Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

lördag 31 augusti 2013

Fruktstund...

Äpplen, äpplen, äpplen över allt. Röda, gula, gröna ligger dom där i gräset till ingen nytta.

Fram med råsaftcentrifugen och göra lite juice.


Röda äpplen = röd juice
Gula äpplen = brun juice eller som ett kraftigt urinprov?
Imorgon blir det äppelmos, äppelpaj, torkade äpplen och äppelkinder...



fredag 30 augusti 2013

Glömsk och förvirrad...

Jag har stora problem. Med, i princip, allt. Sover dåligt. Kör bil dåligt. Lagar mat dåligt. Hör dåligt. Håller dålig ordning på mina glasögon. Minnet är dåligt. Mitt uppförande kan nog stundtals verka ganska förvirrat.

Kör jag i en rondell kommer jag inte ihåg vart jag ska, utan får ta några extra varv tills jag kommer på vart jag egentligen skulle. Eller likaså, när jag kommer till stora vägskälet nere i byn, vart ska jag? Rätt fram, till skolan eller kyrkan? Eller till höger ner mot idrottsplatsen? Eller till vänster in mot stan? Sedan andra saker, som, var parkerade jag bilen? Var har jag bilnycklarna? Hemnycklarna? Fick jag med mig handväskan? Vart tog lypsylen vägen? Sittdynan?

I början när jag skaffade mobil så hade jag svårt att se någon skillnad på mobilen, fjärrkontrollen (eller peken som jag kallar den) och miniräknaren. Tur att jag lärt mig de olika apparaterna för nu har jag fått det ännu krångligare.

Bor man på landet måste man ju ha en box för att kunna se TV 1, 2, 4 och 6. Detta var något som jag faktiskt kunde förstå, även om det tog lång tid. När Butikschefen Valdemar kom in i mitt liv, så kom också en annan box med programkort in i Lilla stugan, som gjorde att jag kunde se en hel massa andra kanaler. Plus att jag kunde lägga undan digitalboxen. Det var bara att zappa runt bland kanalerna. Hela världen låg framför mina fötter...
Inom räckhåll - den gamla boxen plus den nya...
För några månader sedan började det krångla. Jag kunde helt inte få in ettan och tvåan på tv:n. Vilket ledde till att jag fick rota fram den gamla digitalboxen och så skifta box allt eftersom jag ville byta mellan kanalerna.

Bra program på 8:an - nya boxen. Trevligt naturprogram på 1:an - snabbt fram med den gamla boxen. Av med den nya. Sätta i alla kontakterna i den gamla boxen. Elsladd, antennsladd och scartsladden. Snabbt fram med den rätta peken/fjärrkontrollen och så trycka fram rätt kanal. När det programmet är slut, fram med den nya boxen och i med alla kontakterna...

Detta funkar väl skapligt bra, men hur många "pekar" har jag inte nu att hålla ordning på? I skumrasket kanske man haffar fel pek och håller på en lång stund med att försöka få in någon kanal. Kanske rotera om bland boxarna, ett antal gånger, i och ur med alla kontakterna igen, bara för att komma på att man använt sig av absolut fel pek.
Det gäller att hålla tungan rätt i munnen...
eller egentligen - bara att greppa rätt apparat...

En sak till som krånglar till en vanlig trevlig tv-kväll är om jag råkar lägga fram mobilen. Eller ännu värre, också den vanliga telefonen. Hur många gånger greppar man inte fel då? Skulle jag då, mot förmodan, också ha plockat fram miniräknaren, ja, då tog nog den mysiga filmkvällen slut innan den ens hunnit börja. Det är bara att konstatera, jag borde ha levt under ett annat århundrade...eller åtminstone sluta att titta på tv...

torsdag 29 augusti 2013

Svartjobb sökes...

Vad Ni än gör ta inte jobb som rödfärgsmålare. Sådant jobb tar aldrig slut. Fråga mig bara. Jag har kämpat med Falu rödfärg alltför länge nu. Man får obönhörligen ont i axlar och nacke. Armarna blir som förlamade. Man får oerhörda blåsor i händerna. Det är till att balansera på helt livsfarliga stegar, Man får hordar av spindlar och andra snuskiga insekter över sig. Plus att man bli full av rödfärgsfläckar. Man drömmer mardrömmar om höga stegar, rödfärgsburkar och penslar. Det tar knäcken på en totalt...


Lågavlönad målarlärling i all sin glans...
 
Jag tror helt enkelt att man måste försöka gå vidare. Satsa på annat arbete. Kanske jobba svart helt enkelt. Personligen tänker jag nämligen börja med att måla logdörrarna svarta i helgen. Svartjobb av den högre graden...giv mig styrka...

onsdag 28 augusti 2013

Vilken hylla...

Detta är Mormor Karins och Morfar Eskils kryddhylla från gården nere i byn då det begav sig. Nu har hyllan, efter några kringelikrokar och nästan 45 år, hamnat hemma hos oss. Lite krackad här och där, men strunt i det...


Även Mormor Karins handlingskorg, som hon hade när hon gick till Karlssons affär i Arboga på 1960-talet, har hittat hem till oss.

Som i nyskick. Nästan...

Kommer så småningom att fyllas med raggsocksgarn...inhandlat billigt på loppis...så klart...


Här hälsar vi på hemma hos Mormor Karin och Morfar Eskil. Vi står nere vid den otäcka bäcken. Det fanns ju en "bäckgubbe" där som vi var fullkomligt livrädda för. Det ser till och med som om jag ber en liten bön om att vi ska klara oss från bäckgubben. Och det gjorde vi. Faktiskt...

Ja, tänk vad mycket otäckt det fanns när vi var barn. Var det inte bäckgubbar och fullgubbar så var det källargubbar. Men inte en tillstymmelse så otäckt som det är nu för tiden. Nu skulle nog folk rent ut av bli överlyckliga om dom träffade en källargubbe...kanske dom ja, men absolut inte jag...


 

tisdag 27 augusti 2013

Skitsnyggt skithus...

Inte ens gårdens skithus undgick försköningen i helgen. Här målas och fejas det av hjärtans lust... 

Se, så vackert det blev med hjärta på dörren och allt...



Välkommen in...


måndag 26 augusti 2013

Fulkaffe...

Butikschefen Valdemar och jag stressar vidare med fikaturnén. Häromdagen kom vi ända fram till Norrköping. Denna gången ville vi vara lite tuffa och moderna så vi tog plats på ett riktigt innefik mitt i stan. Jag tog vanligt kaffe = fulkaffe och Valdemar en caffe latte = finkaffe. Har välan aldrig varit riktigt sugen på tocken finkaffe men jag har smakat lite på själva froggen på caffe latte, alltså den skummade mjölken, vilken var överraskande god.
Fulkaffe och finkaffe

Valdemar undrade varför jag inte beställde en caffe latte någon gång. Men jag svarade att jag tyckte det var för dyrt då det bara var själva froggen jag ville åt. Kanske man i framtiden kommer att sälja små, små muggar med skummad mjölk, möjligen med lite socker på. Det skulle välan bli ett riktigt uppsving i kaffekretsarna. "Tack, jag tar en liten mugg Lattefrogge!".

Valdemar och jag satt och pratade, spanade på finfolket och hade det riktigt trevligt. Plötsligt gick det förbi en oerhört snygg och proper kostymman men med fruktansvärd hjulbenthet. Jag ville skojsa till det hela och viskade lite tyst:" Den mannen verkar ha sovit i ett cykelställ!" och fnissade bakom servetten åt mitt oförargliga skämt. Genast kontrade Valdemar: "Ja, och inte kan han bli grismotare heller!". Nu flabbade vi båda rätt ut så pass att Valdemar råkade välta sitt glas med caffe så det stänkte över både bord och oss. Vi fick torka och svabba med servetterna länge innan det såg skapligt ut. Det fina och förnäma folket glodde på oss som om vi var komna direkt från landet. Och det var ju precis det vi var...lantisar av den allra värsta sorten till på köpet...osis för dom, ja...men inte för oss...

söndag 25 augusti 2013

Stegvis...



Vi har alla olika position på samhällsstegen. En del strävar uppåt. Med näbbar och klor. Andra hålls på marken och krafsar lite uppåt. Till absolut ingen nytta. Så är det med Kulturtanten och mig.


Vem kom absolut högst upp? På den allra längsta och rangligaste stegen? Jo, Kulturtanten så klart...Grattis!!!

lördag 24 augusti 2013

Logpimp...

Karl på taket...byter tegelpannor.

Karl på biltaket...målar vägg


Karl marks...målar carport

Högt uppsatt kvinna...med fågelperspektiv.

 

God natt, vi lägger oss tidigt i kväll...ZZZZZZZZzzzzzzz

fredag 23 augusti 2013

Arbete på hög nivå...

Hela helgen ägnar vi oss åt logen. Ett visst takdropp har gett oss en vink om att det inte står rätt till med taket. Inte konstigt med takdropp när det regnar kan man tycka men vårt takdropp var ju inomhus. Liksom.
                       
Logtaket är fruktansvärt högt. När Farfar Herman byggde om lagården, 1935, så tog han i ordentligt. och slog till på en rejäl byggnad. Antagligen hade han ett stort gäng brädor som han ville bli av med. Hade väl, helt enkelt, en helg till övers mellan höskörd och frambaxandet av självbindaren. Och tänkte "Det var väl sjutton om jag inte skulle slå upp en ny loge på lördag." Verkade inte vara av den lata sorten. Förmodligen led han heller inte av höjdskräck.
                   
Hus med rödfärg ska målas vart tionde år, sa alltid Pappa Anders. Denna loge har inte sett en målarpensel på, låt mig tänka, 30 år. Därför tänker vi passa på att skvätta på lite Falu rödfärg när vi ändå är igång. Ganska smart med tanke på att vi släpat hem en skylift för att underlätta arbetet.
                    
Naturligtvis fick vi ta in arbetsfolk då ingen av oss gamlingar på gården direkt gillar höga höjder. Vi drog helt enkelt ihop ett gäng ungdomar. Butikschefen Valdemars son Karl-Plåtslagare har fått den stora äran att springa på taket. Tegelpannehantlangare och rödfärgsmålare är Runda-Matildabullen, Jonte-Måg, Herman-Humlestör och Johanna-Nyponros. Universitetsstuderande Agnes-Elise hade giltigt förhinder. Men kommer så klart att jobba i fatt nästa gång hon kommer hem till familjegården. Det har hon lovat. Eller hur var det nu...

Kulturtanten hamnade framför spisen. Fastkedjad? O, nej, Kulturtanten bytte frivilligt springa-på-taket-jobbet mot ett lugnare och betydligt lättare hushållsarbete. Röra i grytorna och lösa Melodikrysset. Skära sallad och nalla på lördagsgodiset. Diska karotter och bunkar och provsmaka vinet. Rena rama drömmen om jag får säga det själv...
 

Jag ansvarar för logistiken. Får i princip allt att fungera. Ropa: Nu är det fiiika!" eller ropa "Nu är det maaat!". Springa runt och bjuda på läskande dryck och leta upp saker som tappas bort under arbetet. Svara på frågor såsom: "Var finns det fler nockpannor?" eller "Vart tog piassavakvastarna vägen?" eller "Är det inte fika snart!".

Valdemar och Svågern då, kan man undra? Jo, dom har ställt upp två sköna solstolar och en back öl framför logen i den sköna sensommarsolen. Plus en stor megafon liggandes i det daggvåta gräset. Verkar som om dom utsett sig själva som bas på bygget. Härligt med karlar som både kan och vill...

torsdag 22 augusti 2013

Viktväktare eller lättviktare ...

Jag har nu intensivt kört med tidigt morgonmotionerande i tre veckor. Och innan dess sporadiskt "powerwalkande" hela sommaren. Plus, halvhjärtade försök med, sit ups lite då och då. Jag har verkligen försökt att hålla igen på onödigt mumsande och koncentrerat mig på bönor, kikärter och massor av grönsaker (naturligtvis med vissa godisanfall, då och då, så klart). Och vad har detta gett, jag bara undrar?
MUMS!!!

Inte ett enda rackarns gram har lämnat min bastanta kropp. 69, 8 kg står som ristat i sten. Har någon möjligen svetsat ihop vågskrället? Eller? Ja, man kan ju börja undra...

Ja, nu får man gå här fet, ja, riktigt magtjock dagarna i ända. Man är faktiskt höggravid redan till frukost. Annars brukade man ju hålla sig sisådär halvslank fram till halv sju - sju på kvällen för att sedan svulla upp till en 8 - 9 - månaders gravidmage på bara några minuter. Men dom tiderna är tydligen förbi...
NAMNAM!!

Ska man ge upp? Eller ska man fortsätta kämpa? Kanske ska man synda till riktigt ordentligt under helgen för att sedan på måndag börja om igen?

Det hela beror på hur smal Kulturtanten blivit när hon kommer hem till gården på fredagkväll...det kan bli en kamp om kilona...vem som helst kan få hur många som helst av mig...säg bara till...

onsdag 21 augusti 2013

Helgonet - The Saint

Helgonet, Simon Templar, vilken man.



 
Roger Moore, jag säger bara Roger Moore, han kan slåss med stil han. Efter att ha slagit ner fem män fanns inte ett veck på hans välpressade kostym, inte ett hårstrå låg fel och skorna var fortfarande skinande blanka.  Skurkarna åker obönhörligen fast, jajemen, inte en chans har dom.

En fantastisk serie från 60-talet. Jag minns att man satt som klistrad framför den svartvita tjocktv:n på lördagkvällen med sockerdrickan i högsta hugg.

Finns det sådana män idag? Var finns dom i så fall?  Hör gärna av er om ni sett nån...



 

måndag 19 augusti 2013

Äppelkompott...

Varje morgon precis när solen gått upp bakom dasset så är jag redo. Med nattlinnet fladdrande i vinden och svintohåret på ända. Med gummistövlar för det daggvåta gräset och en stor hink för äpplena. Nu börjar plockningen. Dessa få äppelträd som fortfarande är i livet har frambringat kolossalt med äpplen trots att det inte fanns nästan en enda äppelblomma i träden i våras.






Detta äpple växer direkt på stammen.
Observera den kraftiga stjälken...
Det är dessa nedfallna, lite halvruttna äpplen som ska plockas upp. Morgon efter morgon efter morgon...Ett oerhört arbetsamt jobb. Ja, det där att behöva böja sig ner för att ta upp dom. Pressa ihop magen gång på gång, på gång, och nästan få upp hela frukosten. Butikschefen Valdemar åker då och då dit på äppelplockningen (ganska motvilligt faktiskt) och då tar han en kratta och rafsar ihop frukterna med. Sedan ropar han på mig, så där lite snällt och kärleksfullt, ja, nästan inställsamt faktiskt, men jag kommer naturligtvis rusande som den värsta jehu och mycket vänligt hivar upp äpplena i hinkarna. Så slapp han böja sig i alla fall...


Men så effektiv som Mamma Gertrud var är man ju definitivt inte. Hon som tog reda på absolut alla äpplen. Dom som plockades ner från trädet men också alla som ramlade ner. Hela jordkällaren var fylld med burkar med äppelmos. Och hela frysen var fylld av påsar med äppelbitar. Mamma plockade ihop alla vinteräpplena och la dom i papper i lådor och ställde dom uppe på vinden. Fram emot jul togs dom sista äpplena fram. Kanske inte så lockande tyckte vi barn. Lite skrynkliga var dom ju. Äpplena alltså. Nu för tiden är det man själv som står för det skrynkliga...sånt är livet...

söndag 18 augusti 2013

Ny karriär på gång...

Jag har så klart kollat lite då och då på Friidrotts-VM och har nu äntligen hittat idrottsgrenen för mig. Jajemensan! Jag tror att slägga absolut vore något för mig. Min tunneliknande kropp passar nog helt perfekt. Även mina manligt breda axlar. Problemet vore väl släggan i så fall. Den vi har sjunger nämligen på sista versen. Ja, jag tror att handtaget inom snar framtid kommer att skiljas från själva slägghuvudet, om Ni förstå vad jag menar.

Jag kommer att stega upp, helt enligt släggsportens alla regler, en cirkel ute på åkern. Runt släggringen kommer jag att spänna upp det gamla hönsnätet som jag som av en händelse hittat i skrothögen.
 Kast med stor slägga


Nu gäller det bara att fatta tag i släggskaftet. Försöka få igång kroppen i en kraftig rotation, varv på varv på varv, och så, då, precis då, släppa släggskaftet --------------yihooou, så far släggan iväg.

En fin båge, lagom hastighet och så, bonk, dunk, krasch, tar släggan mark rakt på vedbodtaket och krossar 14 prima tegelpannor...

Jaha, och så var en ny släggkastare född...fast jag undrar om det är så lyckat egentligen...för om jag nu, mot förmodan, skulle vinna så skulle jag aldrig någonsin orka springa ärevarvet med en så stor, fladdrig flagga runt mig...och det vore ju väldans tråkigt. Förresten tror jag inte man tjänar särskilt mycket pengar på den sporten...nej, jag avvaktar nog ett tag, det kan komma upp något mer passande för mig...den som väntar på nåt gott...

lördag 17 augusti 2013

Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet...

Vad har hänt med gräsmattan i sommar? Gräset har inte vuxit särskilt mycket men det finns dock andra växter som har tagit tillfället i akt. Gröna och frodiga står dom där i gräsmattan som hela buskage av sly. Man kan tro att vi har börjat odla energiskog... Vilket i sig verkar vara en lukrativ inkomstkälla men vad ska grannarna säga?




 
Men gräset lyser med sin frånvaro... Förmodligen är det bara att sälja gräsklipparen och införskaffa en röjsåg till nästa år... Eller varför inte locka hit Lilla gummann som röjer av marken, snabbt som en höna skiter, för en billig penning.

fredag 16 augusti 2013

Kors i all sin dar, nu blommar huggkubben...



Jag vill ju inte skryta men en och annan växt slog faktiskt ut i blom under sommaren. Här en alldeles egen skapelse. Rullade helt sonika fram ett gäng huggkubbar av olika storlekar, ställde fram ett urval av gårdens blomster och vips så var installationen klar.


torsdag 15 augusti 2013

Dags att brygga öl...

Tiden är mogen. Humlekottarna har växt sig stora. Det är dags att brygga öl. Eller det kanske inte alls blir fråga om något sådant. Läste på nätet att man bara ska använda honplantorna, och jag är inte människa till att få ordning på det här humlevirrvarret.

Nej, jag satsar på andra områden i stället. Humle är nämligen både lugnande och sövande. Som klippt och skuren för mig då. Som verkligen borde få ordning på sömnen och också kanske försöka lugna ner mig så jag slipper alla hopp och skrikanfall när något går fel. Fast det kanske inte finns något som biter på en synnerligen svettig och onormalt klimakterielabil kvinna, som jag är.

Till ordningen! Humlen kan lätt användas som sövande kvällste. Låt 3 humlekottar dra i hett vatten i tio minuter. Drick det varmt.

Eller lägg humlekottar i örngottet så somnar man så lätt och fint. Vore ju toppen för mig. Jag ska verkligen prova bägge dom här huskurerna.

Så småningom, i höst, tar jag ju vara på rankorna när jag klipper ner humlen. Virar ihop rätt trevliga kransar, om jag får säga det själv. 


Jag kommer att kapa även det tredje och sista av plommonträden och sätta några humleplantor runt om. Dom två första avkapade har ju växt över totalt av humlen. Om jag har tur och får fart på humlen där också så kommer jag få ett rum i trädgården. Gröna rum, liksom...låter inte helt obekant, eller?

Kulturtanten, som hela våren och sommaren skrattat åt mig och min humle, står nu och pekar och pratar stolt om humleodlingen, så det står härliga till, när det kommer folk på besök. Jag visste väl att det skulle bli så...


Konstnärligt tillverkade humlekransar...
det är så att man rörs till tårar...
Som sagt, dags att rafsa ihop lite humlekottar. Teet kommer förmodligen bara att smaka hö. Och hur fräscht kommer det att vara med humlekottarna i örngottet i slutet av veckan månntro? Men jag gör jag nog ett försök ändå. Desperat, eller? Jajemen...


Godnatt min skatt...

onsdag 14 augusti 2013

På safari...

Hundpromenaderna i ottan fortsätter. Fast nu utan hund. Och utan Kulturtant. Även om man nu inte har någon draghjälp med att ta sig ut så slipper man hundens evinnerliga nosande och springande fram och tillbaka över vägen och även Kulturtantens irriterande småpinnande steg. Så nu kör jag mitt eget race. Jag vräker mig fram som den värsta motionsdåren på småvägarna runt sommarstugsområdet. Bäva månde alla mesmotionärer. Jag säger bara det - "Håll er undan!".

I halv fem - femtaget på morgonen möter man inte särskilt många. Det är en sak som är säker. Ja, man förvånas verkligen hur folk har tid att ligga i sängen och tryna halva dagarna. Det enda som rör sig är det rika djurlivet. I morse kändes det som rena rama safarin. Stundtals fick man slå sig fram för att komma vidare på vägen.

Jag kunde räkna ihop fyra harar. Fem rådjur. Och så den gulliga räven som alltid håller sig i skogskanten och som man träffar på varje dag. Tranorna skränade nere från sjön och en plog med kanadagäss drog fram genom skyn. Eftersom jag ser rätt dåligt så fasar jag, på långt håll, när jag ser ett djur på vägen - måtte det inte vara en varg. Eller ett gäng vildsvin. Eller en björn. Jag skulle heller inte uppskatta ett möte med en grävling heller. Då jag är uppväxt i tron att grävlingar biter tills det krasar. Därför sa Pappa Anders att man alltid skulle ha hårt bröd i stövelskaften. Jag som inte har stövlar på. Ännu mindre hårt bröd. Fattar Ni? 

Men jag travar på. Räknar steg och håller in magen. Jag är ju liksom tvungen. Inte kan Kulturtanten komma hem nästa helg, öppna dörren och hoppa ur bilen som världens smärtaste, vältränade och piggaste människa medans jag sitter där på trappen, trött och bara pöser, helt deprimerad.

Jag har heller inget smaskigt gott här hemma som lockar och frestar. Köper jag hem något så äter jag oavbrutet tills det är slut. Alltså kommer inget sånt med hem från
affären. Med tanke på att skafferiskåpet är synnerligen litet så ryms ju bara det absolut viktigaste. Hade främmande häromveckan som kommenderade just mitt lilla skafferi. Och då visste hon ändå inte att bara halva skåpet innehåller mat. Den nedre halvan huserar våffeljärn, brödrost, råkostcentrifugen och sånt.

Men nu är det ju snart helg igen och då är det ju tillåtet att festa till. Och det kan Du slå Dig i backen på att jag ska göra...

tisdag 13 augusti 2013

Keps eller inte keps - det är frågan...

Jag är oerhört intresserad av nya rön och jag håller alltid ögon och öron öppna för att inte missa viktigt samhällsinformation. Häromdagen damp det ner lite reklam från mataffären. Med typ överskriften "Enklare vardag med smarta knep." Härligt med folk som vill framåt.

"Har du förstört smutsiga kepsar i tvättmaskinen? Kör dem i diskmaskinen istället, då blir de rena och skärmen behåller formen!" Stod det i reklamen.
Valdemars reklamkepsar - odiskade...än så länge...

Ja, men vad ska man säga? För det första så är jag inte särskilt förtjust i kepsar och äger alltså ingen och då har jag således ingen smutsig keps heller. Värre ändå är att jag inte har någon diskmaskin och har aldrig haft. Så omodern är jag och det är inget att göra något åt. Så detta lilla vardagstips är inget som jag över huvud taget behöver bry mig om. Men man kan ju fundera lite...ändå...

Om jag förstår det rätt så pressar man alltså in den sunkiga kepsen mellan såsiga ugnsformar och kletiga kastruller? Kanske man kunde lägga bh:n över glasen eller strumporna i bestickskorgen?  Jeansen läggs som i zickzack mellan tallrikarna?

På detta vis så kan kan alltså dra ner på utgifterna och bara köpa en maskin. Tvättmaskin eller diskmaskin? Väljer man att ha en tvättmaskin bör man ha mycket tåliga köksredskap som klarar centrifugering 1200 varv/minut. Men det där kommer säkerligen att bli alldeles självklart om man bara startar upp ett sådant leverne. Tar man i stället en diskmaskin måste man se till att klädesplaggen inte fastnar i den där propellern i maskinen. Eller det är kanske det dom ska göra för att bli riktigt rena?

 Å, så stjälpte vi in disken i tvättmaskinen. Tänk så gesvint...

För egen del så håller jag tillgodo med tvättmaskinen. Och diskborsten i egen hög person (?). Jag tror definitivt inte att mitt intresse för kepsar kommer att öka med åren...och skulle det mot förmodan ändå bli så får man väl lösa problemet där och då...så får det bli...

måndag 12 augusti 2013

Fram med dunken...

På schemat idag stod "allmänt röj" ute i boden. Det brukar ju se bedrövligt ut hemma hos oss. Och så gjorde det också denna dag. Jag inventerade bensindunkar hela förmiddagen och kom fram till sexton stycken. Hur kunde det bli så? Är detta verkligen normalt?


Och ändå är det "tanken som räknas". Hur går det ihop?

Gammal hederlig bensindunk...

söndag 11 augusti 2013

Inför badsäsongen 2014...


Är det det här som kallas Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini eller är det bara en vanlig string?   
 
...undrar Kulturtanten och blickar framåt med ett litet leende...

fredag 9 augusti 2013

Då tog vi fram apparaten...

Så var det dags att plocka fram apparaten. Ja, alltså den gamla köttkvarnen med rötter i Horndal.
 

 
 
Upp med frysen och fram med det finfina rådjursköttet. Veva, veva, mala, mala, trilla, trilla och så var köttbullarna klara. Åh, skjuts in i ugnen... fredagsmys...

'



torsdag 8 augusti 2013

Renskav, fotskav eller skoskav...

Fem i morse var det promenaddags. Sms:ade till Lilla gummann "Prom"? Får till svar: "Nä, jag hoppar i dag"...!?! Va... vad är nu detta? Ska det vara på detta viset? Det måste vara det här som kallas vägran...

Kan det bero på min nya sko-outfit eller vad är det frågan om?

Min nya fotbeklädnad: blommiga foppatofflor, ska det va så skämmigt kanske? Bättre sportskor får man leta efter.


Fick ju ett stort skavsår på höger häl efter gårdagens morgonpromenad. Så jag kunde inte få på mig mina vanliga vandrarkängor. Hon, Lilla gummann,  hade ju sina gåstavar och travade som en häst galopperar!!! Fick göra mitt yttersta för att hålla jämna steg med systra min.

Om det hade varit hästhoppning så hade den vägran gett fyra fel och förmodligen ingen uttagning till olympiska spel... Lilla gummann blir nu troligtvis utesluten ur FPS, Föreningen propellerstav...om den möjligen finns... 

onsdag 7 augusti 2013

1½ kg mindre Kulturtant...

Kulturtanten är ett under av tålamod och iver. Nu har hon fått för sig att gå ner i vikt. Ja, det var förmodligen den där baddräktsprovningen som blev droppen som fick bägaren att rinna över eller magen att hänga över.  Nu väger hon maten. Motionerar så det står härliga till. Mäter midjemåttet  flera gånger per dag. Vilken kvinna! Vilken karaktär!

Kulturkvinnan kämpar efter ett visst system och kan räkna ut hur mycket hon får äta. Om det heter kcal, eller vad det är, kan jag inte riktigt säga, men något är det. Motionerar hon så får hon dra av lite  på summan av det hon ätit och kanske äta något annat eller spara ihop till, till exempel ett stort glas vin till fredagskvällen. Eller en liten kaka.

Nu blir det ju så att jag följer med av bara farten. Försöker hålla igen på maten. Försöker röra på mig. Inte så att Kulturtanten beordrat mig för då hade jag ju lytt henne direkt och späkt mig med hårt bröd, vatten och en milrunda tre ggr per dag. Ingen törs säga emot henne när hon sätter den sidan till. Men jag gör det frivilligt, vilket jag verkligen ska ha heder av. Tycker jag själv alltså.

Nu är det tidiga hundpromenader varje morgon som gäller. Kulturtanten smsar till mig kanske i femtaget. "Prom?". Jag kastar mig ur sängen och på tre röda sekunder står jag färdigklädd på farstutrappen. Nu har jag till och med plockat fram dom riktiga gåstavarna. Ställt in handtaget så dom nästan inte går att få av över huvud taget. Smörjt in gummipluttarna på stavarna. Den svarta, slimmade träningsdressen pressas på kroppen. Skorna knyts med dubbla knutar. Allt för att få ut det mest effektiva resultatet.

Allt eftersom dagarna går ju fortare travar vi på. I morse var farten verkligen onaturligt hög. Benen pinnade på så vansinnigt fort att stavarna gick som helikopterpropellrar och hade jag ökat takten ett litet ynka snäpp till hade jag förmodligen stigit till väders...

Egentligen går det ju inte så där himla bra som det låter. När Kulturtanten och jag skiljs för kvällen så skyndar jag in i min Lilla stuga, drar ner rullgardinerna och smyger fram något lite gottis ur skafferiet. Men det där känner ju inte Kulturtanten till...tror jag i alla fall...

tisdag 6 augusti 2013

Kräftmete...

Förr i tiden, eller inte så långt tillbaka som det låter, men ändå på 60-talet, så metade vi kräftor i augusti. Jag har till och med för mig att det var den första onsdagen i augusti som man fick börja meta.

Vi höll till nere vid bäcken vid Storbroa. Kräftmetet krävde viss förberedelse. Man behövde bete till burar och håvar. Detta skötte Farbror Emil troget år efter år. Han la ner burar och nät nere i sjön för att få upp rudor. Det perfekta kräftbetet. Emil brukade faktiskt hålla hela norra delen av byn med kräftbete. Så pass framgångsrik var han med fisket.

Burarna och håvarna behövde en grundlig översyn. Kanske lagas om det blivit hål. Gamla plastpåsar behövde man för att märka ut var man lagt ner burarna. Man skulle hitta bra ta-upp-pinnar. En lång, stadig pinne med klyka för att på ett så snabbt och säkert sätt kunna få upp burarna. Och få ner dom.

Pappa Anders körde fram traktorn och så steg alla på efter att ha löst biljett. Som sagt Emil var alltid med. Även Pappas moster Ingeborgs man Edvin kom till vår hjälp.
Systern, Edvin, Emil, vårt kusinbarn Alf,
 Pappa Anders och så lilla jag...



Starten för kräftmetet gick klockan 17.00 enligt alla fiskeregler på den tiden. Vi tog oss fram genom den långa älggräset. Satte fast en rudbit i buren och så lade man ner burarna i bäcken med hjälp av pinnen med klykan. Pappa eller Emil brukade slå av det värsta gräset med lien och sen knöt man en plastpåse i gräset så att man senare skulle hitta fram till platsen.


När man lagt ner alla burar och håvar så åkte man hem för att
invänta första vittjningen. Då var det mörkt. Man irrade runt med ficklampor nere vid bäcken. Det var rått i luften. Lite kallt. Och väldigt spännande. Fram till första plastpås-märkningen. Försöka hitta snöret till buren med klykan på upptagarpinnen. Följa snöret ända fram till buren och så skjuts upp i luften. Ficklampsskenet följde burens färd ner på marken. Fanns det någon kräfta? Eller var det bara en massa gräs och annat slem som fastnat i buren? Yippie, där fanns massor av kräftor. In med handen i öppningen på sidan av buren och bara hoppas på att kunna få ut kräftan utan att den envist höll sig fast i nätmaskorna med sina läskiga klor. Snabbt ner med dom i hinken.


I gynnsamma fall var hinken full när man så småningom strosade hem i mörkret längs den gamla skogsstigen. Hinken med kräftorna ställdes ner i jordkällaren över natten. Jag glömmer aldrig hur läskiga dom såg ut och hur det lät när dom rörde sig i hinken.


                          Vad skådar mitt norra öga? Vilken fångst, vilken fångst...

Nästa dag så kokade Mamma Gertrud kräftorna och så blev det kräftkalas på gården så att det stod härliga till...det var tider det...