Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

onsdag 31 juli 2013

Hemligt...

Säg inget till Lilla gummann.

Jag har köpt en present till henne, denna snörsamlande gumma. Vad vore mer lämpligt än detta snörkors. Praktiskt för Lilla gumman att linda upp alla sina snören på. Då slipper hon sitta i timmar och reda ut alla knutar, trassel och oredor.
En väldigt enkel men praktisk konstruktion. Kan med lätthet tas med vid förflyttning. Bara att ta den under armen och promenera iväg mot nya äventyr. Här visar Mannen hur det går till. Dutt, dutt så duttar han iväg. Lätt som en plätt.
Enkel att förvara. Passar lika bra i nyckelskåpet som i hatthyllan eller varför inte bara på fasaden.


Med framtidstro och ren övertygelse inser jag vilken glädje Lilla gummann kommer att ha av denna skapelse...


tisdag 30 juli 2013

Inte den rätta knycken...

Det känns som om följetongen "Gräs och slåtter" aldrig tar slut. För även om den raska slåtterturen, på dokumentärfilmen, ser förvånansvärt effektiv ut så är den absolut inte det. Fem åkrar/ängar har vi på gården. Nu har vi avverkat två. Problemet är att man måste vara två när man tar av gräset med traktor och slåttermaskin och i söndags åkte ju alla hem till sitt. Det blev bara jag och bromsarna kvar. Men gräset måste ju obönhörligen av. Då jag kunde stryka slåttermaskinen på listan så gick jag ner till nästa punkt. 

Slåttermaskin             X      
Röjsågen/trimmern
Lien
Lilla trimmern
Trädgårdssax
Nagelsax

Jag klädde mig mycket smart. Långbyxor för att minimera alla insektsbett. Strumporna över byxfållen för att stoppa alla fästingar. Gummistövlar för att klara sig för alla ormarna. Jobbarskjortan kom också på. Uschiamej, vad det blev varmt!

Totalt värdelös mackapär.
 Får man verkligen sälja så veka och
krångliga maskiner?
Tog fram trimmern och gjorde den startklar. Jag tvekade aldrig om jag skulle få fart på den eller inte, fattade bara tag i snöret och ryckte till för kung och fosterland. Ingen start. Ett drag till. Ingen fart. Jag drog och ryckte, drog och ryckte. Det belåtna, överlägsna leendet byttes snabbt ut mot ett ursinnigt illgrin.

Dags för samtal till Butikschefen Valdemar. Ja, Ni vet ju redan hur dom samtalen låter. Nu skulle han på cirka en halv minut hinna berätta hur jag skulle starta maskinen och tala om varför det alltid var så himla lätt för honom att starta den, ja, innan jag började hoppa och skrika. Han berättade lugnt och beskrivande hur jag skulle göra. Och jag fattade galoppen direkt. Så klart...

Så fortsatte ryckandet och dragandet i snöret. Men inte startade den värdelösa trimmern heller. Mina tankar gick till Melker, ja han på Saltkråkan, när han skulle försöka starta båten. Jag förstår precis hur det känns att inte ha den rätta knycken.

Helst av allt hade jag velat hoppa sönder hela apparaten men jag valde att, mycket förargad (egentligen totalt ursinnigt galen), hiva trimmern långt upp i skogsbacken. Nu fanns bara en sak till att göra. Leta fram lien. Oj, här skulle det slås med lie. Och så började jag. Switsch, ratsch, ritsch!!! Gräset slogs av och lade sig i små, fina hösträngar. Lätt och fint. Effektivt och givande.

Hederlig gammal lie.
Arvegods.
INTE ALLS!! Jag ryckte och hackade. Slet och drog. Kling, klong, ibland råkade jag träffa en och annan sten, men vem brydde sig. Ibland hackade jag lien långt ner i backen och fick riktigt slita loss den. Och...?

Jag kämpade en hel timme. Det gick absolut inte alls bra men ett och annat strå fick jag ändå av. Jag slutade när blåsorna i händerna efter slåttermaskinsfärden gick sönder och blodet sprutade. Ryggen värkte.  Armarna kändes onormalt långa och helt utslitna. Svetten rann som Niagarafallen nerför pannan. Jag var trött och svag. Vacklade ner till sjön och kastade mig i böljan den blå. I morgon går jag upp gryningen och fortsätter slavarbetet på åkern. Fram mot oktober kanske jag är klar med slåttern. Men å andra sidan, vem har bråttom...
Slåtteräng när den är som bäst...

måndag 29 juli 2013

Så kom regnet...

Efter veckor av ökentorka så kom äntligen regnet. Under eftermiddagen kom det en och annan regndroppe. Lite då och då. Man tänkte: "Nu börjar det regna!" och så sprang man iväg och hämtade in tvätten. Så slutade det regndroppa och man hängde ut tvätten igen. Och så höll man på i flera timmar. In med tvätten. Ut med tvätten...

På kvällen mörknade det snabbt och så kom det lite mer regn. Inga stora mängder, absolut ingen rotblöta, men efteråt kändes det dock betydligt friskare i luften.

En gång när vi var små så var Pappa Anders inne på logen och byggde våran lekstuga. Då började det spöregna så det stod härliga till. Ja, det var som om himlens portar hade öppnat sig. Klockan närmade sig tolv och då var det dags att gå in och äta middag (middag åt man mitt på dagen och kvällsmat på kvällen, punkt, slut). Man höll tiderna hemma hos oss. Varken jordbävning, snöstorm eller en regnskur satte stopp för det. Pappa slet av sig alla kläderna och knölade ihop dom under armen. Sprang med markvinnande älgkliv upp till gården. Han fick syn på vattenspruten under hängrännan på glasverandan. Ställde sig där och tog en uppfriskande dusch. Han var ju så praktiskt lagd den mannen. Exakt på slaget tolv klev Pappa in i köket. Med torra kläder, vattenkammad och fräsch som en nyponros.


 
Strax innan regnet kom igår kväll så hade jag typiskt nog löpt som en galning med dom tunga vattenkannorna och vattnat absolut alla
rabatter, trädgårdsland och krukväxter. Men man får vara glad för att det fylldes på lite vatten i tunnor och baljor i alla fall. För det blir väl vattning ikväll också. Efter den här sommaren så har vattenkannemusklerna svällt till det tredubbla. Tänk Er Arnold Schwarzenegger och hans muskulösa axelparti. Så ser man ut nu för tiden. Det är bara rutorna på magen som saknas...men dom kommer, bara man väntar tillräckligt länge...håll ut!!!

 

söndag 28 juli 2013

Söndagsbio...

Dokumentär från landet.
Snabb kortfilm som påminner om den gamla stumfilmstiden.



Det gäller att lägga på en rem så man hinner klart innan kvällningen. Lilla gummann och Valdemar jobbar så stickor och strån ryker...

lördag 27 juli 2013

Nu är det lördag igen...

När alla Ni andra satt i skuggan på altanen, med isblåsan på huvudet, kippandes efter luft, drickandes coola drinkar då drog vi till stan och förlustade oss. Kulturtanten shoppade loss på stans absolut största ICA-affär.


En "braåhasak", ett alldeles underbart rostigt hus. Inte alls till något fyndpris men Kulturtanten slog till ändå. Man vet aldrig när nästa chans dyker upp.


Ingen hawaiiskjorta men väl ett ananaslinne. Färgglad, relativt billig och satt som en smäck på Kulturtanten. Vilket ingen har kunnat tro. Faktiskt...


Även ett par pålitliga tanttrosor hamnade i kundkorgen. Svarta, mycket stora och med en kraftig maginhållningseffekt.


Lilla gummann inhandlade en rejäl gottispåse...precis som vanligt... som sen Kulturtanten åt upp...precis som vanligt...

fredag 26 juli 2013

Tjurfäktning i världsklass...

Kulturtanten, hundskrället och jag tog en härlig och spänstig morgonpromenad. Hon pinnade på med sina korta ben. Kulturtanten alltså, inte hunden. Ganska irriterande, faktiskt, då en annan helst vill ta ut steget ordentligt för att få så bra effekt som möjligt. Både muskulärt och konditionsmässigt.
Muuuuuuu...
Vi gick förbi en hage med ett gäng kor i. Och inte bara kor. Några synnerligen ilskna tjurar stod och morrade i ett hörn. Men vi struntade fullkomligt i dom och plöjde vidare på grusvägen med åskans muller bortom skogen. När vi gått ett lagom antal minuter så vände vi. Helt enligt den uppgjorde motionsplanen.

Det var då det hände! Vi såg genast att en av dom största, argaste och farligaste tjurarna hade tagit sig ut genom stängslet och stod mitt på vägen och illglodde på oss. Man kunde riktigt se hur raggen reste sig. Om den nu brukar göra det på tjurar förstås.
Extremt stor och fruktansvärt farlig tjur...
Jag blev alldeles ifrån mig av rädsla. Jag lider ju i vanliga fall av allvarlig koskräck så hur känns det inte då när man står öga mot öga med en bestialisk tjur, den största i hela socknen faktiskt? Dessutom tio över sex på morgonen. Insåg direkt att min röda träningsjacka, som var knuten runt det kraftiga magpartiet, lyste som det värsta tjurfäktningsskynket. Jag viskade hysteriskt till Kulturtanten: "Jag går aaaaldrig förbi den där, det ska du ha klart för dig! Bara så du vet! Fattar du det?"

"Jaha," fick jag snabbt till svar, "då är det väl bara för dig att ta vägen runt sjön. Cirka 12 kilometer. Lycka till!" flinade Kulturtanten. Axlarna sjönk ner till knähöjd. Jag skulle bli tvungen att tränga mig förbi den folkilskna, mastodonta tjuren. Jag tänkte som så att om jag skulle börja springa så skulle han naturligtvis komma efter mig. Skulle jag gapskrika skulle han ju bli ännu argare. Så jag kröp ihop och smög förbi i diket. Och låtsades som att det regnade.
Den folkilskna tjuren (kalven) gömmer sig bakom
mamma...kanske lite blyg bara...
Kulturtanten skrattade helt rått. Fiskade upp mobilen och ringde till bonden. Han lugnade oss med att tjurkalven brukade gå under tråden lite då och då. Han brukade också ta sig in igen när det var dags för mat. Jaha, ja, tjurkalv? Kanske inte odjuret var så himla stort ändå. Det kanske var att ta i lite grann när man sa att han såg livsfarlig ut. Och rätt gullig var den ju också. Men så långt som att stå och klia honom bakom öronen, som Kulturtanten gjorde, näe, där gick gränsen. Jag hade däremot satt mig i total säkerhet. Stod högt uppe på en timmertrave och försökte lugna mina nerver och få ordning på andningen igen. Bästa att ta det säkra före det osäkra...


torsdag 25 juli 2013

Lindansning

Idag var det dags för lindansning. Att jag likt Elvira Madigan dansar fram så elegant på linan med parasollet i högsta hugg. Trodde ni det så trodde ni fel.

Nej, alltså, mannen har i dag ansat linden. Lind-ansning. Linden var yvig och stor och hängde ner på garagetaket och över bilen. Så fram med sågar och busksaxar och upp på stegen och kapa, såga och klippa ner.




Se så luftigt och fint det blev...ja, hur skulle livet te sig utan en sådan händiger man...

onsdag 24 juli 2013

Sicket illvilligt bilskrälle...


Den lilla, röda Volvon, med stort V, och jag drar inte jämnt just för tillfället. Det är inte mycket jag begär men jag kräver att den ska starta när jag vill. Men se det vill den inte alls. Total vägran. Ska vår relation sluta så drastiskt, kan man undra? Ett akutsamtal till Butikschefen Valdemar. Ingen normal samtalston alls. Nej, jag gapar, skriker, hoppar, frustar och är i det närmaste hysterisk. Det är så jag fungerar. Som ung brukade jag ge mig på kastrullförrådet när den gamla Amazonen vägrade starta. Slängde både enliters- och tvåliters-kastruller så hårt i parketten att både träflisor och dammtussar ven kring öronen. Det var förresten bland det första Valdemar kommenterade när vi träffades: "Vilka buckliga kastruller du har!" Som sagt, den bilen gick inte alls bra...

"Det röda arkivet" - i denna bil kan man hitta 
absolut allt man över huvud taget kan tänkas behöva.
Från sittdynor och långkalsonger till
plastfickor, yxor, rostfria litermått, virkade dukar och gravvaser...

Inte kul att bilen trasslar men det värsta är att jag senast i helgen lovordade min lilla gullebil så det stod härliga till. Påstod att den gått felfritt i nästan 18 år. Vilken är en stor lögn då jag bara haft bilen i tio år. Jag skröt och skrävlade. Sa att den knappt drog 0,2 l/mil. Pyttsan, jag som tankar i tid och otid. Propsade på att den hade så stark motor så alla omkörningar gick som en dans. Hm, jag brukar ju faktiskt aldrig köra om någon. Och gör jag det känns det som det tar en kvart att pressa sig förbi. Med gaspedalen hårt nertrampad i golvet, ja, nästan helt igenom faktiskt...

Idag ska bilen tas in för behandling. Jag ber på mina bara knän om att den startar så jag åtminstone kan rulla in på verkstaden. Och att den kommer att bli helt kurant...och får komma hem till lilla mammisen... så vi kan börja om från början igen...kom tillbaka, jag förlåter dig...

tisdag 23 juli 2013

Från en kraftig 38 till en stor 44 på nolltid...

Baddräktsköp. Har laddat några veckor och idag kände jag mig redo. Äntrade badklädesbutiken med raska, bestämda steg. Tyckte nog att jag borde komma i kläder i storlek 40 men det visade sig vara alldeles, totalt katastrofalt fel. Men, jag hade väl anat att inte allt stod rätt till. Trodde väl jag bara ökat lite i vikt så jag tog några baddräkter i storlek 42 och gick för att prova. Det blev inte alls bra. Om jag fick på mig dräkterna satt dom som en kraftig korsett. Hela min kropp slutade fungera jag kunde definitivt inte andas normalt. Jag fick snällt börja om och kolla badkläderna på 44-stället i stället. 

Hur har det hela gått till? Från en kraftig 38 till stor 44 på några månader? Detta är för mig en gåta.


Nu blir det andra bullar eller inte bullar alls. Vatten och bröd kommer att bli min melodi. Kanske en och annan morot kan ingå i dieten. Man skulle kanske kunna servera chipsen i en mycket liten skål. Då måste man ju gå iväg för att fylla på och får lite motion på köpet. Eller...

För säkerhets skull letade jag fram springskorna och dammade av pilatesbollen, som låg glömd i garaget.
 

Ja, så nu sitter jag här och tittar på skorna och bollen och bara väntar på att träningslusten ska infinna sig...

måndag 22 juli 2013

Så piggar man upp trötta gubbar...

Jag läser en hel del. Faktiskt. Även om man inte kan tro det. Massor av böcker. Är en storlånare på bibblan. Mosters veckotidningar. Fast där har man ju lärt sig av Kulturtanten att det inte är mycket att lita på. Även en och en annan kvällstidning "slinker ner". Man vill ju hålla sig á jour med vad som händer och sker i världen även om man sitter isolerad här ute i skogen. Nu har jag läst något verkligt intressant. Något som skulle kunna finansiera mitt leverne. Låter otroligt, men det är sant.

"Snigelslem nya trenden inom ansiktsbehandling." Just det. I Tokyo använder dom sig av snigelslem för att motverka torr hud och inflammationer. Dom matar salongens fem sniglar med morötter och spenat för att kunna utsöndra slemmet som innehåller proteiner och antioxidanter.

Kulturtanten och jag sitter på en guldgruva, det är en sak som är säker. Förstår Ni vad jag menar? Precis. Vi har ju massor av sniglar. Faktiskt många fler än vad vi egentligen behöver. Och vad har dom sniglarna ätit, om inte kilovis med sallad och morötter. Dom måste vara fullproppade med proteinrikt slem. Hur ska vi då gå tillväga? Borde man inte prova ordentligt om det funkar? Innan man lägger i dom stora växlarna.

Jamenvilkenbraidé! Vi har ju faktiskt två frivilliga till projektet. Just det. Butikschefen Valdemar och Svågern. Dom, om några, behöver verkligen fräscha upp sig. Tillföra lite pigga antioxidanter, och fungerar den här tesen, så kommer dom att bli alldeles underbara. Inte sniglarna men gubbarna alltså.

Ursäkta herr Snigel, men har ni möjligen lust att
börja arbeta på vår skönhetssalong månne?
Inte det, nej, det var ju synd...

Bara dom inte, efter behandlingen, anammar snigelns söliga framfart. Vi behöver nämligen verkligt arbetsvilligt folk på gården. Här finns inte tid att ligga på kökssoffan med Iphonen i högst hugg. Eller bli sittandes vid köksbordet i timmar med näsan i en golftidning. Kanske ingen bra idé ändå med den häringa snigelhistorien. Näe, jag får nog tänka om. Det blir till att bläddra vidare och söka efter nya rön...

söndag 21 juli 2013

Ballerina - för en dag...

Tänk hur snabbt saker och ting kan ta slut. Utan att man hittar någon riktig vetenskaplig förklaring till hur det hela gått till. En kväll satt jag vid köksbordet och löste korsord. Som vanligt med stor framgång men jag blev sååå fruktansvärt sugen på något gott att äta. Som av en händelse hittade jag ett paket kakor. Ballerinakakor, dom där med choklad, Ni vet.

Tänkte först bara ta fyra (4) stycken. La upp dessa kakor på ett fat och hämtade ett glas iskall lättmjölk. Enligt min uppfattning så gifter sig choklad och lättmjölk med varandra. Jag hatar det uttrycket men man måste väl hänga med i utvecklingen fast det tar emot.




Jag brukar alltid äta Ballerinakakor på så sätt att jag tar isär kakan. Får man till det rätt, alltså att chokladkrämen stannar på chokladkaksdelen, är allt okej. Men nu gick det inte så bra för mig. Krämen fastnade på den ljusa kexdelen av kakan. Alla fyra försöken blev fel. Typiskt, vilken otur...men jag offrade mig och åt upp dom ändå.

Blev nu tvungen att ta fram fyra kakor till och kämpa vidare. Men halvbra resultat. Några gick sönder till exempel. Det var bara att plocka fram några till. Och några till. Till slut fick jag till det. Ljusa kexet först. Sedan skrapa av chokladkrämen och så till sist chokladunderdelen. När jag så skulle ta fram en kaka till så var helt plötsligt kakpaketet slut. VA!!?? Vad hade hänt?

Illamåendet la sig som ett vått täcke över mig. Kakor är fruktansvärt gott. Men kanske inte ett helt paket på bara några minuter. Sådant är kanske inte helt normalt heller. Huga, skulle jag någonsin mer kunna äta Ballerinakakor igen? "Jooodå, vänta bara en dag eller två, så är du fit for fight igen"...sa jag tröstande till mig själv där jag låg utslagen på soffan och kämpade mot kväljningarna.. Man ska vara snäll. Särskilt mot sig själv...och dessutom klarar man mycket mer än vad man tror...

lördag 20 juli 2013

Slåtter - slimning...

Gårdagens slåtter känns verkligen i kroppen. Den som inte suttit bak på en slåttermaskin, från 1940-talet, kan aldrig någonsin förstå hur det känns. Jag ska i detta nu försöka ge en rättvis beskrivning av det hela. Man balanserar alltså på sitsen som är konstruerad av äkta och stenhårt järnskrot. Jag har alltid minst en sittdyna under rumpan. Denna sits är monterad på en kraftig, lite böjd järnstång, kanske en och en halv meter lång, så man sviktar och svajar alltså riktigt duktigt under körning. Man måste hela tiden koncentrera sig på att hålla sig kvar och så ska man dessutom hantera två spakar.

 Synnerligen guppig sittplats

Den långa spaken sitter cirka två meter från sitsen. Man når nästan inte fram. Hur långa armar hade dom på den tiden? Man får liksom kasta sig fram för att nå. Den spaken ska höja och sänka skärbordet beroende på gupp, om gräset hopar sig och så. Man måste alltid vara på sin vakt.

Den andra spaken, som kan vinkla skärbordet, hinner jag aldrig med. Den håller jag bara i för att inte falla av. Så där sitter man och skumpar, hoppar, skakar och dallrar. Timme på timme. Hela tiden på helspänn. När man efter några timmar kliver av maskinen känner man inte igen sin kropp längre. Stundtals känns det som om man vridits ett halvt varv. Man är stel. Och kroppen fortsätter att skaka, och dallra en lång stund efter avstigningen.

Nästa morgon så kommer man knappt ur sängen. Man får snabbt tankar som "Blev jag överkörd av tåget igår?" eller "Hur snabbt kan man åldras över en natt??"

Denna kom som expressbrev idag.
Välfrankerat och ordentligt inslagen.
Anonym givare.
Vi bugar och tackar.
I vilket fall som helst har jag fått för mig att slåttern ger en underbar stram och slimmad kropp. Som att använda sådana där vibrationsmaskiner som man kliver upp på och bara står och skakar på och som är så ruskigt populära nu för tiden. Tänk Er själva att ha en sådan maskin ståendes i lidret. Det är inte illa...

Idag så fortsätter slåttern. Och kroppsslimningen. Solen skiner. Dom illvilliga bromsarna sitter gömda i gräset färdiga att gå till attack. Valdemar skrattar och hoppar. Traktorn startar på första nyckelvridningen. Detta kommer att bli en bra dag...

Slåtter hemma på gården
strax innan slåttermaskinen inköptes.
Farbror Emil, Pappa Anders och Farfar Herman

fredag 19 juli 2013

Nu hålls vi med slåttern...

Idag baxade Butikschefen Valdemar och jag ut slåttermaskinen och rastade av den lite grann. Men, oj, vad himla kul det var! Maskinen var pigg som en pensionär och till en början gick allt enligt ritningarna. Stora gräsfång slogs av, varv på varv. Men sen sket det sig. Saker och ting gick helt enkelt sönder. Det ena efter det andra. Solen gassade, bromsarna gjorde sitt yttersta för att reta upp en, man blev trött, varm och fruktansvärt arg, nästan ursinnig faktiskt.


Som vanligt kom jag på vansinnigt bra idéer vad det gällde lagningen av slåttermaskinen. Den ena idén efter den andra ratades dock av den noggranna och ordentliga Valdemar. När jag till sist tog fram mitt triumfkort och hasplade ur mig att man kanske kunde ta några gamla kättingar och snurra runt och fästa ihop då höll Valdemar på att bryta samman. Han fäktade med armarna i förtvivlan, ansiktet blev högrött och jag tyckte till och med att det rökte lite ur öronen. Stackars man, han har det inte lätt. Jag knep ihop munnen, tog några steg tillbaka och lät expertisen få jobba ifred.

Tack snälla Arvikaverken för att ni tillverkade
vår fantastiska slåttermaskin.
Men jag inbillar mig att just denna
är ett typiskt måndagsexemplar.
Det är irriterande och jobbigt när saker och ting går sönder. Särskilt när man är så himla sugen på att jobba. Jag funderar faktiskt på att lämna tillbaka maskinen. Propsa på typ ångervecka eller så. Men å andra sidan inköptes den strax efter kriget någon gång. Kanske det är kört. Jag kommer aldrig att hitta kvittot.



Arvikaverken står det alltså på ena kanten. Oj, att dom gjorde så fina maskiner på den tiden, det hade man aldrig kunnat tro. Om det nu skulle vara så att Ni har just en sådan slåttermaskin ute på logen och inte har någon nytta av den, kanske Ni kunde skicka över några reservdelar för en billig penning.

Låt se vad behöver vi? Väloljad hävarm, nytt, välslipat skärbord, rejäl dragstång, spänstig fjädermekanik. Men för sjutton gubbar, kanske bäst att ta hela maskinskrället. Skicka det gärna med express för nu är det bråttom...vi är nog dom sista som hålls med slåttern...men bättre sent än aldrig...

torsdag 18 juli 2013

Veckotidningsbanta...

Lilla gummann har ju läst i tidningen att man kan sova sig smal! Kan det verkligen vara sant? Låter ju som en dröm, hihi. Detta måste provas tänker jag "vän av ordningen".

Så igår lade jag mej riktigt tidigt. Klockan hade nog bara hunnit bli runt åtta på kvällen. Tro det eller ej men jag slumrade in direkt och sov som en stock. En stock med ganska kraftig diameter.

Tvärvaknar klockan två på natten. Det är kolmörkt, tyst och jag är VRÅLHUNGRIG! Det är ju inte så konstigt för jag hann ju aldrig äta några kvällsmackor. Vad gör jag då? Jo man går upp, går ut i köket och där inspekterar man kylskåpets innehåll. Hittar lite smått och gott som skulle kunna dämpa hungern. Isterband sen i gårkväll, kokta ägg, potatissallad, juice och öl. Efter två smörgåsar och dricka känner jag mej mätt och nöjd och glad och kan sova vidare.

I morse var det invägning för att kolla om sömnteorin stämmer. Som jag trodde. Inte ett gram hade jag gått ner utan istället hade min vikt ökat med ett kilo. Man ska inte tro på allt som skrivs i veckotidningar...

onsdag 17 juli 2013

Vårdslöshet i trafiken

Bor man på landet och är en äkta ur-innevånare så känner man sin landsväg både utan och innan. Kan alla krokar. Alla gupp. Alla skogsvägarnas utfarter. Var rådjuren brukar gå över och vid vilket hus hunden brukar springa lös. För cirka sju - åtta år sen så lade dom om vår väg. Grundligt anläggningsarbete. Stark och fin asfalt. Nere i byn blev vägen bred och fin. Nästan så att man kunde mötas utan att alla sidospeglar förvandlas till skrot. Men ju längre vägen gick norrut så smalnade den av, mer och mer. Strax innan vår gamla ruckliga gård blev den inte mer än en ordinär kostig. Alla möten måste planeras minutiöst.

Sommartid då växer befolkningen i trakten helt radikalt i och med att sommarstugeområdet fylls inför ledigheter och semestrar. Dessa invånare kör bil som om vår lilla byväg voro en trefilig stadsväg. Farten är hög och många kör precis mitt i vägen. "Håll er undan för här kommer jag!". Den mentaliteten liksom...
 Kostig - här kan två kor mötas utan något som helst problem...

På den långa rakan ner mot byn kan man på långt håll uppfatta en stor sandstorm. Oj, är det en tromb? Nej, absolut inte, det är bara en storstadsbo som ska in till stan och köpa en flaska rosé innan bolaget stänger. Av farten på sandmolnet inser man att föraren, av bilen i fråga, inte alls tänker sakta ner, ännu mindre stanna till för att förenkla mötet. Man suckar tungt och kör ner bilen i det djupa krondiket för att försöka klara ekipaget från alltför stora och svåra plåtskador.

Vi andra, vanliga lantisar kör mjukt och fint. Stannar gärna till några minuter extra vid någon naturskön mötesplats, spanar efter eventuella vildsvin, passar på att bättra på pudret och kammar till den spretiga luggen, och väntar in mjölkbilen eller sopkörar´n. Man vinkar glatt och skrattar igenkännande. Man upplever att livet känns spännande och inspirerande, man tackar sin lyckliga stjärna för att man blev just den man blev, startar bilen, kör upp ur krondiket och far hem för att sätta pannan på spisen. Finns det över huvud taget någon anledning till panik, kanske?  Inte alls, i våra trakter tar vi dagen som den kommer...vare sig det regnar småspik eller manna från himlen...

tisdag 16 juli 2013

Hur gör djur?

Detta är fantastiskt. Fotografering utav och med husdjur. Djur som fotograferar barn. Man kan nästan inte tro att det är sant. Undrar vilket sorts djur det är?

Zebra, har bra syn.

Glasögonorm med rätt skärpa.

Eller, förstås, linslusen måste det självklart vara...

måndag 15 juli 2013

Fast i sockerträsket...

Jag brukar få "ärva" en massa veckotidningar av en moster. Det är så bra att ta till under alla sömnlösa nätter. Lösa korsord eller sudoku för att få tiden att gå. Nu kom det sig att jag fick ögonen på en artikel "Kvinnans 100 bästa hälsotips!".
Följer man dessa 100 hälsotips till punkt och pricka så
blir man garanterat lika vacker och flärdfri som denna kvinna...

 
Den första tipset var: "Sov dig smal. Flera vetenskapliga studier har visat att för kort sömn kan ge fetma. Sömnbrist ökar aptitstimulerande hormonet ghrelin och suget efter fet mat och snabba kolhydrater som chips, godis, alkohol och kaffebröd.".


Otäck läsning. Det var en perfekt beskrivning av hela mig. Dålig sömn. Fetmage. Alltid sugen på chips, godis och allt smaskigt. Hela helgen har jag fullkomligt moffat in både det ena och det andra. När man ätit något salt så vill man ha något sött och så vice verca. Ibland längtar man sig galen efter Creme fraiche. Bara stå och sleva in sked efter sked. Fetthalten ska ligga på max för att man ska få ut den ultimata effekten. Så över till lite smågodis kanske. Och sedan toppa det hela med en chipspåse. Till sist bara låta en halv mungipa vin få rinna ner i matstrupen...kanske, eventuellt, möjligen fler...mungipor alltså...

Det fanns en halv påse chips kvar efter lördagskvällen. Kanske den skulle bli dålig om man lät den ligga någon dag. Och Mamma Gertrud sa alltid att man skulle äta upp ordentligt. En par slattar vin fanns kvar i flaskan. Sådant kan jäsa har jag hört och bli odrickbart. Om det får stå för länge. Det vill man ju absolut inte vara med om. Söndagskvällen tillbringades i utdragssoffan. Med chipspåsen och vinslatten. Man måste ju äta tills det tar slut...eller...?

Det var en rackar´ns tur att jag råkade på den där hälsoartikeln. Det är alltså inte mitt fel att jag vräker i mig en massa onödigt. Jag bör inte alls skälla på mig själv när jag drabbas av sockerbegär. Det är sömnens fel. Eller rättare sagt o-sömnens fel. Och det där förbålda hormonet ghrelin.

Andra pigga tips var: "Motionera tarmen!", "Cykla bort migrän!", "Lite vin till maten!", "Undvik gamnacke!" och "Gör något åt din ilska!". Denna artikel borde finnas i var kvinnas hem...

söndag 14 juli 2013

Besök från undre jorden...

Igår var vi hundvakt. Ryktet har nämligen nått ända ner till byn så nu går telefonen varm. Ja, dom har ju hört det där med att vi gärna och med stor frenesi vaktar djur av alla de slag. Mer eller mindre framgångsrikt.

Denna lilla hund, Ceasar, var en under av vänlighet. Han gick gladeligen ut och gick. Han satt gärna under bordet i skuggan när vi fikade. Han låg lugn och fin på filten när jag tog mig en liten tupplur. Heder åt en sådan väluppfostrad vovsing.

Jag skojade med hundens matte: "Förra helgen hade vi två hästar, idag en lite gullig hund, vetja, om det inte blir boaormsvakt nästa helg." och så skrattade jag högt och länge åt mitt eget skämt. Typiskt mig, alltså.

"Inga problem" sa hundens matte, "läste i tidningen i morse att någon slängt i ett gäng giftormar i Hedströmmen härom dagen. Det är bara att dyka i och hämta upp några.". Sa hon, och nu var det hennes tur att skratta.

OOPPSS! Nej, glöm sådana tankar. Men jag ska säga som det är. Igår när jag skulle slänga slaskhinken i komposten och grävde runt lite i matresterna såg jag en mask. Och det var ingen liten, tanig sak heller. Nej, bättre upp, den var stor som en...som en...orm. Och när jag tittade närmare såg jag att det var precis det det var. Någon blek, slags orm. Kanske han legat där länge. Och inte fått något solljus på sig. Därav blekheten. Så var det nog. Men mat verkar han ha ätit i alla fall.
Hemkört terrarium


I vilket fall som helst ska jag försöka få ut ormen ur komposten. Ska jag göra som Butikschefen Valdemar tyckte - ta upp den med handen? Eller prova med att fiska upp den med grepen? Eller öppna utgrävningsluckan lite grann och mota med en pinne för att få ut den. "Kom till matte, kom till matte!". Vi får se om jag lyckas...

Men om man jämför : ha en orm i komposten eller ha ett gäng giftormar i badvattnet. Vad väljer man, månntro?


lördag 13 juli 2013

Kulturtantsommarhatt funnen...

Vi rev ut cyklarna ur boden. Hoppade upp och trampade iväg. Målet för vår färd var verkligen mödan värd. Fick vi så småningom veta..

.

Vi var på väg till traktens loppis. Oj, här fanns både det ena och andra. Kulturtanten shoppade loss. Precis som vanligt. Detta fick vi med oss hem: en vit, gammal piedestal, två barnböcker, två mässingsljusstakar, två tavlor; varav en tupp- och en dass-tavla, gamla lådbeslag, en trumpet, visserligen något defekt eller rättare sagt totalt ospelbar, men den glänste vackert i solen och så en kulturtantsommarhatt.

 Äntligen. Efter många, långa och svåra år har vi äntligen funnit kulturtantshatten. Vacker. Sällsynt. Och sitter som en smäck. Skulle Ernst kanske ha sagt. Vad sa Kulturtanten då? "Bravissimo! Formidable!  Excilente!"...tog trumpeten i den ena handen. piedestalen i den andra, tryckte ner hatten på huvudet och cyklade in i framtiden...

fredag 12 juli 2013

Den lilla gula bananen ...

Förra veckan tog vi en tur till Hjälmare docka. Västmanlands län, för alla Er som vill pricka av i kartböckerna. Vi kom inte dit som turister, nej, tok, heller, vi var där i rent studiesyfte. Ni vet kanske att vi har en önskan om att pigga upp nere vid badet hemma vid sjön. Tänkte vi kunde få några tips vid kanalen. Och det kan jag lova att vi fick.



Vi testade promenadvägarna längs kanalen. Inget vi direkt kan kopiera rätt av, där hemma, men vi har ju åkrarna som vi plöjer igenom plus kärret/träsket. Ger viss motion då det suger riktigt duktigt i det fuktiga underlaget.

Men, handen på hjärtat, inte hade man tackat nej till dessa fina trakter...




En sådan här rejäl och kraftig järnring hade inte suttit helt fel nere vid sjön. Att förtöja den lilla, lilla plastbåten i eller varför inte sätta fast den stora, stora flottbryggan i. Den som ofta hotar med att slita sig loss. En gång fick Kulturtanten simma över hela sjön för att hämta Zimba, det uppblåsbara lejonet, som slitit sig i blåsten. Såg lustigt ut. Nästa märkligt...Va, ett lejon simmandes i vår sjö? Och om nu flottbryggan sliter sig så kan jag riktigt se framför mig hur Kulturtanten kommer simmandes med flotten bakom sig...för den kvinnan är ingenting omöjligt....

Kommer att göra sig bra
intill bäverkojan

Vi kanske kunde slå ner träpålar i ett försök att försköna strandlinjen. 

Eller bara att baxa upp några hundratal stenar, gärna så raka och fina som möjligt i kanterna. Fast vad skulle det göra om det blev kantigt och hackigt, egentligen? 

 Man måste ju också tänka på säkerheten nere vid sjön. Här hade dom både frälsarkrans och en rediger lång stege (alltså både livrem och hängslen). Vi har inte ens en fjuttig, liten livboj vid badet. Om man inte räknar den gula, uppblåsbara bananen som Kulturtanten fick i födelsedagspresent förra sommaren. Fast den bananen är fruktansvärt svår att hålla fast i. Ännu värre att ta sig upp på. Här krävs ett krafttänk för att lösa det problemet. Låt mig fundera...frälsarkrans - skepparkrans - vildvuxet skägg - Valdemar. Aha, det blir Valdemar som får agera badvakt. Tänk Er serien Baywatch med alla snygga badvakter. Yes, där, om någonstans, platsar Valdemar.
Bananboj...å - boj, å - boj, å - boj...

Nu väntar härliga dagar vid sjön. Kulturtanten som simmar med bananen. Svågern som sitter, mitt i sjön på stenen, som sticker upp vid lågvatten. Som en underbar "Lille havfruen" fast i manlig tappning. Jag som skvätter i vassen och grämer mig över den värdelösa stranddieten. Plus en välbyggd badvakt. Vem behöver resa utomlands egentligen?