Flygande tefat...är det möjligen dags för disken......

Av någon konstig anledning råkar jag hela tiden ut för en massa läskiga och ofattbara saker, eller låt mig drista till det hela och säga - ufo-ttbara saker. Härom natten då jag var uppe och nattvandrade, som vanligt, råkade jag göra misstaget att kasta ett öga ut genom ena vindsfönstret. Där bakom garaget, ovanför det branta stupet, lyste det som en stor lampa mellan granstammarna. Jisses, tänkte jag, är det fullmåne igen? Men stillade mig raskt med vetskapen att så dags på natten såg man inte månen just där, oavsett fullmåne eller ej, nej, den brukade vid detta klockslag, halv två, titta in genom det andra vindsfönstret.



Tefat som nyligen landat...

Jag stod länge och tittade och till slut fick jag lov att väcka Valdemar som just då snarkade på som bäst. "Du måste vakna och titta på det här konstiga ljuset uppe i skogen!" skrek jag upprört. Han vacklade upp, ställde sig vid fönstret och kikade ut med sömndruckna ögon. "Ja, men det där är ju solen som är på väg upp." sa han helt ointresserat. "gå och lägg dig igen!" och det var precis vad han själv gjorde.

Teservis efter Faster Vera...

Vadå, solen på väg upp klockan halv två på natten mitt i september? Jag stod kvar på mitt pass vid fönstret tills ljuset helt plötsligt försvann och då kröp jag ner under täcket och drömde mardrömmar om fruktansvärda ufon.

En gång, för många år sedan, skulle jag hämta tidningen. Det var på den tiden dom precis börjat med morgonutbärning även på landet, vi som annars var vana att få tidningen ihop med posten i tvåtaget på eftermiddagen. Klockan var väl strax efter sex på morgonen och jag skuttade glatt iväg genom kolmörkret. Av någon konstig anledning vände jag mig om och tittade ut över åkrarna. Ett starkt ljussken lyste över trädtopparna bakom sjön. Ljuset åkte åt ena sidan, sen tillbaka och sen åt andra sidan och så tillbaka igen. Så plötsligt sänks det starka ljusskenet sakta ner bakom trädtopparna och jag hör ett fruktansvärt brakande och knakande.

Livrädd lade jag benen på ryggen och rusade hem det fortaste jag bara kunde. Kastade mig på telefonen och ringde till Valdemar och då plötsligt slocknar alla lamporna, det blir helt svart i hela huset. Precis som jag hade läst om, och fasat för i åratal, ett ufo landar och all elektricitet lägger av. Men vid närmare kontroll, när det hade ljusnat, så hade inga träd brutits av. Ingen flygande farkost kunde hittas. Ingen annan hade  heller märkt något. Bara jag. Vad var det som hade hänt?

I ungdomens dagar hade vi systrar sett ett superläskig film om rymdvarelser. En fruktansvärd upplevelse då jag var livrädd för utomjordingar av vilket slag det vara må. Dessa rymdvarelser föddes ur stora pumpaliknande saker och förökades i massor här nere på jorden. Dagen efter låg jag hemma i det lilla flickrummet och läste Starlet i godan ro, drömde om han med stort H och tyckte livet var alldeles toppen-underbart. Då uppenbarar sig plötsligt min syster i dörröppningen med en jättestor pumpa i famnen. Hon bara stod där, helt gravallvarlig och sa inte ett ord.

"Sluta larva dig!" sa jag irriterat till henne. Men hon reagerade inte alls utom kom i stället sakta emot mig med den där avskyvärda pumpan som hon lade bredvid mig. Nu gallskrek jag hysteriskt: "Men lägg av nu, det är inget roligt alls!" Kommer inte ihåg hur det hela slutade. Förmodligen började hon välan gapskratta åt mig men jag tror att det var precis då, precis där, som mina nerver började krångla på allvar. Gissa om min skräck för ufon tilltog efter den upplevelsen. Jag blev till och med livrädd bara jag såg ett tefat (därför har jag alltid hållit mig till kaffe)...och än idag kan blotta åsynen av en pumpa få mina nerver att dallra...