa det "nya" datorbordet. Mannen blickade snabbt över bordet, slog sig för knäna, grät stora krokodiltårar och hoppade jämfota, allt på en gång och skrek upprört: "Vad har ni gjort? Ni har sågat sönder ett antikt bord. Hur kunde ni?"

Nåja, vi tyckte inte att det var så himla svårt och vi tog det inte så allvarligt, tyckte väl bara att man ska välan använda saker som man har. Och visst, så är det väl...

Voila, 4/5 av den ursprungliga bordsskivan. Här slipas den.
Någon, kanske på 1800-talets mitt, fick den braiga idén
att "nu skvätter vi över lite Falu rödfärg på bordet"
Ja, det fanns tydligen inbitna amatörmålare då också...
eller kanske bara ett släktdrag om
det nu var våra förfäder som trakterat denna unika möbel...

Nu är det andra tider, det söndersågade, urgamla slagbordet har haft sin hemvist inne i skafferiet i Stora stugan i många, långa år men nu ska det flytta in i Lilla stugan. Dock inte in i vårt skafferi, tok heller, detta bord ska bli vårt "matsalsbord" fast det bara ska stå inne i den simpla, lilla kammaren och dessutom vara gömd i ett hörn, ihopfällt och kanske kommer det att ganska snabbt överbelamras med diverse pryttlar (skulle någon bli förvånad?). Men med den fantastiska möjligheten att kunna släpas fram, fällas upp, dukas upp och användas när det kommer "fint folk".



Här är själva underredet till slagbordet.
Stabilt, effektivt och gentilt...
som om man hade gjort det själv...


Som av en ren händelse så hittade jag faktiskt den avsågade bordsskivan i boden (efter 18 år, inte illa alls) och Valdemar monterade ihop alla delarna. Han hamrade ihop det, limmade ihop det och slipade ner det och så skulle bordet bara målas, Jajamen, har vi en gång sågat sönder det antika bordet så kan vi väl lika bra förstöra det en gång till genom att pigga upp det med lite färg. Jag hade naturligtvis konfererat med Kulturtanten som givit sin tillåtelse så nu var det bara att sätta fart. Fram med färg och pensel och ett riktigt arbetshumör...varsågod och skvätt!