Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 14 juli 2016

Ett par myggjagare storlek 38,5 tack...

Jag gav mig ut i skogen redan i ottan. Dels för att jag är morgonpigg och trött på att höra Valdemars snarkande där uppe på vinden. Dels för att passa på då ingen brukar beträda skogen just vid den tidpunkten, inte ens hundar med deras hussar och mattar. Det är ju det där med hundrädslan som gör sig påmind ideligen och som faktiskt begränsar mitt liv och leverne så till den milda grad...


Hela mitt liv så har jag haft en skock arga hundar efter mig. De känner liksom på sig att jag är livrädd. Vem vill egentligen bli jagad av kamphundar en hel förmiddag eller ännu värre få en Sankt Bernhardshund på ryggen medan matte/husse står bredvid och skrattandes informerar att hunden "bara vill leka". Men vem frågade mig om jag ville leka?

Nåja, tillbaka till min skogstur. Det var nämligen blåbären jag var ute efter. Expertis och media hade ju meddelat att just denna sommaren skulle blåbärsskörden bli onormalt riklig. Trodde dom, ja, dom har garanterat inte varit i våra krokar i alla fall.



Jag kryssade genom den svala gammelskogen med hucklet fladdrande i vinden. Solen kikade in mellan kraftiga stammar, några fåglar spelade sin morgontrudelutt och man hoppade vigt likt en gasell över dom mossbelupna stenarna med blåbärshinken i högsta hugg. Jag skänkte Mamma Gertrud en varm tanke, hon som alltid nötte i skog och mark för att få fatt på alla, absolut alla blåbär i hela skogen.

Allt var liksom frid och fröjd. Om det nu inte hade varit för den trillion myggor som envisades med att göra sällskap. Hur irriterande kan inte en myggsvärm ändock vara? Särskilt om man har svaga nerver...som jag...




Jag kämpade vidare med blåbärsplockningen och tackade högre makter för varenda ynka liten vindpust som eliminerade mygginvasionen för en tiondels sekund. Nä, bärplockningen var liksom ingen höjdare och man ville bara gallskrika genom skogen: "Ge mig att par myggjagare å det snaraste"...

Fast blåbärspajen blev en fullständig succé...som vanligt när jag själv lagt sista handen på ett mästerligt bakverk...

tisdag 5 juli 2016

Anticimex till er tjänst...

Aldrig gör Valdemar så god insats på gården som när getinginvasionen är ett faktum.


Fram med motorcykelkängor, oljerock och Svågerns värsta insektshatt. Snabbt upp på stegen och med radarflaskorna dragna i båda händerna redo likt farbror Melker för en duell. 


Lite rangligt och skrangligt, viftande och famlande, men ack så underhållande...

måndag 20 juni 2016

För första gången i hela mitt liv...

...har jag fått en parkeringsbot...skulle det verkligen behöva ta nästan 60 år innan en sådan fästes på just min framruta? Man kan undra? Men det värsta var att jag inte ens fattade att det var parkeringsböter. Så här var det...



Jag hade parkerat inne i stan på det gamla vanliga stället där jag faktiskt har ställt bilen i åratal utan att varken blivit haffad av någon nitisk parkeringsvakt eller ens funderat på parkeringsförbud över huvud taget. Fast å andra sidan har jag ju aldrig varit särskilt intresserad av trafikskyltar någon gång i livet...


Jag drog igång den gamla Volvon, som tråkigt nog numera ståtar med åtskilliga rostfläckar utmed den matta lacken, och satte på vindrutetorkarna för att få bort klibbet som så otursamt droppat ner från träden rakt på min bil. Jag körde både en och två och fyra kilometer med torkarna på allra högsta hastighet och med vattnet hysteriskt sprutande över framrutan. Men trädklibbet satt som berg...



Det var först då jag, som av en händelse, uppmärksammade lappen på framrutan. Försökte intensivt få bort den med hjälp av torkarna men lappen höll sig envist kvar. Jag tvärnitade så gruset sprutade i dikeskanten och kastade mig ursinnigt ur bilen för att med våld förpassa lappen från bilen, ilsket muttrande: " Det är väl någon förbåld pizzeria som gör reklam för sina pizzor...har dom inte annat att göra i stället för att irritera stackarns oskyldiga bilförare..."

Det var ingen lapp från någon pizzeria, det var inte ens en liten ynka bild på en smaskig pizza...nej, för det var en lapp där det stod att jag hade felparkerat och skulle inom åtta dagar betala in 300 kronor...

Ja, tänk hur samhället ändå har blivit men sina lagar och förbud men jag kan lova nästa gång som jag får pizzareklam under vindtorkaren då ska jag obönhörligen köra dit och köpa pizzor för 300 kronor och omedelbart pressa i mig dessa...allt för att fira att jag klarat mig från parkeringsböter...

Parkeringsboten sitter numera bakom glas och ram längst inne i fläskboden...var sak på sin plats...

tisdag 7 juni 2016

Fullkomligt spelgalen...

... är Kulturtanten. Alltså...


Varje gång familjen strålar samman hemma på fädernegården så är det vissa traditioner som ska följas. För inte sitter vi, som alla andra, i pergolan och njuter av ett glas kallt rosévin, och vickar på tårna i den ljumma kvällsbrisen heller. Nä, vi spelar spel...




Det kan vara allt från "Mitt första spel" med skunkar, långörade harar och ekorrar så det står härliga till, Bingospel, där ett och annat nummer fattas och jag alltid får den brickan som kräver just dessa siffror och kan således aldrig någonsin vinna, eller också spelar vi den nya absoluta favoriten "Allt som flyger"




Alla i familjen måste obönhörligen vara med för ingen kommer undan med livet i behåll. Spelresultaten noteras och dokumenteras noggrant. Det har till och med gått så långt att vi kallar det för "speltouren"...

Jag har ända sedan barnsben avskytt att spela spel. Pappa Anders tyckte dock att spel absolut skulle spelas och då skulle minsann alla vara med. Jisses, vad jag slet med det förbålda Kinaschacket, det var som en mardröm som aldrig tog slut. Vadå, Kinaschack när jag inte ens kunde den svenska varianten...



I vilket fall som helst sitter jag där bänkad vid köksbordet med spelbrickor och hopppluttar varje gång det drar ihop sig till kamp. Chipsskålar och godispåsar finns tillhands därtill också välfyllda glas av diverse läskeblask och Kulturtanten fullkomligt lyser som en sol medan hon skuttar runt av glädje med protokollet i högsta hugg...och man ber en tyst bön: "måtte jag få en skunk å det snaraste så spelet snabbt är över..."

måndag 30 maj 2016

Ornitolog är det nåt för mig - NEJ...

Tidig måndagsmorgon, jag skuttade glad i hågen till soptunnan för att kasta en soppåse. Plötsligt hörde jag någon liksom knacka "på fönstret". Från mycket nära håll och med ordentliga knackningar.


Jag frågade mig själv om det var mina nerver som gäckade mig eller om det rent av var andarna som var efter mig, jag som är så himla rädd för spöken. Till slut förstod jag att det knackade från det höga fönstret på loggavlen. Jag kollade upp och fick se en hackspett som tittade ut och hackade hårt mot rutan med jämna mellanrum..


Jag rusade in i Lilla stugan och skakade liv i Valdemar som kastade sig ner från vindstrappen och riggade raskt om till ornitologkläderna. Här fanns ingen tid att förlora - hackspetten måste hjälpas ut från lidret.


Först försökte vi bara vifta helt töntigt med en gammal häschestör med en fastknuten handduk på men den tekniken var helt värdelös, faktiskt. "Vi måste ha en håv!" ropade Valdemar upphetsat. "Vi har ingen håv" ropade jag gällt, minst lika uppe i varv som Valdemar, "men fixar du en håvställning av järntråd så ordnar jag håvtyget!" Valdemar kom springande med en enorm håvring, som lätt kunde svälja en medelstor elefant, och jag sydde fast Mamma Gertruds bästa kammargardin. Jösses, vilken håv det blev...


Valdemar klättrade raskt upp på den gamla, rangliga rensmaskinen med livet som insats och startade operation hackspettsräddning.


Valdemar flaxade både högt och lågt och vinglade livsfarligt fram och tillbaka uppe på rensmaskinen. Jag stod färdig med lakan och kraftiga handskar utifall fågelskrället skulle gå till attack. Men inte heller, efter en ganska så lång stund så fångade Valdemar hackspetten och släppte ut honom till friheten. Ja, vad gör man inte för fågellivet så säg...

lördag 14 maj 2016

Gissa bajset...


Den som gräver en grop...



Valdemar är ju en sådan positiv och glad man. Han vill gärna hålla sig á jour med allt det nya som sker och vill verkligen hänga med i samhällsutvecklingen. Hans nyaste intresse är just det, gissa bajset.

Han rekar omgivningarna med total falkblick för att inte missa någon intressant djurspillning och funderar vem som är den skyldiga. Åhå, en liten grop med träck i och han omedelbart halar fram kameran för att få den bästa av bilder. Valdemar kryper på knä runt i skog och mark för att inventera bajshögar av olika slag. Han kollar i djurböcker och googlar så det står härliga till.



Härom morgonen tittade han ut från vindsfönstret och ropade glatt: "Kolla något djur har bajsat på stenen uppe vid jordgubbsodlingen." Han rusar ner för den skrangliga vindstrappen ut i spöregnet med nattskjortan fladdrande runt knäna. Väl nere på plats inser han att bajset "bara" är ett gammalt rostigt konservburkslock som jag fått fatt på under mina arkeologiska grävningar.

Jag kan dock inte förringa hans nya stora intresse alls då jag själv är oerhört och onormalt intresserad av typ vattenlås, avlopp och slaskdiken och härbergerar hela skuffen full med skyfflar och dikspadar. För tänk om någon bonde just står och gräver diken på väg till ner till byn och man kan ge ett hjälpande spadtag i all välmening.


Fast å andra sidan gräver man ens diken för hand nu för tiden? Jajemen, det händer minsann. Om Kulturtanten har en kvart över så greppar hon gärna en spade och gräver raskt upp ett igenväxt gammalt dike så leran stänker runt fotknölarna. Det liksom bara sitter i generna...

söndag 8 maj 2016

Sol, vind och vatten...

Dags för en uppfräschning nere vid stranden...


Glitter...


...och glamour...


Nu ska bryggan skuras ett riktigt skitgöra...


Här lurar kanske en gädda i vassen...


Nu återstår bara en bro ut till Tantön sen väntar lata dagar på stranden...