Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

lördag 28 februari 2015

Liten holkinventering...

Det står inte på förrän våren snart är kommen och då strömmar alla turistfåglar till oss här i norr för att häcka. Här gäller det att ha rediga holkar att erbjuda. Hög tid att kolla dagsformen på fågelholkarna runt logen.


Här ser vi ett strålande exemplar av värsta lyxholken. Bara att flytta in i och bygga bo i.


Ett bo med lite charmig lutning. Kanske som att bo i en  sluttning...


Här är fara å färde eller vad det nu brukar heta. Kraftig vridning till höger, man kan rent av säga att denna stuga har fått en rejäl slagsida...


Om denna holk skulle Tony Irving säga: KATASTROF. I mäklarbranschen skulle det däremot kunna heta, något för den händige...

fredag 27 februari 2015

Det är sumpen som avgör...

Jag har läst en sådan fruktansvärd intressant artikel i en tidning. Som passar mig som hand i handske. Faktiskt. Det stod att om man besvärades av ovälkomna celluliter så fanns det ett mycket lätt och mycket effektivt sätt att förpassa dessa otrevliga skavanker.


Man skulle helt enkelt bara pytsa ihop kaffesump och olivolja, röra ihop och sedan bre smeten på dom aktuella kroppsdelarna och så gnida och massera in. Kanske man skulle kunna drista sig till sådana göromål när man tillreder fredagsmyset då är man ju ändå i köksregionerna och snabbt kan roffa åt sig både aktuella ingredienser och lämpliga tillbehör.


Och vilken partner skulle inte falla baklänges av förvåning  och glädje om vederbörande, glad i hågen efter en hård arbetsvecka, kommer inklivandes över tröskeln med den traditionella helgbuketten i ena handen och vinflaskan i den andra och direkt konfronteras av en fullkomligt underbar kaffesumpsindränkt varelse.

Så nu gäller det att enträget hinka i sig kaffe hela helgen för jag inbillar mig att sumpen bör vara färsk om den ska fungera på bästa sätt och man måste man ju få ihop en rediger hög med sump för att kunna täcka alla partier...håll pannan kokande...

torsdag 26 februari 2015

Livet är som en påse...

En rejäl gottispåse kan göra under med en trött kropp! För även om man råkar köra den gröna linjen så får man faktiskt synda lite då och då genom att sätta i sig en stor påse med godis. Det är till och med riktigt välgörande för både kropp och själ. Det kan jag säga av många års erfarenhet. Faktiskt...


Mitt stora problem är att dagens godispåsar har blivit så fruktansvärt små. Hur tänkte godispåsfabrikanterna där egentligen? För hur i all världen ska man få plats med den sedvanliga mängd godis som man bör få sig varje vecka i dessa små påsar. Kanske pytsa i flera av dom små godispåsarna och försöka hävda att man ska ha barnkalas. Eller hur gör man...

Jag drar, tro´t eller ej, ofta en vit lögn inför Valdemar om att jag har ett viktigt ärende in till stan och kastar mig så i bilen och drar iväg innan han ens hinner blinka. Väl inne i affären köper jag godis som jag fullkomligt mular in hela vägen hem. Där hemma möts man av Valdemar som genast frågar: "Köpte du inget godis?" varvid jag svarar helt snabbt: "Nej, tänk det glömde jag helt bort!" och försöker att omärkt svälja den sista godisbiten innan jag blir påkommen.

Ska sanningen fram så hör jag på kvällarna, när jag smugit upp för den branta vindstrappan, hur något prasslar nere i kammar´n och jag har som av en händelse hittat Valdemars hemliga gömma, bakom den åtråvärda whiskysamlingen, - en rejäl hög med lyxig finchoklad. Så vi har väl alla våra små egenheter...

tisdag 24 februari 2015

Valdemars piggelindrink...

Valdemar har valt att inte bara satsa på motion och frisk luft, nej, minsann, han har också gått över på den nyttiga och hälsosamma vägen. Här hemma är det rotsaker i ugn, böngrytor och spenatlasagne så det står härliga till.


Valdemar kör också med nyttiga mellanmål. Då plockar han fram en apelsin som han klyftar, han pressar en halv citron. Han fortsätter med att knö ner en rejäl näve babyspenat och pytsa i lite kardemumma, chiafrön och en sked honung. Till slut kastar han helt nonchalant ner en bit ingefära. Och sen är det bara att gasa på och mixa ihop det hela...


Men, oj, vilken förfärlig färg! Vilken konstig konsistens! Är det nässelsoppa möjligen, eller kanhända stuvad spenat.


Denna drink tillför inte bara massor av vitaminer, omega 3, mineraler, protein och kalcium, den tvingar också en till att skeda i sig det hela vilket ger en visst mått av tuggmotstånd.

Fortsätter nu Valdemar, min träningsadept, att inmundiga sådana uppiggande drinkar så får jag banne mig hålla i för att hänga med...

måndag 23 februari 2015

Plötsligt händer det...

...att man vinner alltså och det har jag gjort nu. Inga miljoner att tala om men mycket smått och gott fick jag med mej hem.


En äkta ullmössa hemstickad av bästa stickerskan Jutta.

Ett par fingervantar. Här har nog någon högre makt haft ett finger med i spelet/lotteriet. Precis vad jag är i behov av, man tackar och bugar.


Liten trädgårdsgroda är inget man tackar nej till. Målad av självaste PysselJenny. Passar ju utmärkt nu när en nära släkting snart fyller år. 


Lilla gummann är fullständigt galen i grodor, så vem vet,f kanske att hon får detta groddjur på sin stora dag ... Låter henne få leva i ovisshet fram till födelsedagen...

söndag 22 februari 2015

Ett vetenskapligt experiment...

Det här är så himla intressant och spännande så att jag håller på att gå i bitar. Jag ingår nämligen i ett vetenskapligt experiment. Eller egentligen så är det inte jag som är i fokus i detta försök utan Valdemar. Jo, minsann, men han vet ju så klart inte om det.

Det hela handlar om komposthinken. Eller som vi sa när vi var små, slaskhinken. Ett synnerligen fascinerande ämne. Det som hela undersökningen går ut på är hur mycket råge kan det bli på slaskhinken utan att Valdemar observerar detta och reagerar så pass att han springer ut och tömmer allt i komposten.

Komposthink dag 3...
Man måste i sanningens namn tillstå att han är en specialist på att så att säga lägga på hög. Till slut får man knappt ut hinken ur köksbänken utan att 3/4 av innehållet faller ut på det nyskurade köksgolvet.

Ibland så beordrar jag Valdemar att gå ut med slaskhinken och inte bara tömma ut den utan också ta med sig en grep och liksom omfördela det översta kompostlagret. Hinken blir tömd men inte ett enda apelsinskal rörs om. Kan man tänka...


 Samma hink dag 4...
Om jag ska vara ärlig så har jag också problem med vissa saker. Det känns tungt och i det närmaste omöjligt att starta upp sådana besvärliga sysslor. Hela hösten körde jag ju omkring med bilen fulla av återbruksgrejer. Kassarna tillbringade ju så pass lång tid i bilen att till och med råttorna flyttade in.

Måtte inte Valdemar starta upp en sådan vetenskaplig undersökning...för då ligger jag riktigt illa till...kanske resultatet rent av visar att jag är en riktig sopa...

lördag 21 februari 2015

Vanttapp...

Som alla tidigare år så har jag tappat bort alla mina vantar. Ibland glömmer jag bägge vantarna någonstans, vet verkligen inte var. Andra gånger tappar jag bort bara den ena, vilket är lika irriterande det också...


Just nu idag ser vanttillgångarna ut så här, ynka tre stycken vantar kvar. Men väldigt olika i både färg och form. Men å andra sidan måste vantar vara lika?
 

Visserligen har jag en vänster och en höger tumvante kvar men dom är inte lika på nåt som helst vis...


Denna kombination skulle ju också kunna funka färgmässigt men en finger- och en tumvante känns så där...


Bara att plocka fram garnet och stickorna som bara legat där i korgen och bidat sin tid...


Tittar i vantstickarboken för att få lite tips. Här en sida med udda vantar men det känns som om jag redan är ägare till alltför många sådana redan...


Broderat? Ja, dom blir nog färdiga tidigast hösten 2017 så dom går fetbort. Det kanske blir som i sagan, "Det bidde inga vantar det bidde bara en tummetutt"...
Kulturtanten

fredag 20 februari 2015

Ett steg framåt...

Så kom äntligen dagen då Valdemars all round-träning startade upp. Kanske inte helt frivilligt men då vi hade skrivit ett kontrakt som i stort sett gick ut på att "vardagsmorgnar träning exakt 7.30" så var det bara att sätta fart. Inga som helst problem för mig då jag alltid sitter vid frukostbordet senast halv sex. Valdemar däremot föredrar att dröna några timmar till...

Alltså hinner jag äta en god, välbalanserad och näringsrik frukost i godan ro medan Valdemar, i bästa fall, hinner få i sig en banan eller möjligtvis en klyftad apelsin.

Nåja, Valdemar drog snabbt på sig sina sportiga träningskläder, riggade skorna med sina nya "ice gripper" och så var det dags. Oj, vilken start, han pinnade på så det knastrade och knakade i den hala isen. Oj, jag fullkomligt ääälskar ljudet av dubbar som river i isen. Mina bildäck är fulldubbade och jag vevar gärna ner fönstret för att riktigt höra hur dom fäster i det blanka underlaget.



Vid exakt 200 meter börjar Valdemar mumla lite i skägget. "Det känns konstigt på ena hälen!". "Äsch," svarade jag moderligt "stanna och dra upp strumpan ordentligt bara, den kanske har korvat ihop sig på hälen!" Och Valdemar drog strumporna halvvägs upp till knäna och vi fortsatte vandringen.


Efter 400 meter började gubben jämra sig lite grann och liksom småhalta på den nämnda hälsmärtande foten. Jag låtsade som om att jag inte såg hur det stod till utan fortsatte helt rått framåt.

Vid närapå 800 meter blev karl´n tvungen att stanna och pustande och stånkande ta av både sko och strumpa och visade så mig glädjestrålande ett ettöresstort skavsår. Jag bara suckade. Första träningstillfället och vi kom inte en kilometer ens, vilken oerhörd besvikelse. Valdemar fick genast order om att vända och linka hem medan jag satte fart runt den planerade rundan.  I rask takt och med spänstiga armtag (?)...


Väl därhemma så hittade jag Valdemar på kammarsoffan. Han blundade och liksom kämpade med oerhörda smärtor. Benet var uppsträckt högt i luften på uppallade kuddar. Jag såg lite undrade på arrangemanget men då svarar Valdemar genast: "Det är alltid bra med högläge på skadade kroppsdelar!"

Ja, så kan det gå. Men det hade kunnat vara mycket, mycket värre. Valdemar hade ju kunnat drabbas av två oerhörda skavsår och då hade jag ju blivit tvungen till att bära hem honom på mina klena armar. Men så blev det ju inte. Idag ska vi fara in till stan och köpa hem två tjog ägg och kurera skadan med ägghinnor vilka läker skavsår ofattbart snabbt. Tänk om Valdemar möjligen, eventuellt, kanske är fit for fight redan i morgonbitti...

torsdag 19 februari 2015

Kan, kanna, kunde...

Kannor fyndade på loppisar för en ynka spottstyver...


Med örat käckt på svaj, kanske bara ett måndagsexemplar...
eller en praktikant i porslinsfabriken... 


En alldeles äkta Pillivuyt-gås-kanna...en sådan borde absolut Nils Holgersson haft i sin ägo...

Liten kanna i pressat glas...passar för alla tillfällen, även i pressade situationer...


Vattenkanna, bra att ha till vårens alla frösådder...vi får hoppas på en inte alltför torr sommar...
Kulturtanten

onsdag 18 februari 2015

Antikrundan nästa...

Idag har jag huserat inne i vävkammaren i Stora stugan. Fick nämligen inte plats i Lilla stugan då det kom hantverkare som skulle sätta in vår nya, fina, lilla, svarta vedspis. Med två kamin- och vedspis-experter i köket, plus då Valdemar som hela tiden stod i vägen och försökte lära sig allt om hur man murar in en gammal hederlig vedspis, så det var lika bra att fly fältet.


Jag röjde ur ett gammalt skåp för att enkelt och effektivt kunna få in alla julsakerna och därefter försöka memorera var jag arkiverat dom. I skåpet råkade jag på en pokal som var tagen direkt från Wimbledon. Hur i all världen hade den kommit dit? Vi har, mig veterligen, inga som helst tennisspelare i släkten som har kunnat vinna denna åtråvärda buckla. 

Den enda som haft tennisdrömmar i familjen det skulle väl i så fall vara Kulturtanten då. Hon som tänkte bli tennisens Evy Palm. Ja, liksom börja på gamla dagar (hm? var det 37?) och sporta på riktigt men hon valde att satsa på tennis för att också bli förmögen på gamla dagar. Det hela sket sig för att Kulturtanten, som i fint sällskap av mig, föddes helt utan bollsinne. Och nu är hon ju alldeles för gammal och skröplig så hon får nöja sig med att gå och sopa, ja, alltså satsa på curlingen och tjäna absolut noll. Så gick det med en tennisdrömmen...


 
 
I samma intressanta överraskningsskåp hittade jag också en relik från dom gamla grekernas tid, eller om det nu kanske var romarnas. Denna bägare är säkert värd sin vikt i guld, fast den kanske mer är gjord i brons, eller möjligen simpelt gjutjärn. I vilket fall som helst oerhört deltaljrik i sitt snirkliga mönster. Kanske man kunde använda den till den kommande helgens vinprovning. Står stadigt, rymmer mycket och man får samtidigt en lektion i hur livet levdes förr...och skulle nu någon från Antikrundan vilja ringa och ge ett bud, så säger jag bara, välkommen fram...

tisdag 17 februari 2015

Stavgång...

Har alltid varit motståndare till detta promenerande med stavar. I tid och otid stavas det omkring med stora kliv. Men nu har jag fallit till föga och inhandlat ett par svarta gåstavar. Eller, jag fick dom liksom med mej när jag var och handlade. Stavarna bara låg där strax efter falukorven och så följde dom med mej hem.


Detta inköp skedde förra året och sen dess har stavarna stått inklämda bredvid skohyllan. Hade nästan glömt bort att dom fanns i min ägo över huvud taget... 


Men nu vart det dags att ta fram dom. Ser till min stora förvåning att stavarna är av märket Antishock...


Spänner handremmarna så att dom passar mina händer som handen i handsken. Ett perfekt grepp för långa söndagsvandringar.


I väntan på promenadlust får stavarna stå bredvid övriga sportredskap. Kanske kan stavarna användas till blomstöd åt pionen i sommarrabatten...

måndag 16 februari 2015

Chockrosa plyschgris...

Lyckan är att hitta en chockrosa plyschgris på loppis för en billig penning. Den ska min dotter få, hon som lever i ett ständigt rosa skimmer...


Mjuk, söt och gosig för att vara ett svin...måste man säga...


Tyvärr råkade jag bryta av ena frambenet när jag packade upp gosedjuret och sorgligt nog så saknar den knorr på svansen, grymt sa grisen...men annars är den hel och ren och alldeles underbar...

söndag 15 februari 2015

När Valdemar skaffade sig en PT...

Valdemar fullkomligt älskar att vi tar oss en liten biltur då och då. I dag drog vi faktiskt in till den stora staden Västerås för att kika runt lite. Vi hamnade till slut på en sportaffär och tittade på alla fina träningsskor. Vilka färger, vilka modeller och jösses, vad mycket olika sorter det fanns.


Valdemar blev så pass uppiggad så att när jag lite försiktigt föreslog att han kanske skulle titta på ett par träningsskor så satte han genast fart. Han provade par efter par. Var den färgen fin kanske eller...? Satt den skon riktigt bra egentligen? Hur kändes det att gå i den? Ja, han var verkligen på bra humör men när jag sen ville att han skulle ta några lätta joggingsteg för att ordentligt prova svikten på sulan då sa han ifrån. Ryckte åt sig dom sist provade skorna och gick för att betala.

Men på vägen till kassan slet han helt plötsligt åt sig en förpackning halkskydd. Va? Det som jag tjatat om hela vintern men nu köpte han ett par alldeles frivilligt. Gissa om den mannen är på G...


In i nästa sportaffär och där började han ivrigt leta bland alla svarta träningsbyxor som fanns och när han hittat ett ovanligt sportigt exemplar och provade dom så satt dom alldeles förvånansvärt bra. På väg till kassan haffade en trevlig fleecetröja i en alldeles perfekt matchande färg till hans nya walkingskor.

Valdemar har nu inte bara alldeles ny träningsmundering han har också skaffat sig ny PT. Eller ny och ny, den har han ju haft hela tiden utan att han har förstått det. För den nya PT-n är ju jag. Hans alldeles egna PrivatTjatare...om den PT-n är bra?...bra?...det är bara förnamnet...

lördag 14 februari 2015

Hjärtligt...



Ett stort tulpanhjärta till Er alla idag 
på 
Alla hjärtans dag.


Utanför Gallerian i Sala

Trevlig helg 
önskar 
Lilla gummann och Kulturtanten .

fredag 13 februari 2015

Inte en enda kalori så långt ögat kan nå...

Valdemar och jag som numera lever rena rama pensionärslivet har chansen och den stora lyckan och dessutom laglig rätt att införa nya rutiner. Som det där att vi varje vecka absolut måste ta en rejäl fika. Ja, kaffedrickandet hemma räknas naturligtvis inte in i denna kategori utan det gäller endast svullande på offentlig lokal.


Vi har ju liksom favvoställen på alla städer runt om här i Mälardalen. Åker vi bara in till stan för att storhandla eller köpa hem byggmaterial så satsar vi på Skeppshandelns stenugnsbageri eller Sjömans konditori.


Denna dagen stod Skeppshandeln på tur och där väljer jag aaaalltid den här fantastiskt läckra och underbart välsmakande nötvarianten. Fylld med smaskiga nötter, bakad med åtskilliga hekton smör och åtskilliga deciliter socker. Den saftiga bottnen smälter i munnen kombinerat med den knapriga nötsamlingen överst. Känns rätt maffig och förmodligen ganska fettbildande men om man njutningsfullt blundar under inmundigandet så - inte en kalori så långt ögat kan nå...


Jag har ju också verkligen utvecklats var det gäller kaffedrickandet för det är ju faktiskt en ganska lång väg från hett kaffe kokat på värsta knosiga björkveden till en rejäl caffe latte på finaste konditoriet. Men man måste ju tänka på att seder kan bli oseder och vanor till ovanor...så det gäller att se upp...

Kommentar från Kulturtanten: Ja, vadå skulle inte hon börja med vällingdieten? Frågar sej kvinna av ordning...

onsdag 11 februari 2015

Så kom dagen då jag baxade fram laggarna...

Jag hade ju verkligen tänkt strunta i det där med skidåkandet i vinter (precis som förra vintern), trots att man läser hela tiden i bloggarna om underbara utflykter, härliga träningspass i snön och hur alla tankar energi i solen. Men jag vet ju precis hur jobbigt skidåkandet egentligen är och att jag personligen bara dräneras på energi, ja, jösses, vad hopplös jag är. Men förmiddagen bjöd på makalöst solsken, ljuvlig fågelsång, gnistrande snö och jag kände mig faktiskt riktigt på hugget. Fram med skidor och stavar och bara snöra på sig skidpjäxorna.


Jag visste redan när jag började att detta skulle komma att handla om ett massivt träningspass och definitivt ingen dans på rosor men det var inget som berörde mig direkt, just då i alla fall. Men alla som trampat upp ett skidspår på ett halvmeters snöunderlag vet att det verkligen kan kännas. I både kropp och själ. Och sätta spår i en labil och svag liten människa...

 
För att verkligen pigga upp mig och också för att piffa upp mig till det yttersta så hade jag letat fram den gamla mössan som alla, som körde skidor nere i byn, hade på den tiden. När dessa huvudbonader kom i ropet, tidigt sjuttiotal om jag minns rätt, då satt alla stackars mammorna vid köksbordet och stickade så garnluddet ven genom luften. Mamma Gertrud hade ju bara oss flickor att sticka till, plus Pappas och så Mammas egen mössa då. Men det fanns familjer med flera barn och jisses hur dom mammorna fick slita.


Jag hade inbillat mig att med den mössan på huvudet skulle jag verkligen hamna åtskilliga år tillbaka och få in den gamla vanliga skidåkarkänslan. Och mycket riktigt, så blev det. Jag var lika slak i armarna, skidorna var lika bakhala och jag ville ge upp redan efter femhundra meter. Jag pulsade på i snömassorna under stor ansträngning och spurtade så äntligen över mållinjen uppgiven, genomsvettig och fruktansvärt utmattad.

Nästa dag vaknade jag upp med trötta, långa armar, ömmade lårmuskler, förmodligen typ lårkaka, det som är så himla populärt i sportsammanhang plus strama, onda ljumskar vilka kändes som om jag tränat på att gå ner i spagat en hel dag vilket jag absolut inte hade gjort. Men det är klart att det ska kännas ordentligt i kroppen efter ett rejält träningspass...och att skidturen bara tog fjorton minuter det är ju inget som någon över huvud taget behöver få reda på...

                                                                Lilla gummann

måndag 9 februari 2015

Lite avig kanske...

Jag har haft en fruktansvärd helg. Jag bet nämligen av en bit på en tand vilket resulterade i ett enormt hål med en absolut sylvass kant vilken tungan sågade sig emot vid varje gång man tuggade på något. Även när jag skulle prata så smärtade det oerhört, särskilt när jag skulle uttala bokstaven L. Tungan blev rätt snart totalt sargad och livsmodet sjönk katastrofalt.

Jag är oerhört känslig vad det gäller tandproblem, på gränsen till hysterisk faktiskt, och ängslas, oroas och lider. Till slut förlorade jag helt matlusten och tänkte att det var bättre att svälta bara man slapp pinas med tungsmärtan. Kulturtanten ringde ju så klart och tipsade om vissa pigga idéer. Hon brukade minsann alltid tugga ihop ett tuggummi och klutta dit i hålet för att minimera eventuellt lidande och tyckte att jag skulle göra precis likadant. Men inte tordes jag det heller...



Nej, jag blev tvungen att helt enkelt rata all den goda helgmaten och fick, likt en bebis, äta mosat kokt ägg och inmundiga drickyoghurt för att över huvud taget överleva. När måndagsmorgonen äntligen behagade infalla, då hängde jag på låset på Folktandvården, eller i alla fall strävade för att vara först på telefonen för att få en tid och kunna avsluta denna plåga. Jag erbjöds en tidig tid och fick hoppa i byxorna, slänga på mig första bästa klädesplagg och kasta mig i bilen för att sedan sladda in till stan på halkiga vägar för att försöka hinna dit i tid.

I tandläkarvestibulen mötte jag, med andan i halsen, en av barnens gamla lärare och vi föll i varandras armar och pratade en kort stund. När jag sen stod och liksom anmälde mig på dataskärmen, eller vad man nu kan kalla den, så ropade läraren på mig igen. Viskade lite försiktigt: "Du har tunikan på avigsidan!" och mycket riktigt, jag hade trätt på den på avigan så tvättanvisningslapparna fladdrade i vinden. Jag skrattade lite besvärat men vände snabbt om på tunikan och ordningen var återställd.

Tandläkarbesöket gick ganska snabbt, relativt lätt och förvånansvärt smärtfritt och jag gick glad i hågen därifrån, många hundralappar fattigare visserligen men det var det verkligen värt. Och vad det gällde tunikan, så hade det ju kunnat vara mycket, mycket värre, den hade ju kunnat vara både på avigsidan och bak och fram och dessutom upp och ner...men det var den ju inte på långa vägar...

söndag 8 februari 2015

Snöänglahund...

Stora, orörda och nysnöade mark och man blir som galen och ung på nytt och vill bara kasta sej ner och tillverka snöänglar i parti och minut...

Detta tycks gälla för hundar också. Pärlan slänger sig gladeligen ner i nysnön och tillverkar den ena snöhundängeln efter den andra...


Rullar lite hit


och över till andra sidan igen

och till sist tillbaka till utgångsläget och ängeln är klar...