Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

tisdag 7 mars 2017

Inredningstips från logen...

Välplanerat med en blandning av gammalt och nytt...



Brandvarnaren är en ren raritet, troligen tillverkad i början av
1900-talet...


En gammal bucklig sil, en handvisp från förr och en ask med magsårstabletter bara utifall att...


Små skavanker lite här och där, något att ta tag i när andan faller på...

söndag 5 mars 2017

Dags att boka rum inför sommaren...

Välkomna till en välplanerad bostad...


Går att hyra säsongsvis...


Här kan man få en svit med utsikt över böljande landskap...


Eller varför inte en lya med stil under takåsen...

lördag 4 mars 2017

Köp en tulpan...

...annars får du en snyting, sjöng Lars Ekborg för en Herrans massa år sedan.


Och här är dom nyköpta och färgglada tulpanerna...


Eller dessa skira blomster...


Nu kan inte våren vara så långt borta...

lördag 4 februari 2017

Till skogs...

Redo för dagens arbetspass...



Lilla gummann rattar vant den lilla traktorn...





Långt in i sjumilaskogen...



Och nu tar vi i för kung och fosterland... Jäsiken, va starka vi är...


Åh, så gör du så här, förstår du...



Får vi inte gå hem snart?

fredag 3 februari 2017

Tidigt, tidigt...

Snön har smält bort, ljuset är på väg tillbaka och det kliar i mina gröna fingrar att få börja plantera...


Rusar runt i alla tänkbara och otänkbara affärer efter frön att så...
Möts av hyllmeter med fröpåsar...  Detta år satsar jag på mosskrusig persilja, asiatisk kålmix och fjärilskrasse...


Fram med jord, spadar och krukor av alla de slag. Här ska det planteras så att man inte kommer efter med skörden...


Men, hallå vaddå! får man inte plantera förrän i mars...


Och här blir väntan ännu längre - juli månad. Nu blir det till att rulla tummarna...


...eller kanske jag kan försöka blåsa liv i dessa halvdöa varelser...

söndag 29 januari 2017

Ute på tunn is...

Härom veckan så skulle Valdemar och jag köra hem veden från badön. Som vanligt vid just sådana färder kommer diskussionen upp om huruvida stark och tjock isen är. "Håller verkligen isen på kärret?" oroades Valdemar. "Så klart att den gör!" ropade jag både positivt och energiskt och vi enades om att vi absolut skulle köra hem stockarna från ön.

Den lilla röda, underbara BM Terriern från 1956 var nyriggad med snökedjor så nog skulle vi få bra fäste på det halvisiga  kärret. Tanken var nyfylld med bensin och sitsen var överlagd med en ny, varm och gosig sittdyna så allt var frid och fröjd. Ja, förutom då Valdemars ständiga malande "Kommer verkligen isen att hålla?"

Vi lastade på lass efter lass. För varje gång vi körde över kärret så knakade det mer och mer i isen. Valdemar blev osäkrare för varje tur men jag lugnade honom med "Klart att isen håller!!" och så slängde jag en romantisk slängkyss till honom där han satt på traktorn med mössan på svaj. Allt för att förhöja stämningen...

Och så körde vi...rätt ner i det vattenfyllda kärret...Ridå...


Vi turades om att försöka köra upp traktorn ur ishålet men ju mer vi gasade ju mer sjönk vi ner i det nu leriga vattnet. Till slut var halva vänstra bakdäcket nere. Valdemar kastade av sig mössan och slet sitt hår. Han hoppade jämfota och skrek "Vi måste ringa efter hjälp" Jag svarade honom lugn och balanserat "Ta det lugnt, jag har varit med om det här förr. Vi måste bara lägga på en massa granris för att få fäste!"


Och vi körde framåt och vi backade, la på mer och mer granris, sköt på och drog. Men däcket sjönk bara ner mer i vattenhålet. Det var då vi började gräva för att skapa en bra körbana för hjulen på vänstra sidan av traktorn. Det var verkligen läskigt att sätta sig på traktorn då den, vid just det tillfället, lutade oroväckande mycket och man riktigt kunde se för sitt inre hur den vickade helt abrupt åt ena sidan. Men man fick offra sig och hoppa upp och sedan bara försöka gasa allt vad man kunde och samtidigt trampa ner diffspärrspedalen...med samma fot samtidigt.


Till slut fick vi upp traktorn!!! Leriga och dyluktande susade vi överlyckliga fram med traktorn runt, runt på åkern. Vi klarade det! Hade isen verkligen hållit? Absolut inte. Löste vi hela problemet med massor av granris? Tveksamt. Kommer jag hädanefter att vidhålla att extremt svaga isar kommer att hålla? Aldrig någonsin...


Nu har både Valdemar och traktorn fått sig ett riktigt tidigt utebad. Det måste välan vara min tur nu...

tisdag 17 januari 2017

Årets första utebad...

Häromdagen startade Valdemar och jag upp arbetet med årsveden. Inte för att vi egentligen behöver ved inför nästa vinter ty vedboden redan är fullproppad med ved så att väggarna riktigt bågnar. Men man följer ju traditionerna... 


Just den här dagen var jag inte riktigt i farten, tråkigt nog, så när Valdemar högtidligt basunerade ut att nu var det minsann dags för skogsarbetet så hoppade jag inte direkt av förtjusning. Tvärtom jag segade och degade och försökte dra ut på tiden allt vad jag kunde men till slut gick det inte längre, fristen var slut. Motvilligt följde jag i Valdemars spår ner till badön med yxan och sågen släpandes efter mig...

Valdemar satte genast fart med att kapa upp de redan nedfallna björkarna och jag startade upp risdragandet. Vi höll till i sjökanten och fick försiktigt kliva på den osäkra isen. Jag jobbade på men hade bara tankarna på när klockan skulle slå tolv och vi skulle få gå hem. Men det var nästan två timmar tills dess...suck...stön...pust...

Helt plötsligt tjoade Valdemar till och jag rusade sta för att se vad som hade hänt. Kom snabbt fram till händelsernas centrum och fick se karln stå i det lårhöga vintervattnet och jämra sig. Isen hade plötsligt gett vika när han kommit farande som ett jehu med motorsågen i högsta hugg.

Jag hasade och kröp fram till sjökanten, det har jag nämligen läst att man ska göra när man vistas på tunna isar, fick ett bra tag i byxlinningen på Valdemar och med ett kraftigt ryck fick jag upp honom på fast mark.

Det var nu jämmerklagan steg ännu högre och Valdemar stapplade hemåt så man riktigt hörde vattnet skvalpa i stövlarna. "Det är så kallt och jag fryser!" ynkade han som ett litet barn. "Jag måste ta av mig stövlarna och hälla ur vattnet annars avlider jag!" fortsatte han sin klagolåt.

"Tok, heller!" ropade jag irriterat till honom "tar du av dig stövlarna  nu så får du aldrig på dom igen. Försök se det hela positivt i stället! Vattnet blir snart varmare och tänk på att det blir som ett praktiskt fotbad och sen väl hemma så kan du nog fila av hälarna med värsta framgången!"

Vi travade hemåt i takt med Valdemars pessimistiska och förtvivlade rop och nästan hemma så utbrast han hulkande: "Jag kommer att få kallbrand det är ett som är säkert!"...


Karln stod i duschen i nära en timme och det var först när varmvattnet tagit sopslut som han behagade komma ut. Sedan rullade han in sig i dubbla filtar och med tre lager raggsockor på dom kalla fötterna låg han och vilade i kammarsoffan. Kvar på köksgolvet låg blöta byxor och strumpor och stövlar som stank starkt av fiskosande dyvatten.

Framåt eftermiddagen masade han sig upp ur soffan och började gräma sig över dom blöta, stinkande stövlarna som jag stoppat fullproppade med tidningspapper. Jag tipsade honom om att hänga upp stövlarna ovanför vedspisen för att dom skulle torka fortare. Och så blev det. Jag fnissade hysteriskt för mig själv när jag tänkte på barndomens skojsiga ramsa: "Mor hänger upp hinkar i taket..." men ändrade den snabbt till: "Valdemar hänger upp stövlar i spisen..." det är tur att man är lättroad. För övrigt var detta ju årets första bad...inte illa alls...och dessutom blev det ju ett kort arbetspass...