Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 30 september 2013

Vi expanderar...del 1...

Nu har butikschefen Valdemar och jag startat upp rusten av Lilla stugvinden. Om någon kommer ihåg så har ju Kulturtanten sagt ifrån på skarpen att "Nej, minsann, det blir inte tal om någon upprustning av Lilla stugan. Det ligger inte i planeringen inom dom närmaste sju åren."  Alltså, detta är inget som jag vill ska komma fram till henne. Sån tur att hon befinner sig på annan ort den mesta tiden. Nu ska dom, hon och Svågern, iväg till Skottland för att curla igen. Man får väl passa på då...

Vi öppnar alltså upp vinden. För att få ett litet sovrum, det ska bli skönt att slippa bäddsoffan i kammaren, och en liten skrivbordshörna, det är ju snart dags att sätta memoarerna på pränt, så ett skrivbord är ju helt på sin plats. Vi började med att röja uppe på vinden. Det tog sin lilla tid då allt skulle firas ner genom det lilla fönstret då ingen trappa finns.



Auktion? Nä, inte alls. Bara lite röj i allsköns ro...




Det gamla fönstret revs ut. Bara fram med kofoten och helt rått bryta loss innerkarmen.

Observera vedboden bakom huset = framtida
hygienutrymme (ja, jag vet att inte knutarna är målade)

Nya fönsterkarmen på plats. Jag löpte upp och ner för stegen för att hämta saker och ting, hela helgen, och insåg, återigen, att man inte är lika lätt på foten som i ungdomens dagar.

Det här ser ju naturligtvis ut att gå alldeles strålande. Det konstiga är att vi bygger om för att få det större ändå blir det mindre. Ja, man kan nästan inte tro det själv. Det är den lilla mulltoan som kommer att bli ännu mindre. Kan detta vara möjligt, undrar kanske många. Och jag med dom.

Från begynnelsen så gick vindstrappan upp i det gamla skafferiet. Sen togs trappen bort och skafferiet förvandlades, hux flux, till mulltoa. Nu ska trappen gå från andra hållet - från kammaren, då det gamla takhålet ska användas, praktiskt och bra, men halva mulltoeutrymmet behövs. Detta kommer att innebära att man går rätt in i mulltoasitsen när man öppnar dörren. Men det är inga problem för mig. Det finns dom som har det mycket, mycket värre...

Jag blickar framåt med bara glädje och hopp. Till sommaren ska det jobbas med den gamla vedboden, på baksidan av Lilla stugan, förhoppningsvis kommer det att bli ett alldeles underbart badrum. Faktiskt större än hela köket. Där kommer vi förmodligen gå vilse och blir tvungna att snitsla både in och ut ur badrummet..

Då förpassas mulltoastolen ut ur huset och mulltoan blir till ett skafferi igen...cirkeln är sluten...fortsättning följer...


söndag 29 september 2013

Höstgrävning

Redan i gryningen stod hon där, Lilla gummann alltså, utrustad med spadar, hackor, hinkar, kannor, och annat som man behöver för ett rejäl arbetsdag.

Hon bultade på sovrumsfönstret och skrek som en galning. "Det är dags att stiga upp och börja gräva så att vi hinner till högmässan" Ja, inte har man det lätt, det var bara att dra på sig paltorna och ge sig ut. Pionen skulle flyttas. Pepparroten skulle grävas upp.
 
Blommor skulle grävas upp här och  grävas ner där.  Stenar skulle flyttas, än hit och än dit. Det var då jag såg att det börjar bli ordning och reda på torpet, spaden hade nämligen nummer 11 på skaftet.


Då ställer man sig givetvis frågan: Var är dom andra 10 spadarna? Är krattorna också numrerade? Hur är det med hinkarna, sekatörerna och vattenkannorna är dom också inventerade och numrerade? Heder åt en sån kvinna.
 



Vi hann till högmässan där systrarna Yster, och för all del, hela kyrkokören, underhöll oss med Evert Taubesånger (kommentar: Kulturtanten blev smått lyrisk och viftade ivrigt med kultursjalen till stort förtret för dom bakomvarande kyrkbesökarna).

Kyrkan nere i byn
Snabbt hem, snabb lunch och sen på spaden igen...

lördag 28 september 2013

Den gamla vävstolen...

Så hade turen kommit till den gamla vävstolen på Lilla stugvinden. Varken Lilla gummann eller jag kunde dra oss till minnes när det vävdes i den senast men det måste ha varit Faster Vera som vävde trasmattor. Nu skulle dock schabraket monteras ner och bäras ut.

Bommar, lattor, trampor plockades ner och lades i en prydlig hög vid den gamla skorstensmuren för senare bortforsling.


Muren som tydligen blev upprustad 1916 står fortfarande.
 
 
 Interiör från vinden.
 


Trådrullar på rad...
 

Enkelrulle lämplig att hänga sin bonjour på, om man nu mot förmodan skulle äga en sådan.


En förstklassig journalist på besök? eller bara vanlig jäst?

 
Här har besiktningsmannen år 1896 sagt sitt om huskonstruktionen på Lilla stugan  "Mycket dåligt gjort". Kanske något att lämna över till  Fuskbyggarna.

fredag 27 september 2013

Fyra ensamma stövlar på plöjningen...

Det var höst. Fallande löv. Regntunga skyar. Lerigt och geggigt. Pappa Anders hade precis plöjt klart på åkrarna. Systern och jag skulle ut och leka. Vi fick mycket tydliga förmaningar av Mamma Gertrud att vi absolut inte skulle ge oss ut på åkrarna. Varför i hela friden trodde hon att vi skulle gå dit?

Vi gick runt på gården och försökte hitta på något intressant att göra och hur det än var så stod vi där vid åkerkanten och tittade ut över den nyplöjda, mörka jorden. Det såg lockande ut, tyckte vi båda. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt befann vi oss mitt ute på åkern.

Mycket riktigt, det var lerigt, geggigt och fruktansvärt slipprigt. Och vad som var värre än det, var att man nästan inte kunde ta sig fram. Nej, det var som om jordens dragningskraft gjorde allt för att dra ner stövlarna så långt ner som möjligt i underjorden. Och så hände det - det som absolut inte fick hända - vi fastnade. Vi kunde inte rubba stövlarna. Vi ryckte och drog i stövlarna men dom var som fastgjutna i geggan. Systern och jag insåg vad vi hade gjort. Vi hade gått ut på åkern fast vi absolut inte fick. Och värre ändå, vi kunde inte ens försöka neka till att vi hade varit där. För vi kom ingenstans.




Systern och jag fick helt enkelt svälja stoltheten. Kliva ur stövlarna och vackert stega ut över åkern i Mammas hemstickade raggsockor. Vi grät och vi skrek. Mamma hade hört oss ända in i köket, där hon stod och bakade kanelbullar, och mötte oss på farstutrappen. Arg som ett bi. Tittade ilsket på våra leriga strumpor. Och sa med barsk röst åt oss att gå ut på åkern och hämta stövlarna.

Och så blev det. Fortfarande gråtande och skrikande klev vi åter ut på åkern och nådde dom två övergivna stövelparen. Vi fick med alla krafter, som över huvudtaget gick att uppbringa, slita bort stövlarna ur leran och klafsade så hem med stövlarna under armen. Hem till den arga Modern.

Vad lärde vi oss denna dagen? Möjligen att lyssna på vad Mamma sa till oss. Och att aldrig någonsin gå ut på en nyplöjd, lerig åker.

Vad det gäller mitt löfte om att plöja upp långåkern nu i höst, så har jag begärt uppskov...väntar fortfarande på svar från ledningen...jag håller tummarna...

torsdag 26 september 2013

Examen i orienteringskursen...

Solig höstmorgon. Hög, frisk luft. Iskallt. Jag fick hysteriskt skrapa bilrutorna. Så gasade jag ner till byn för den sista orienteringsturen, för säsongen. Både långkalsongerna, mössan och gummistövlarna var på. Så klart...

Systrarna Yster stod beredda, med både karta och kompass i högsta hugg, och vinkade glatt när jag kom sladdandes med min röda volvo. Kanske lite nervösa, då det faktiskt var dags för examen i kursen. Hade vi allt med oss? Karta - check. Kompass - check.  Svamppåse - check. Sittdynor- check. Pennor då, storasyster Yster? - check.

Terrängen var fullkomligt underbar med mossbelupna stenar i riktig gammelskog. Inte en pinne, inte en gren att snava på, Solen tittade fram mellan dom kraftiga granstammarna och gav oss en trollsk känsla. Vi gjorde lite arkeologiska undersökningar då vi råkade på en kringgärdad stenmur intill en stig och en källa. Kunde någon möjligen ha bott här då, en gång för länge, länge sedan? Vi fördes nästan 200 år tillbaka i tanken. Tråkigt nog så hann vi inte stanna så länge så vi drog iväg precis innan lillasyster Yster började löpa runt och leta efter eventuell källarruin. Klockan tickade nämligen ruskigt snabbt och vi ville verkligen klara maxtiden. Tänk om "repet" skulle dras just innan vi skulle stämpla vid sista kontrollen.

Systrarna klurade ut lämpliga vägar. Dom letade högt och lågt. Och så gav dom järnet uppför höjderna. Det var en ren fröjd att se, ska jag säga. Trodde faktiskt aldrig att systrarna skulle ha ett sådant markvinnande steg men det är mycket man inte vet...
"Jag tycker vi tar kompass rätt över kärret!"
"Tänk, det tycker inte jag. Det blir bäst att följa höjdkurvan och stanna strax före meridianen!"


Lite då och då tappade vi, tråkigt nog, bort storasyster Yster. Då fick vi, helt enkelt, sätta oss ner i mossan och vänta...
 Ujujuj, vad långt vi har kvar. Tror du att vi hinner hem till Lyxfällan?

och vänta...och vänta. Så småningom kom hon lunkande och hittade helt rätt. Ja, inte stupade hon på det stupet heller. Om nu någon hade trott det. Fast nog tog det lång tid...
"Heja på syrran, nu är vi snart uppe!" ropade lilla syster Yster
"Jag orkar inte längre. Har fått både mjölksyra och lårkaka!"
skrek storasyster

Rollen som orienteringsledare är ett riktigt drömjobb. Fin arbetsmiljö. Bra arbetstider. Ofta långa raster då man väntar in sina adepter. Man får motion och välbehövlig träning för huvudet. Tålamod måste man dock ha mycket utav. Tråkigt nog tjänar man inte särskilt mycket på den sortens jobb, måste jag säga. Men, å andra sidan, vem behöver pengar i dagens Sverige?
Här ligger en gammal orienterare. Lika mossig som den gamla stocken.
Vart tog systrarna vägen?
Typiskt, jag borde tagit med strumpstickningen...
Om vi snabbt ska summera höstens orienteringskurs så kan jag, med tårar i ögonen, ge betyget - med beröm godkänt. Grattis, säger jag! Nästa motionsprojekt blir gymträning nere i Idrottspaviljongen. Aha, ska vi bli kroppsbyggare? Det kan verkligen behövas...

onsdag 25 september 2013

Nä, nu ger jag upp...

I natt var det kallt. Fick dra upp raggsockorna ordentligt över pyjamasbyxorna och lägga på en extra filt. När butikschefen Valdemar åkte i ottan började jag vifta lite försiktigt på tårna för att kontrollera att frostskadorna inte satt några spår. Men, nej, än var det fart på gummann.

Frukosten åts med varma fleecetröjan på. Och filten hade jag rullat runt benen. Ändå kändes det lite ruggigt. Nu måste jag ge upp tron att jag skulle klara mig längre utan att börja elda i vedspisen och kakelugnen. Men det är så svårt att ta farväl av den mysiga sommarbänken.

Alltså vedspisen som döljs av ett gammalt bakbord dekorerat med ett trevligt tygskynke. Här har man fått plats med lite av varje. Men som sagt, ska spisen fram, då minskar avställningsytan radikalt. Men strunt i det, att få börja elda i spisen är ju en härlig känsla det med.


Välkommen vedkorgssläpande och tennisarmbåge!
Första vedkorgen för säsongen förevigad med denna hopplösa kamera
som inte alls vill det jag vill...




tisdag 24 september 2013

Höstmys...

Lite höstmys med Ernst...

...ett eftermiddagsnöje som heter duga!
 
Tänk vad den mannen hittar på. Nu för tiden ska man visst förgylla sitt hem med kopparrör. Som bokhylla, ljusstakar och bordslampa. Har nog inga direkt stora lager med kopparrör måste jag erkänna. Så det blir inget kopparpyssel för tillfället. Men när som helst kanske ett parti rör dyker upp och då får man jobba ifatt...

I stället bestämde jag mig för att göra ett vitrinskåp av några gamla fönster. Verkade vara en baggis. Baxa fram några gamla fönster som ser skapliga ut. Några begagnade golvplankor att spika ihop som en ram. På med några klämmiga gångjärn och haka i fönstren och vips så är vitrinskåpet klart. Tog Ni tiden?

måndag 23 september 2013

Djurhjälpen - djurakuten...

Vilken nytta dessa "husdjur" gör för oss alla.

Grodvattenkannan, med dennes hjälp får man alla växter att gro och grönska.

Glöggpudeln till glädje varje jul. Vi trodde länge att det var en glöggtax på grund av den långa, smäckra kroppen. Men en jul. efter några muggar glögg, såg Mannen och skrek "för bövelen, det är ju en pudel!"



Delfinborsten skrubbar rent på rygg och skuldror dit vi själva inte når.



Sparkon samlar alla småmynt i sina fyra magar så att vi har råd att köpa mjölk.
 



Toaankan, detta orädda djur som dyker ner i vilken nersmutsad kloak som helst och rensar och gör rent.

 
 
Våra bästa vänner i lust och nöd...

söndag 22 september 2013

Ny frisyr på 30 sekunder...

När Kulturtanten och jag var små så hittade vi på en massa saker. Både väl genomtänkta och riktigt fantastiska grejer men också vissa konstiga saker. Vi lekte bland annat en lek som hette "Mona och Monika". Mona var ju vår roliga Morbror Åkes fästmö, som sedan blev hans fru och vår Moster, det stod ju helt klart. Men vem sjutton var Monika? Det hade vi ingen aning om. Men strunt i det. 


Här är Morbror Åke och Mona på besök hemma hos oss. Vi tyckte mycket om Åke. Han gav oss alltid små presenter. Här hade jag tur att få sitta i hans knä.

Mona och Monika-leken gick ut på att vara snygg och häftig. Man skulle gå omkring med en handväska och så slänga lite grann med håret. En mycket bra lek men det fanns ett problem. Vem skulle vara vem? Detta gick ju helt klart inte att diskutera sig fram till och då återstod bara att vi fick slåss om saken. Vem slogs bäst och vem var starkast? Ja, just det, det var systern. Hon fick alltså bli Mona som var det bästa att vara. Jag fick trösta mig med att vara Monika. Varje gång. (Protest från Kulturtanten: Det var jag som fick vara Monika. Varje gång!)

Hur vi exakt lekte minns jag inte men det var ju helt nödvändigt att ha långt hår. Vilket vi absolut inte hade. Skulle det stupa på hårlängden kanske? Nej, inte alls. Systern kom på att vi skulle ta av oss kalasbyxorna  och sätta dessa på huvudet. Precis så blev det. Tack vare strumpisarna fick vi inte bara långt hår, vi fick ju flätor också på köpet.

Leken kunde börja. Det kändes fullkomligt underbart att kunna slänga med dom långa flätorna. Kanske färgen inte var den helt ultimata. Jag minns att jag hade ett par rosa kalasbyxor plus dom där gamla, urväxta vita med glitter på. Men vem brydde sig om den bagatellen att det vackra hårsvallet var glittrigt eller rosa? Inte vi i alla fall.


På tal om hår och frisyrer. Idag slingade jag håret. Lite åt det röda hållet. Vad färgen hette? Vänta, jag ska bara kolla på förpackningen. Jo, det var ju Falu rödfärg. Är inte säker på om jag är så nöjd med färgningen. Men det är inga problem för jag har ju faktiskt några par strumpbyxor i byrålådan. Så det är bara att välja färg och frisyr. Ingen "bad hair day" här heller...


 
Slutet gott - allting gott...



lördag 21 september 2013

På lingonröda tuvor...

En hundpromenad i skogen så här på lördags eftermiddagen. På lingonröda tuvor är kanske att ta i men man ser ju tydligt att här växer det lingon.

En och annan kantarell hittade vi, Mannen och jag, eller rättare sagt bara några stycken.



Hunden rastade sig själv så bra att hon försvann en lång tid ...på villande mo... skulle man kanske kunna tro. Efter mycket ropande, lockande och visslande kom hon då äntligen tillbaka. Pärlan såg ut att tänka, aldrig får man någonsin göra klart det man har börjat på.

 
Det blir en väldigt liten kantarellmacka till kvällskaffet men man hålla till godo med det lilla...

fredag 20 september 2013

Istiden nästa...

I morse hade jag ruskigt bråttom in till stan. Halv sju var jag tvungen att åka om jag skulle hinna i tid. Typiskt nog så ringde det precis när jag skulle ge mig ut. Man bara undrar, vem det är som ringer så pass tidigt. Men detta borde jag inte alls kommentera då jag ofta, alltför ofta, ringer till folk i ottan. Detta beror ju på att man (läs = jag) går upp så fruktansvärt tidigt, så när klockan är kvart i sex på morgonen, så tror man att det är långt fram på förmiddagen och börjar då glatt ringa runt till folk. Till yrvakna och mycket trötta människor...

När jag, lite försenad, störtade ut till bilen så fick jag en fruktansvärd överraskning - BILEN VAR HELT IGENISAD!!! Kan detta vara möjligt, väste jag till mig själv, och hoppade några arghopp. Efter en snabb genomrafsning i kofferten så fann jag bilskrapan. Och så till att skrapa. Och skrapa. Och skrapa...



På med stolsvärmen, fläktar och defrosters och vad nu allt kan heta. Jaha, då var det dags igen. Vinter, snö och kyla. Depression! På hemväg blev jag helt enkelt tvungen att trösta mig själv genom att inhandla en rejäl gottispåse. Vilken jag snabbt mulade in...så kändes det genast lite, lite bättre.

På eftermiddagen gjorde jag en lov runt inne på logen. Kollade upp alla högarna med vinterdäck. Inte bara mina dubbdäck finns där, nej, vi förvarar däck åt hela familjen, stora delar av släkten, och nästan halva byn, faktiskt. Man kan lätt se vilka som är mina däck. Står längst fram och har flest och störst dubbar. Möjligen någon häftig rallymodell. Folk kommenterar jämt att mina dubbdäck sliter på vägarna och är inte bra för miljön. Precis som om jag brydde mig det minsta...

Jag ställde fram snöskyfflar och borstar. Plockade fram skyddet jag brukar lägga på vindrutan över natten. La i vantar och mössor i bilen. Vem vet, i morgon bitti kanske snön har fallit.

Borde ha fattat att det skulle vara kallt då jag frös hela kvällen. Raggsockor och varmtofflor. Stora fleecetröjan på. Och så inrullad i värsta filten och ändå var det kallt. Sätta på elelementen? Nej, nej, nej...Tända i spisen? Tok heller. Man ska frysa in hösten riktigt ordentligt. Inte sätta in det stora artilleriet direkt. För vad har man då att ta till när den verkliga kylan slår till?

torsdag 19 september 2013

Med karta och kompass - kursdag 2...

Så var dagen äntligen inne för Naturpasset. Och tillika kvalitétstid med systrarna Yster. YES! Här skulle det letas kontroller.

Jag hade skruvat upp svårighetsgraden ett snäpp. Svårare terräng - klurigare kontrollpunkter Och mycket riktigt, systrarna fick tänka till riktigt ordentligt och verkligen visa vad dom gick för i svårframkomlig skog.

"Hjälp mig upp! Dra mera!" ropade lillasyster Yster. "Jag drar allt vad jag kan! Men du kanske blivit lite väl tung i gumpen!" svarade storasyster Yster. Vilket samarbete!

Ett tag blev systrarna oense om vem som tagit fel startkort. Och det hela höll på att utvecklas till ett stort slagsmål. Ja, se hur det kan gå när man har med vinnarskallar att göra. Nåväl, vi redde ut det hela och fortsatte. Kontrollerna låg som ett pärlband framför oss och dagen till ära hade lillasyster Yster ett riktigt flow och hittade skärmarna först av alla. Medan storasystern lullade på lite bakom (hm?) och trodde hon var någon helt annanstans.

Vi njöt av skogens tystnad. Bara lite sus från asparna nådde våra öron. Solen sken och hösten visade sin absolut bästa sida. Helt plötsligt brakade det loss och en skock duvor eller skator, eller vad det nu var, vräkte sig ner från tallkronorna. Mina tankar gick till den gången, i ungdomens dagar, då jag blev jagad av folkilsken tjäder. Det var den dagen jag satte kilometertidsrekord men den rusningen slutade abrupt med en tvärdykning ner i ett kärr, med dess fuktiga, smått kvävande, mosslukt, och jag trodde att min sista stund var inne. Mot alla odds så klarade jag livhanken men har sedan dess följts av svårt tjädertrauma.

Efter tre spänstiga timmar nådde systrarna och jag målsnöret. Tio kluriga kontroller hade vi hittat. Nästa gång går vi in på överkursdelen. Vi måste bara läsa in oss lite på karttecken OCH fylla på pennförrådet då storasyster Yster strör pennor som om dessa voro kakströssel. Men varför inte starta upp en nybörjarkurs i orientering till våren? Bara för förvirrade tanter hemmahörande i byn. Tror faktiskt att den kursen blir fullbokad...

Här kommer en dementi. Ni vet hur jag skrev om att systrarna aldrig körat bakom någon kändis. Hur fel kunde jag inte ha? Dom har sjungit med Caroline af Ugglas, Py Bäckman, Tommy Nilsson plus några till faktiskt. Kanske jag borde be om autograf...

onsdag 18 september 2013

Klipulver till salu...

Nyponen figurerade rätt ofta i vår barndom. Mamma Gertrud som plockade absolut alla bär plockade naturligtvis också nypon. På höstarna så löpte hon amok i nyponsnåren med hinken i högsta hugg. Plockade nypon så det stod härliga till. Inte brydde hon sig om alla vassa taggarna som så irriterande rev och slet i både fingrar och kläder. Hade Mamma fått syn på något ätbart att plocka, då fanns det inget som kunde hindra henne.


Väl därhemma så lades nyponen på plåtar att torka för att sedan kokas till nyponsoppa. Denna soppa var så god så det inte finns ord till att beskriva den smaksensationen. Vissa säger att hemmagjord nyponsoppa är sträv. Inte heller. Soppan var len, söt, ganska tjock med en stark smak av nypon. Och så pricken över iet, Mammas goda, hemgjorda skorpor till. Mamma förvarade dom torkade nyponen i gamla mjölpåsar. Bara att ta fram några nävar när nyponsoppelängtan satte in.


Nyponen var bra till mycket annat. Till exempel att utvinna klipulver av. Man plockade nyponen och tog ut kärnorna som med gott resultat kunde användas till klipulver. Mycket lämpligt att krafsa ner under kragen på bästa kamraten. Det var sådant man roade sig med i barndomens fantastiska värld.

Nu för tiden använder jag nyponen blott till att göra dörrkransar av. Men kanske jag, som blivit så himla bra på att ta tillvara på naturens gåvor, borde ta och röra ihop lite nyponsoppa någon dag här framöver...eller, ännu bättre, kanske strö några nypor klipulver på halsen på Valdemar...det tror jag att han verkligen kommer att uppskatta...ja, vad gör man inte för att förlusta sig i den grå vardagen...

Nyponbuske som växer vid källan strax utanför smedjan...
om nu någon skulle vara intresserad av att veta...
förmodligen inte...


tisdag 17 september 2013

Bilder från ett arbetsläger...

Se så flitigt vi jobbar.

Tripp trapp trull...

Efter det att butikschefen Valdemar kommit i kontakt med den strömförande elledningen fick han ett ruskigt uppsving. Han vinglade ut med stegen, och för att få tillbaka balansen så viftade han med armarna med den, pinnförsedda, penseln i hand, så till den milda grad, att 4 kvadratmeter vägg blev målade på 33 sekunder. Snacka om världsrekord. Fast vi såg nog att det rykte ordentligt runt flinten. Men det var det baske mig värt...



 Vissa har hört av sig om dårskapet att låta så pass gamla människor klättra upp på så pass rangliga stegar. Vi vill nu dementera eventuella opassande kommentarer genom att berätta att säkerheten varit helt enligt målarfackets regler. Ingen fick bestiga stegen utan cykelhjälm och reflexväst på. Om Ni tittar ordentligt på bilden ser Ni det blåa repet. Detta är livlinan som man knyter runt midjan när man klättrat allra högst upp på stegen. Som sagt, man har alltså en livlina, men man kan också ringa en vän...


Tråkigt nog fick vi köra in Svågern till akuten...precis som vi alltid brukar få göra...men, men...

måndag 16 september 2013

Kyrkovalet 2013

Kommer sent hem efter en dag på stegen. "Vi åker och röstar direkt, jag hämtar röstkorten" säger jag och rusar ur bilen. Springer fram till bänken där jag ställt röstkorten, inga rosa brev där!!!

Här ställde jag dom...
 
Mannen har städat! Han har farit fram som en mindre tornado och flyttat omkring saker och ting... Var har Mannen lagt korten? Vi börjar leta och vi letar... vi letar  

 i lådor
 
 i städskåpet
 
 i kylskåpet
 
i skafferiet men inget röstkort.
 
Nu ger jag upp det blir inget val för oss. Ska bara titta i lådan under tv:n och där ligger röstkorten!
 
 Så var det roliga slut...