Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

fredag 31 januari 2014

Kulturtantnostagi 2

Så har vi då kommit till del två i serien nostalgitrippar. Denna gång börjar vi med ålarna. Hade ingen aning om att jag i unga år besatt sådan kunskap om detta djur. Men tydligen var intresset stort, ålar på var och varannan sida.
 Låt er inte luras av att det står mås uppe till höger, bilden visar en typisk ål.
Här ännu en ål, något slätare än förra ålen... vet inte riktigt vad det kan betyda. En annan sort, olika kön eller...

The Beatles och alla spelar gitarr på denna bild... Måste bara erkänna att jag är inte kvinna att avgöra vem som är vem av Beatlarna. Det ser ut som om dom gör denna spelning i bar överkropp. Trodde nog dom var mer välklädda än så. Tjo latjo jäjäjä, tjo latjo jäjäjä... rackarns vad vi diggade...

 Och nu till de röda årorna. Som vid första anblicken kan tyckas se ut som en hallonigloo men eftersom bilden finns under bokstaven å är det ingen glass. Tänker er att kajka runt på sjön en solig, varm sommardag med dessa röda vackra åror. 

Avsnitt tre kan innehålla doktor med hakarm och Petronella... missa inte det vad ni än gör...



torsdag 30 januari 2014

Kulturtantnostalgi 1

I lådan med alla viktiga saker, som sparats under alla mina år ligger förstås "Min roliga bok" Kristina. Där Fröken Ulla har präntat så stilfullt på bokens etikett. Vi kan datera denna utgåva från 1964 och som tillverkades tråkigt nog bara i ett enda exemplar.

Vi kan redan här se mitt stora djurintresse. Första teckning ett tassavtryck från den sextåade streptokarpusen. Ett mycket sällsynt djur på dessa breddgrader. Den strök väl omkring logen när jag var liten. Det är nu många år sedan jag senast såg röken av denna best.


Fåglar är ett annat stort intresseområde. Känner igen både svanar och påsktuppar på mycket långt håll trots att jag har rejält nedsatt syn. Har totalt gehör vad det gäller gökar.


 Men här nedan vet jag inte riktigt hur jag tänkte. Vad har bokstaven u med en katt att göra? Ungersk katt, utekatt, utan tvekan katt eller...

I nästa avsnitt kommer ni att få uppleva årorna som liknar en hallonigloo, ålar på längden och bredden och The Beatles. Missa inte fortsättningen.

onsdag 29 januari 2014

Det berömda 90-kronors-åket...

Detta hände sig i början på det ljuva 80-talet. Kulturtanten (eller egentligen Systern som sedan skulle komma att bli Kulturtanten), Svågern, mina barns pappa och så jag skulle åka upp till Kungsberget för att åka utför.

Så här vackra och linjeformade var definitivt inte mina
hyrpjäxor.Tok heller, det var andra tider då. Hade jag fått på
mig ett par sådana här hade jag förmodligen
kört som en världsmästare i backen...ända tills
solen gick ner...
Varför vet jag egentligen inte. Jag är och har alltid varit en riktig längdåkningstyp. Från barnsben med dom hemgjorda träskidorna, till att både träna och tävla på skidor. Framgångarna i skidspåret lyste dock med sin frånvaro. Jag lade nästan alltid mig på sistaplatsen men Pappa Anders tyckte att man skulle ställa upp för byns idrottsförening och liksom vara som utfyllnad i startlistan. Dessutom var den som kom sist allra bäst tyckte Pappa, för det var ju den som kämpat längst. Detta gick jag på i många, långa år. Lägg därtill åtskilliga kurser som längskidsåkningstränare. "Ta i med stavarna! Böj på knäna! Saxa uppför backen!"


Men nu skulle alltså det åkas utför och nog gick det utför för mig allt. Jag skulle hyra utrustning och eftersom jag bara gillade röda saker så tvingade jag på mig ett par mycket små, klarröda och fullkomligt underbara slalompjäxor. Röda stavar och röda skidor. Nittio kronor kostade hela kalaset. Stora pengar på den tiden. Om pjäxorna satt bra? Inte det minsta. Dessa kändes mest som om någon illvillig person cementat på tre nummer för små pjäxor på mina fötter och redan innan fem minuter hade gått så hade allt blod lämnat fot- och benregionerna. Men jag spände på mig skidorna och bet ihop. Det fanns ju dom som hade det mycket värre...

Se sån stil jag har...
Inte för att jag vill skryta men det var många som
vände sig om och följde min framfart i backen...
många stod också och tittade på mig när jag låg
uthungrad och blodfattig bredvid den gamla
Saaben...
Jag klarade liften och jag klarade första åket nerför berget. Skidåkningen i sig var egentligen inga problem alls men jag kände inte av mina fötter över huvudtaget. Jag hissade vit flagg och gav helt enkelt upp. Jag stapplade fram på dom "avhuggna" smalbenen till bilen för att hämta ut mina gamla, nergångna, supersköna vinterkängor. Men då insåg jag det fruktansvärda. Det var inte jag som hade bilnyckeln. Det var Systern...

Det blev långa och jobbiga timmar innan hela sällskapet behagade avsluta sina slalomåk. Dom hittade en stackars utsvulten, fullkomligt lam och totalt ursinnig, blek liten person liggandes bredvid bilen. Jag hade ju inte ens kunnat få av mig skidpjäxorna...

Detta var ingen lyckodag, måste jag erkänna, men konstigt nog så kommer alltid den skidutflykten upp till diskussion när vi träffas i familjen. Jag blev ökänd i hela släkten med mitt berömda 90-kronorsåk...

Slalom vad är det egentligen? Jo, bara en enda lång nerförsbacke. Annat är det att slita sig fram i längsskidspåret med bakhala skidor kämpandes med att hacka fast stavarna och försöka dra sig fram. Kilometer efter kilometer. Mil efter mil. Jag tackar dock min lyckliga stjärna att min skidkarriär är över...för länge, länge sedan...

tisdag 28 januari 2014

Inga mesiga trädgårdstomtar här heller...

Nu, så här års, drömmer man sig gärna fram mot den kommande våren och sommaren. Sol, värme och blommor och blader. Man fyller på "att-göra-listan". Egentligen är det ju bara att ta fram förra årets lista för inte mycket blev avprickat på den heller.

Någon kanske kommer ihåg betonggrodan som jag var på jakt efter i somras men som jag tråkigt nog aldrig hittade. Och hade jag, mot förmodan, hittat den så hade nog priset satt en hel del käppar i hjulet ändå.

Men nu stundar nya fantastiska tider. Valdemar är ju faktiskt snart på väg hem till mig. På riktigt alltså. Och han ska ju då baxa med alla sina saker. Vad hittade vi inte bland alla hans otroliga samlingar. Jo, ett alldeles underbart lejon. Jippie!!! Hurra!! Tjohej!

Fast, egentligen, så himla underbart är nog inte lejonet ändå men jag har ju lärt mig att man kan inte få allt det man vill här i världen. Så om man säger så här: jag ville av hela mitt hjärta ha en underbar, skrattande, skojsig betonggroda i trädgården men får ett lite surt, groteskt, falskt lejon i keramik i stället. Man ska vara tacksam för det man får. Och man får tänka på att det finns dom som inte ens äger en trädgårdstomte...


Med lite röta kan kanske lejonet i alla fall
skrämma bort några illvilliga rådjur från gårdens
absolut underbara rosodlingar...

måndag 27 januari 2014

Till Assar...

Hundgodis

3 dl havregryn
50 g smör
4 dl buljong
2,5 riven mager ost
1 ägg
2,5 dl vetegroddar
6 - 7 dl vetemjöl

Lägg havregryn och smör i en bunke.
Häll över varm buljong och låt stå tills smöret smält.
Blanda i ost, ägg och vetegroddar.
Tillsätt mjölet och arbeta samman till en deg kavla ut på mjölat bakbord.
Skär ut kex, grädda i 150 grader i en timme. Stäng av ugnen låt stå kvar och torka över natten.




Hundgodis

Här ska det bakas. Idag blir det hundgodis.
I med alla ingredienser som havregryn, ost, smör och ägg och rör om.
Kavla ut degen och skär i rutor och in i ugnen.

 Bara att fylla godisburken.
 
Pärlan sitter nära. Hon är redo. Redo för provsmakning. Hon tänker nog: Vad gott det ska bli.



söndag 26 januari 2014

En gobit av något slag...

Såg receptet på nötkolabitar och blev vansinnigt baksugen... eller i alla fall väldigt sugen på kakor. Först rörde jag ihop smeten till botten och gräddade den...



 Sen grovhackade jag en massa olika nötter...

Med smör, grädde och sirap i smeten blir det rena rama hälsomaten...


På med kolasmeten och skjuts in i ugnen...



Så blev det kaffe och kaka...

...innan den stora uppröjningen...






lördag 25 januari 2014

Nu är det lördag igen...

Valdemars glas...
Lördagkväll, jajemen, nu har vi helg och kanske festar till. Tar en svängom framför kakelugnens värme. Äter något gott. Kanske spänner fast ett egenhändigt fångat vildsvin på grillen. Så det där med att ta ett glas vin, det rekommenderar ju så gott som alla läkare nu för tiden. Det är sååå himla nyttigt. Och sååå himla bra. Och sååå himla uppiggande för hela kroppen.




Lilla gummanns glas...
Ett glas vin om dagen det bör man, helt enkelt, försöka få i sig. Och jag försöker verkligen. Kämpar och jobbar på...verkligen sliter...riktigt tvingar mig själv...och ibland lyckas jag, faktiskt...

Förresten, sa dom nåt om hur stort glaset skulle vara? Nej, det hörde jag inget om. Äsch, glas som glas....
Framdukat på Valdemars trillingbord...

torsdag 23 januari 2014

Det går en ängel runt vårt hus...


Vad vore en Kulturtant utan änglasamling? Ja ingen kul tant i alla fall. Så naturligtvis finns det änglar...





En naken flygande ängel som härstammar från gamla Linköping.
 

En liten kerubängel vars ursprung är okänd.


 Och en liten frökenängel i all sin glans...

Dags för att göra ett lyft...

Idag trappar jag upp armträningen. Ja, vad gör man när inte dom andra träningsmetoderna har gett särskilt bra resultat. Nu stundar alltså effektiv och verkligt intensiv träning. Det är nämligen dags att damma av vedkorgarna för ett lyft. Eller damma av och damma av, vedkorgarna är ju alltid avdammade i den meningen att dom alltid är i drift så här års. Men vi ska också ha i minne att elda med ved innebär också mycket skräp och stickor och någon gång då och då någon liten insekt som vaknar till liv i köksvärmen.
 Märtas finfint dekorerade vedkorg...nästan som ett helgerån
att kasta med den fram och tillbaka...

Man får nu se över vedkorgsbeståndet. Aha, min kökskorg av bästa järnmodell. Funkar bra! Vedkorgen vid kakelugnen kommer att vålla vissa problem. Den saknar helt handtag vilket innebär att man måste man bära den under armen. Hur gör man då vid dom viktiga lyften? Man blir helt enkelt tvungen att göra knäböjningar med vedkorgen i famnen. Nåväl, all motion är bra för kroppen.

Kan man få ett handtag?...
omöjligt med denna
tingest...
Så får jag låna Kulturtantens allra bästaste vedkorg. Av rejält material. Dessutom vackert målad av Svågerns Mamma Märta som är en fena på att dekorera korgar och många andra saker. Vedkorgen är dessutom utrustad med kraftig hållare. Tack för det! Då återstår bara Stora stugans kakelugnskorg. Stor och rymmer halva vedboden. Nästan. Det blir något att bita i.

Fram med alla korgarna. Greppa två och småjogga ner till vedbon. Snabbt plocka i vedklabbarna. Med råge. Ta sedan korgarna och gör några rappa lyft och sedan småjogga tillbaka. Plocka snabbt ur vedkorgarna i vedlåren och sen en vända till innan man ger sig i kast med nästa två vedkorgar.
Mycket "luftig" botten på den korgen. Man
 tvingas lägga skydd av tidningspapper...
så inte allt skräp hamnar på golvet...

Om man oförhappandes skulle drabbas av övermod kan man ju testa ett riktigt kraftprov. Lyft upp, dom med råge iplockade vedkorgarna, på rak arm till axelhöjd. Upprepa lyften cirka tio gånger. Gör tre repetitioner. Känns ordentligt i både ömmande tennisarmbågar och stela axlar.

Seså, då har man slagit två flugor i en smäll. Man har fått in åtta vedkorgar ved och man har riktigt fått upp pulsen. Armarna har fått sig en rejäl duvning. Frisk luft har fyllt ens lungor. Förstår Ni nu det där dom säger att veden värmen två gånger? Fast jag inbillar mig att egenhändigt huggen ved värmer åtskilligt fler gånger. Fälla träden. Baxa upp på kärran. Baxa av kärran. Kapa. Klyva. Kasta in i vedboden. Plocka i vedkorgar och bära in. För att sedan slå sig ner framför kakelugnen och få riktig värme i stugan.

När vi var små hade vi som "arbete" att varje dag plocka i varsin vedkorg. Inte så skojsigt jobb direkt men tillgången till populärt arbete var starkt reducerad i så unga år. Ibland hade man så bråttom att man bara hafsade i vedklabbarna och så snabbt släpade in korgarna. Dessa fuskplockade vedkorgar gillades inte alls av Mamma Gertrud. Hon var nog världsbäst på att plocka i vedkorgar. Det tog lång tid. Hon vred och vände på varje klabb för att få i så mycket som möjligt i korgen. Hennes vedkorgar var så tunga så det var stört omöjligt att orka lyfta den. Dom var så hårt och tätt packade att man på sin höjd fick in ena lillfingret under handtaget. Och hur mycket orkar ett stackars lillfinger?

Kanske borde man skapa ett nytt ordspråk. Bättre en supertung vedkorg i handen än två fuskplockade vedkorgar i farstun...

onsdag 22 januari 2014

Tulpaner...

Gula tulpaner i ett vinkrus från Livigno. Något krackelerad kanna som klarade den dygnslånga bussresan hem från Italien bra. Detta hände sig på det glada 80-talet...

Men vad gör en naggad kanna. Som Fröding skrev ...rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor, tror nog det kan gälla för tulpaner också...

tisdag 21 januari 2014

Valdemar x 3

Som Ni kanske allaredan har förstått så är butikschefen Valdemar en mycket noggrann och ordentlig man. Det finns särskilt tre områden där jag inget har att hämta. Dessa saker ska absolut skötas på speciella sätt och kan man inte göra enligt dom reglerna kan man lika gärna förpassas utanför sockengränsen.

Nr 1 - Gasspisen. Denna spis håller jag mig gärna långt ifrån. Jag räds alltid att den helt apropå ska explodera och kastruller, stekspadar och köttfärssås ska komma att flyga rätt upp i taket. Därför brukar Valdemar oftast sköta maten när vi är hemma hos honom. Han hinner nästan inte äta upp maten innan han är framme vid spisen med trasan och rengöringsmedlet i högsta hugg. Och så börjar han frenetiskt gnugga, gno, gnida och torka. När han efter en trekvart är klar så glänser spisen så man får ta på solglasögonen så man inte bländas av den blanka ytan.
Rackarn´s så blankt det blev...tog han svinto, eller...

Nr 2 - Diskmaskinen. Valdemar fullkomligt dyrkar sin diskmaskin. Står och sköljer av tallrikar långa stunder. Plockar i och plockar ur maskinen, i tid och otid. Ställer in värsta lyxprogrammet med avspolning, schamponering, avfettning, sköljning och vaxning som tar runt 4,5 timmar. Ibland mitt i nätterna försvinner han. I början av vår bekantskap trodde jag att han smög ner och tog en rejäl whiskey för att bara orka stå ut med min blotta närvaro. Men, nej, han smög ner för att slå på diskmaskinen ytterligare en gång. Kanske den hade diskat ojämnt i första tvagningen eller kanske den inte sköljt av ordentligt...bäst att vara på den säkra sidan...
Denna maskin går varm, det kan jag lova...
tyvärr klarade jag inte diskmaskinkortet enligt Valdemar så jag får vackert
titta på när experten jobbar...

Nr 3 - Packning i affären. Fast det är inte bara packningen, det är under hela affärsvistelsen, som han beter sig underligt. Nästan som en husmor faktiskt. Går fram och tillbaka, fram och tillbaka i gångarna. Letar märken och stannar gärna och provar godsakerna som demonstreras. Klämmer på kycklingbenen. Kollar spänsten i sparrisen. Luktar på vitlöken. Priserna vållar inte honom några som helst problem, vilket är helt tvärtemot mig som bara rusar runt och jagar extrapriser, basicsortiment och handlar mat med nedsatt pris (men också, tråkigt nog, kort datum).

Men vid kassan slår Valdemar definitivt helt bakut. Nej, inte vid betalningen för han tar gärna hand om notan men han försöker vara ruskigt snabb vid kassan så att jag inte ska hinna börja packa i. Han tycker nämligen inte att jag kan packa ordentligt. Va? Skulle jag mot förmodan "råka" stoppa ner ett yoghurtpaket och en påse lök så river han genast upp dom. Jo, precis så är det. Saker och ting ska läggas ner i kassarna efter ett visst regelsystem. Efter tio år har jag ännu inte lyckats lösa gåtan med packningen. Tror nog aldrig jag kommer att göra det heller...

Men ska sanningen fram så har ju jag också en hel del principer och åsikter som  absolut ingen annan delar. Och, tack och lov för det, säger jag bara...hur skulle världen se ut då...

måndag 20 januari 2014

Köpeskärmar är ej att förakta...



Nu hänger lampan i fönstret som det var tänkt. När det var dags att plocka ner julstjärnan för denna jul blev det väldigt mörkt i fönstret. Så vi fick brått att hänga upp loppislampa. Skärmarna hade jag givetvis inte sytt ännu, bara i fantasin var dom klara. Ner till lampaffären och köpte oss alldeles nya fina skärmar


Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret...

söndag 19 januari 2014

Lördagsgodis...

I fredags drog jag in till stan. Både kylen och skafferiet ekade fruktansvärt tomt. Så jag inhandlade lite av varje inför helgen. Så det viktigaste - lördagsgodiset. Jajemen, jag hittade genast vad jag ville ha. Jordnötsstänger med extra fet oxtalg. Vad sägs om det, va? Nähä, inte det inte...
 Dessa överblivna talgbollar kanske kan
omskolas till krocketklot inför
sommarens bataljer...

Så klart så var det godis till småfåglarna. Djurvän som jag är. Ibland, i varje fall. Men jag har det ruskigt kämpigt med fågelmatandet, det ska Ni veta. Mina fåglar är nåt så vansinnigt bortskämda. Ja, så det är stor skam åt det, faktiskt. Ingenting duger åt dom. Tidigt i höstas var jag på Granngården och stod och tjuvlyssnade på en stilig hattprydd, parfymindränkt dam som just stod i kast med att lägga upp ett vinterlager med fågelmat.

Tre alldeles delikata talgbollar...
komsikomsi...

Hon pratade med sin väninna: "Jag brukar köpa en sådan här hink med talgbollar för det tycker mina små pippin så mycket om. Den tar slut på en månad." skröt hon med sin gälla röst, vilket ha kunnat reta upp vem som helst.  Men vips var jag framme och slet åt mig just en sådan talgbollshink. Efter ett snabbt överslag fick jag ihop nästan 44 bollar i hinken. Härligt, nu skulle också mina fåglar bli glada.

Jag ska säga precis som det är, dom har inte ätit upp en enda rackar´ns talgboll. Om jag ska bli av med den här förbålda storpackshinken, innan bäst-före-datumet går ut, så blir jag tvungen att tvångsmata fågelkräken. En stor säck med fågelblandning då? Där åt fåglarna upp några svarta, oigenkännbara frön medans den gamla hederliga havren blev nerkrafsad på backen.

Så slog jag till på stort och bjöd på en säck solrosfrön. Några fåglar av ovanlig, spretig sort höll tillgodo med dessa frön men dom riktigt stora fågelhordarna lyste fortfarande med sin frånvaro.

Inte ens en gammeldags fröautomat kan
locka hit fåglarna...bortskämd är bara
förnamnet...
Idag hängde jag alltså upp "godiset", dom extra oxtalgsfeta jordnötsstängerna. Satte mig på post i köksfönstret och inväntade fågelinvasionen. Och jag väntade och jag väntade. Och som jag väntade... Två magra, tilltufsade talgoxar tog sig en svängom på den gungande jordnötsstången. Men så mycket mer blev det inte...

Frodig gran att sitta och gosa i...
inget för mina flygfän heller...
Jag måste ju, helt enkelt, göra något fel men jag är inte människa till att komma på vad det är. Så en vacker dag, när solen trängde sig fram genom dom snötunga molnen, så tittade jag ut över åkern och där vid grannens fågelbord var det heltjockt av fåglar. Va!!?? Nu har jag bestämt mig. En mörk natt är det jag som smyger dit och genomför en noggrann provsmakning vid fågelautomaterna. Måtte det bara inte vara extra fet oxtalg bara...man vill ju inte dra på sig någon gallåkomma i onödan heller...

lördag 18 januari 2014

Vinterpromenad och loppistur...


En liten tur i skogen denna soliga och kyliga vinterdag.


Sen väntar en loppisrunda. Det kan ju ha kommit in nygamla "bra och ha saker".
Se där jag hittade lite smått och gott. Små dukar med knypplad spets på till en kostnad av 2.50 styck. Att arbeta som knypplerska verkar vara ett riktigt låglöneyrke! Hur många spetsar kan man knyppla på en timme tro?


Liten duk med bred spets ett riktigt fint hantverk.

Några assietter i glas fick också plats i kassen hem.

Har precis hittat funktionen panorama på min telefon. Är lite trixigt när man har hunden med som drar och bara vill vidare... men vem har sagt att det ska va så himla enkelt...

fredag 17 januari 2014

Monstret i farstun...

Så var det dags igen. Jag har fått en inneboende. Låter konstigt då jag har ett sådant litet och trångt boende. Hur kan jag få plats med en hyresgäst kanske Ni undrar. Asch, den här hyresgästen tar inte stor plats alls, kan man säga. Han bor nämligen under farstugolvet. Gör inte stort väsen av sig. Kommer fram i ett - tvåtaget på natten och börjar knapra. Är riktigt väluppfostrad och slutar direkt knaprandet när jag stampar i golvet. Men kommer gärna fram en liten stund senare och återupptar sitt nattskiftsjobb.
Bara som en liten varning -
hit men inte längre...


Det är riktigt hemtrevligt faktiskt. Man kan ligga där och lyssna och hoppas att den lilla hyresgästen ska behaga komma fram. Känns som lite sällskap ska Ni veta. Annat var det förra vintern då det trängde sig in ett stort, fruktansvärt odjur under farstugolvet. När det kröp omkring där inne kunde man riktig höra hur ryggen tog emot så det bara skrapade i farstugolvet. Vissa nätter inbillade jag mig att jag kunde höra ilskna morrningar därifrån. Funderade mycket på var det egentligen var och hur odjuret såg ut. Fast innerst inne ville jag nog inte veta var det var...

Nej, då var det inte så himla gulligt heller, det måste jag tillstå. Och fast jag till och med hoppade och stampade i golvet allt vad jag kunde försvann inte odjuret. Jag fick riktigt ont i hälarna av allt hoppande, faktiskt. På gränsen till hälsporre inbillade jag mig. Jag tog för vana att ställa fram storstövlarna i kammaren på kvällen då det blev mer stuns i trampet när man hoppade och så lät det ju mer.

Jag la också fram stora spiskroken utifall jag skulle bli tvungen att försvara mig genom att fäkta för mitt liv. Också reflexvästen hängdes fram. Plus bilnycklarna om jag skulle tvingas till
reträtt.
Det är precis här i skärningspunkten,
kammare- och farstutröskeln som man kan
 härleda vart ljudet kommer ifrån...


Jag har noga studerat farstugrunden utifrån. Och i dom små, små hål som finns i muren där har jag stuckit in enrisruskor, allt enligt gammeldags liv och leverne. Jag har bestämt mig för att acceptera hyresgästerna så länge dom hålls under golvet men om dom kommer in i farstun då får dom omedelbart respass.

En som däremot inte direkt gillar vår inhysing det är Valdemar det. Han lyssnar och spejar efter knaperljudet. En gång kom jag på honom ligga med örat mot golvspringan vid farstutröskeln för att kolla läget. Uppriktigt sagt så tror jag att han är lite rädd för eventuella råttor. När vi sitter och tittar på tv så drar han alltid upp fötterna i fåtöljen. Nej, han vill definitivt inte riskera några knaperbitna tår heller.

Och om den lilla hyresgästen skulle göra sig besväret att komma in och hälsa på då kan jag nog erkänna att jag inte direkt skulle uppskatta det besöket särskilt mycket, jag heller. Otack är världens lön...

torsdag 16 januari 2014

En mänsklig snökanon...

Snöandet fortsatte hela natten. Till och med i morse föll snön. Jag intog en väldigt kraftig frukost och gjorde mig klar för att starta upp snöslungan. Här skulle snön bort snabbt som bara den. Jag pytsade i bensin och kollade upp alla knappar och vred. Hur sjutton var det man gjorde? Minuterna gick och för att inte förlora dyrbar tid så blev det akutsamtal till Valdemar, som så många gånger förr.

"Hallå, hur sjutton ska man få igång snöslungan?" ropade jag förtvivlat. Valdemar försökte förklara. "Knäpp på den knappen, vrid det vredet, tryck på bensindutten och så är det bara att rycka igång den!" svarade han glatt och positivt. Ja, riktigt stöttande faktiskt.
Denna snöslunga ligger väldigt illa till. Milt sagt...

Och jag tog i för Kung och fosterland. Drog till så jag trodde att jag skulle falla baklänges. Ingen reaktion. Dra och ryck, och dra och ryck, och dra...Inte tusan startade slungan heller. Så kom det att bli ytterligare ett hysteriskt samtal till Valdemar igen. Han försökte med pigga tips och ville att jag skulle prova igen. Och igen. Och igen...

På något konstigt sätt fick jag för mig att jag varit med om detta förut, typ en flash-back. Och jag hade helt rätt. Vem kämpade inte med röjsågen hela sommaren och den ville aldrig starta. Och vad hände med den månntro? Jo, minsann den blev uppslängd i björkbacken. Och nu riskerade ju snöslungan att bli slungad någonstans...långt, långt bort...


Snöslunga, egentligen, vad är det? Har man klarat sig i alla, absolut alla, år utan snöslunga så borde jag väl kunna fixa det hela ändå med en rejäl skyffel. Jag greppade den nya, fina snöskyffeln och satte fart. Den lätta snön virvlade runt mig som ett enda stort snömoln på grund av kraften och hastigheten som jag vevade på med skyffeln. Timme på timme slet jag med snön med bara några korta raster för att fylla på energi. Visst var det superjobbigt men det är ju faktiskt rätt skönt att jobba och slita. Ja, i varje fall någon gång då och då...

Det enda som jag nu fasar för är - hur kommer jag att se ut i morgon när jag vaknar? Som världens kroppsbyggare med så svällande armmuskler att jobbarskjortsärmarna spricker när jag försöker dra på mig kläderna? Eller som en vanlig, trött och sliten snöskottare med ömma och sladdriga armar?

Kanske det måste bli en heldag på spikmattan då ryggen nästan känns av. Kanske läppja på uppiggande och stärkande C-vitamindrycker? Kanske lyssna lite på radions P1för att höja livskvalitén ett snäpp. Det finns inget ont som inte har nåt gott med sig...

onsdag 15 januari 2014

Den snöiga färden...

På grund av ändrade chaufförsrutiner i familjen så blev jag nödd och tvungen att forcera fram vägen från Valdemar hem till Lilla stugan. Det var ingen direkt nöjesfärd kan jag lova. Snön vräkte ned. Det blåste. Halva Sveriges befolkning befann sig just på dom vägarna. Typiskt...

Den stora vägen var oplogad vilket gav synnerligen olämpliga snösträngar i bägge körfälten. Jag kör vanligtvis sakta (=tryggt och omtänksamt) och vill då och då kunna komma undan stressade och irriterade bilister som i princip ligger med huven mot min kofångare (heter det så fortfarande?) och gasar på. Eftersom jag åkt denna väg många gånger så har jag lärt mig exakt var parkeringsplatserna ligger och där jag brukar tillbringa ganska lång tid, faktiskt. Men den oplogade vägen gjorde det svårt att komma av vägen. Först sladda över snösträngen och så dessutom var det så halt att man knappt fick stopp på bilen när man körde undan. 
Jag kan klara mig utan både vinter och snö...
det är en sak som är säker


Långtradarna håller, nu för tiden, absolut inga hastighetsbegränsningar och ligger och trycker precis bakom en, virvlar upp stora snömoln och om dom kände för att bara gasa på skulle dom säkerligen inte ens märka att dom körde över mig och min lilla bil. Otäcka fordon det där...borde förbjudas under dagtid...

Ingen väg var alltså plogad på denna tio mil långa vägsträcka. I takt med att vägen blev mindre och mindre så kunde man ju tillåtas att få sakta ner och den sista milen kunde man bara krypa fram. Här hade det snöat och blåst riktigt duktigt och man fick hålla god uppsikt utifall man skulle tvingas till ett möte på den smala, snöspåriga vägen och bli tvungen att nödlanda i något vattenfyllt dike.
Hem ljuva hem...

Efter några sista sladdningar med bilen så var man hemma. Jag slog av motorn och bara satt och tittade upp mot gården och tackade tyst min lyckliga stjärna för att jag hade klarat mig ända hem. Så fick jag med våld försöka bända loss dom krampaktigt låsta händerna från ratten. Samla ihop väska, mobil, lypsyl och så husnyckeln. Jag hittade allt utom nyckeln. Kanske bara ramlat ner bakom sätet? Icke! Kanske bara hamnat i väskan? Nej, nej! I handskfacket då? Inte alls!

Det blev ett akutsamtal till Valdemar. Hysteriskt hojtade jag in i telefonen: "Har du sett nyckeln till Lilla stugan, möjligen?" "Jajemen", ropade Valdemar tillbaka, "den hänger här på nyckelkroken." Sa Valdemar. Nästan tio mil bort.

Om jag i vanliga fall bara är en allmänt virrig hönshjärna så kände jag mig just då som värsta psykfallet. Helst av allt ville jag bara raskt hoppa ur bilen, ursinnigt slänga iväg bilnyckeln över den snöiga åkern och sen våldsamt kasta mig ner i det djupa, snöiga diket...

Nå, hur gick det då? Efter en knapp halvtimmes letande i vedboden efter extranyckel, så fann jag en. Rostig, dammig men det var en nyckel. Och inte nog med det, det var rätt nyckel. Snabbt in. Tända i spisen och mala på en panna kaffe och försöka lugna mina hårt beprövade nerver...denna dagen ett liv...