Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 31 juli 2014

Bikini utan överdel...

Vad skådar mitt norra öga?
Många har hört av sig för att få veta hur det går med dieten. "Med vadå, sa Ni?" svarade jag lätt förlägen. Vem, i all världen, vill erkänna ett totalt fiasko, ett oerhört misslyckande, ett verkligt nederlag? Men okej, då, jag säger som det är - bantningen gick åt pipan! Visst, det kan kännas bittert, men sånt är livet. Tre hela veckor gick det rackar´ns bra och kilona rasade med ryslig fart. Den fjärde veckan var tung och på helgen kom Kulturtanten hem och hur det än var så sket sig alltihopa.

Nu kör jag "vara nyttig" måndag, tisdag, kanske möjligen onsdag men sen är det stopp. Och, lika bra att berätta allt - jag har nu gått upp allt som jag gick ner men det står ju i alla bantningsartiklar att man ge sig själv en belöning och det har jag gjort. Fast jag egentligen inte borde ha någon, men strunt i det...

Jag har köpt mig en bikini. Fast utan överdel. Jag vet att det låter vågat i min ålder men nu handlade jag ju på rean och alla kvarvarande överdelar var så rysligt små. Men ett par bikinibyxor blev det. Först fastnade jag för prickarna och kikade lite närmare men tyckte att dom nästan såg gravidaktiga ut (ja, byxorna alltså, inte prickarna) och sådana artiklar försöker jag ju hålla mig ifrån allt vad jag kan. Men så slog jag mig i slang med en annan "tant" som också stod och drog i ett par exakt likadana byxor och vi enades om att det absolut inte var några havandeskapsbyxor. Vi tog varsitt par, klev in i varsin provhytt och gjorde ett försök.

Vilka underbara bikinibyxor...
vilket material, vilket mönster, vilken stil...
Vadå, stora??? Dom döljer det oattraktiva och
verkligen framhäver det vackra, så det så...

Mina satt som gjutna, om jag får säga det själv. Lite rynk i sidorna och så något litet tygstycke som döljer. Mycket fördelaktigt resultat! Jag slog till direkt och nu fortsätter bara jakten på en stadig, rymlig (framför allt på ryggen), svart bikinibehå.

 Observera den fullkomligt gentila idén med
den dekorativa rynkningen...
lite graviditetsvarning kanske men vem
bryr sig..
Men jag är dock inte den första som köpt blott en del av en tvådelad bikini, tok heller, det är ett vedertaget uttryck i trakten, faktiskt. En alldeles förtjusande dam nere i byn, som bär sina år med verklig heder, ringde sina döttrar och berättade att hon köpt en" bikini utan underdel". Döttrarna tyckte kanske först att det lät som ett ganska vågat inköp men efter mycket skratt och fniss kom det fram till att hon inhandlat ett sådant där, typ, baddräktslinne. Damen ifråga, som för övrigt är Systrarna Ysters glada Mor, hade för vana att följa med "tantskjutsen" från byn in till stan och till vattengymnastiken och där simmade hon så det stod härliga till och vem vill inte då ha snygga badkläder, så säg.

Jag, personligen, har nu kommit så långt att jag köpt en bikini utan överdel men vattengymnastiken har jag liksom inte hunnit fram till än. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det så det är ingen idé att jag utlovar något sådant. Man ska inte ta sig vatten över huvudet...för "loven är bra men hållen är bättre...fast visst vill väl också jag vara en förtjusande dam i sina bästa år...

onsdag 30 juli 2014

Ulvön tur och retur...

Vilken underbar, solvarm och lärorik semester vi har varit på. Men vad hände då på vår resa norrut? En av dagarna besökte vi Ulvön. Här lite bilder på vad vi gjort och sett på ön.

På båten till Ulvön upptäckte Mannen att han hade glömt kepsen i stugan. Han fick ta badbyxorna på huvudet för att skydda sin känsliga skult. Väl i hamn på Ulvön köpte han sig en ny huvudbonad. 



En ganska säsongsbetonad historia må jag säga. Jag menar, hur ofta äter man surströmming? Max två gånger om året! Däremellan får kepsen ligga och skräpa bland dom övriga specialkepsarna, då menar jag speedwaykepsen, Leksandskepsen och bandykepsen den i brun manchester...


En timme senare inträffade det som jag hade befarat. Till lunch beställde vi in strömmingsflundra med potatismos då var det ju bara att ta av surströmmingskepsen.


På väg tillbaka till båten såg vi denna fågelradholk med staket så att fågelkidsen inte ramlar ut.


På tillbakavägen ett bad i ett bråkigt, vågande och svalkande hav... Borta bra men hemma bäst...

tisdag 29 juli 2014

Skafferiskrönor...

Ja, minsann, det finns folk till allt. Ta bara den där retfulla typen Kulturtanten som nu visar upp sitt nya skafferi överallt, både högt och lågt. Hon har till och med åkt norrut, förmodligen för att föreläsa om hur man förvandlar ett skruttskafferi till ett alldeles underbart, användbart och rymligt matförråd. Avundsjuk, jag? Neeheej, inte alls. Jag har egna planer jag...så klart...

Mitt lilla torftiga kyffe håller ju också sakta men säkert att förvandlas. Och även jag kommer att få ett alldeles förvånansvärt, fantastiskt, fint skafferi. Detta nuvarande mulltoarum kommer att så småningom delas i tu och bli på ena sidan trappan upp till vinden och den andra delen ska, just det, bli skafferi.



Inte alls så stort och lyxigt som Kulturtantens på långa vägar men man tager vad man haver så tänk Er mer 140cmx60cm. Jag planerar med att snickra ihop ett skafferiskåp (hur nu det ska gå till)direkt in till vänster och så någon konstig konstruktion till höger där baksidan på trappen är, alltså smalt upptill och lite bredare nertill. Så det blir till att, återigen, hasa runt på knäna på golvet för att hitta plättlaggar, råkostcentrifuger och potatispressar.

Ett tag funderade jag på att baxa in kyl och frysskåpet som under flera år tvingats bo inne på farstun då ingen plats varit ledig i det pyttelilla köket. Ok, gör jag det så blir det bara kylen och så det där som rymdes i den understa breda hyllan på trappsidan. Man kanske då kunde hänga ner en drös grejer i taket men då finns risken att man störtar rakt in i det hängande våffeljärnet och drabbas av
h(j)ärnskakning eller kanske fastnar i bakgaller och lökkorgar.

Dörren till det allra heligaste -
mulltoaskafferiet...

I vilket fall som helst kommer mitt, lilla, yttepytteskafferi få ha kvar sin spåntade bröstpanel och dom fina väggmålningarna. Ja, just det, inte många som har väggmålningar i skafferiet inbillar jag mig, som den naiva och lättlurade person jag är. Fast det ska väl erkännas, den som målade den utsökt, unika, underbara bården var, just det, Kulturtanten i egen hög person. Till helgen ska vi i alla fall besöka Kulturtanten och Svågern och liksom besiktiga hela deras skafferiskapelse. Det ska bli berikande, givande och underhållande...även om jag inte drar mig för att ta till pekpinnarna...

En vacker dag ska jag berätta historien om skafferiet i Stora huset. En oerhört spännande och fruktansvärt rörande berättelse...håll ut!

måndag 28 juli 2014

Värmeböljan består...

Varmt, varmare, varmast var det i dag redan på morgonen...


Så efter att Mannen hade slagit av X antal golfklubbor bestämdes det att vi skulle åka ut till kusten och bada.


Bilarna packades med solstolar, vattenflaskor och badbyxor och sen bar det av till Bergön.



Väl framme packade vi ur all medhavd utrustning och knallade ner på stranden. Solstolarna monterades upp och ställdes i rätt vinkel för att få ut mesta möjliga solsken.


Lite grisskär blev man allt lite här och var eller som man skulle kunna säga att nu är det kokta fläsket stekt...

söndag 27 juli 2014

Vattenkanon sökes...

Ville bara visa några bilder på mina absolut bästa vänner denna sommar. Just det, vattenkannorna, vem skulle ha klarat sig utan dom särskilt under denna vidrigt, varma och torra vecka?



Man har helt enkelt fått skramla ihop alla kannorna som man över huvud taget kunnat hitta på gården och så låtit dessa gå som i skytteltrafik hela kvällarna...



Dessa vattenkannor får Valdemar ansvara för då dom är både tunga och lite klumpiga. Han löper glatt runt i trädgården i ett raskt tempo och vattnar och skvätter helt efter alla order jag ropar ut med jämna mellanrum...typ: "Nu vattnar du pelargonerna frampå gården!" eller "Spring nu upp till lagården och vattna kryddväxterna där!"...eller "Nu måste vi skynda oss vattna innan regnet kommer!"...
 
 
Själv trippar jag runt med småkannorna och pytsar i vatten både här och där. Mamma Gertruds gröna kanna har hängt med i många herrans år och har nog räddat många brunfelsior och begonior från torkningsdöden. Den lilla, lila kannan kallas för köttbullskannan. Jaha, och? Jo, för under en period så rann det så himla litet ur pipen på den, hur mycket man än vickade, skakade och hysteriskt ruskade på kannan, och när jag sedan kollade upp läget så visade det sig att det var en köttbulle som hade satt sig som ett stopp i pipen. Kan förklaras med att det var på den tiden då barnen var små...hm...
 
 
Dessa vattenkannor är specialkannorna. Den stora det är gödningskannan för pelargonerna. Ska behandlas med stor precision och pliktkänsla (allt efter Kulturtantens regler) den andra är finkannan som man vattnar med bara för ro skull, bara för att se världsvan ut, och ska naturligtvis behandlas med stil och elegans...

Undrar om folk i allmänhet verkligen bryr sig om sina vattenkannor. På riktigt alltså. Ja, till exempel ordnar med regelbundna besiktningar så inga oidentifierbara föremål tar sig in i kannorna och ger upphov till trassel och besvär. Ja, och det där att man tvättar, torkar och polerar dom innan man ställer in dom när säsongen är slut. Och hur man bör förvara man dom i uthusen. Placerar dom efter form eller färg eller...kanske som jag, kastar helt rått in dom i närmaste bod och skattar sig lycklig bara man hittar en ledig plats till dom...och inbillar sig att man ställt in dom på lagerplats Ö som i överskottslagret...man ska vara rädd om sina vänner...

lördag 26 juli 2014

Det går uppåt...

Så är vi äntligen på väg norrut. Packade och klara far vi mot nya äventyr i detta avlånga land.


Efter många mil blev det tid för fika i Härnösand.


Friska fläktar här vid vattnet riktigt skönt och behagligt måste man säga.

Över stora Högakustenbron.


Så är vi framme vid vår stuga på Puttom, golfbanan utanför Ö-vik.


Framåt kvällskvisten bjöds det på grillbuffé och underhållning av

Kung Bore, en riktigt underfundig och kul rackare... Får ni möjlighet att underhållas av honom ta chansen...

Efter en sådan här långresedag somnar man ovaggad trots den ljusa norrlandsnatten det lovar jag. I morgon nya äventyr... / Kulturtanten

fredag 25 juli 2014

Då drog vi ner rullgardinen...

Fruktansvärd hetta, måste jag säga. Otrevlig och jobbig. Vid den här temperaturen med strålande sol hela dagarna så väljer jag att aldrig dra upp rullgardinerna när jag går upp i ottan. Allt för att eliminera att solstrålarna värmer upp hela huset. Alltså, man trevar runt i dunklet hela dagarna för så blir det om man har riktigt mörkblå rullgardiner som vi alltså har. Rätt mysigt faktiskt...

Annars har inte det där med gardiner bekymrat mig särskilt mycket under livet. Hängde det en tygtrasa i fönstret var jag nöjd. Var den också trevlig och snygg så var det bara bonus. Tills den dagen vi flyttade till vårt första hus, det lilla torpet i skogskanten - även kallad Lövstrandshålet av ortsbefolkningen. Bakom oss bodde en familj där frun i huset bytte gardiner så gott som oavbrutet. Hon hängde ut genom fönstret för jämnan och putsade fönster så det stod härliga till och dom tunna spetsgardiner vajade för vinden.

Det var då jag, helt ofattbart, också rycktes med i gardinhysterin. Faktum är att det blev rena rama tävlingen mellan oss två husmödrar. Ibland kom man hem från byn och då hade grannfrun varit rask och bytt gardiner. I absolut alla fönsterna och dom var ganska många till deras fem rum och kök. Turligt nog så hade vi bara några få fönster med våra tre små rum och så köket då, så jag var snabbare än blixten och slängde upp några nygamla gardinlängder och skrockade belåtet: "Där fick hon så hon teg!" och jag såg henne, grannfrun, skymta bakom sina nyuppsatta gardiner förmodligen redan inne i nya gardintankar.

Det gällde att låna ihop gardiner. Rota runt i skåp och lådor och sy om så man skulle ha något att bräcka grannfruns gardiner med. Ja, det var en slitsam tid måste jag erkänna...men man lärde sig mycket. Man fick liksom öga för vad som skulle kunna förvandlas till gardiner eller ej...

Nu har definitivt gardinhysterin lagd sig med många år till godo. Till midsommaren tänkte jag dock slå på stort och sy om Valdemars gamla gardiner till Lilla stugkammaren. Lätta, luftiga i en underbart somrig kulör. Jag nålade ihop längderna och satte upp dom för att kolla hur det färdiga resultatet skulle se ut. Men jag lät dom hänga kvar för att Valdemar skulle få säga vad han tyckte om fönsterdekorationen innan jag började klippa och sy som en fullständig galning.

Jag glömde visa Valdemar gardinerna och jag glömde ta ner dom för att börja sy. Dom hänger fortfarande kvar bara uppnålade över gardinstången och, faktiskt, det går alldeles utmärkt måste jag säga. Ingen har kommenterat det hela och allt är frid och fröjd. Och nu ser vi ju knappt gardinerna ändå då rullgardinerna alltid är nere...det är som ett ständigt mörker...i allt ljuset...

torsdag 24 juli 2014

Walk-in-skafferi...

Nu är det sista penseldraget draget, skyddspappen bortriven och walk-in-skafferiet är klart att ta i besittning. Här lite före- och efterbilder som ju är så oerhört populärt i alla medier.

              Då                                                                   Nu
                                           
         Förr i tiden                                                                                   Nutid
                                                                                
 

















En hel del saker kommer aldrig mera in i skafferiet t.ex. blomkrukor, gräsklippare eller förgasare. Här kommer det att hållas en minutiös ordning, håller fingrarna lite nonchalant korsade bakom ryggen bara utifall att... 


Ordning och reda, kakburkarna på rad, en ren fröjd för ögat.


Burkar, lådor och brickor och man ser fortfarande golvet...


30 grader idag. Tror jag kommer att vistas resten av dagen i skafferiet där är temperaturen betydligt lägre. Om jag tar solstolen med mej in kan jag sitta och läsa och bara njuta... 

Tur att jag korsade fingrarna tidigare idag...

onsdag 23 juli 2014

Dagen då vi bokstavligen gick in i väggen...

Efter dagar av mätande, måttande och fastsättande av diverse stöttor så fick vi äntligen upp ett litet hål i kammare/mulltoaväggen. Yes...yippie...som jag väntat och längtat...


Nu kan man lätt inspektera hygienutrymmet in ifrån kammaren. Så praktiskt och bra för då kan man ju se om det är upptaget innan man reser sig för att gå runt i köket och kolla. Fast så särskilt bra är det ju inte då utrymmet snart helt kommer att försvinna. Typiskt alltså...men man kan ju inte få allt här i världen...vi får satsa på utedasset och uteduschen...plus att vi våldgästar Stora huset när andan faller på...


Vi råkade också på denna fullkomligt underbara tapet som suttit i Lilla stugkammaren i ett tidigare liv...ursnygg om jag får säga det själv...

Man har ju, genom åren, hört ruskiga historier om hur väsen av olika slag kan gå genom väggarna. Pyttsan, som om det vore något att skryta om - det kan ju Valdemar också, som synes. Han är ju så himla skojsig, ja, en riktig spjuver...vissa dagar i alla fall...


Vem behöver åka land och rike runt för att roa sig på diverse  nöjesfält? Ja, inte vi i alla fall som redan har ett Lustigt hus. Och är man intresserad av djur och sådant så kan man hemma hos oss också beskåda ko(fot), papegoj(tång) och så då den gamla tiger(sågen).


Vem behöver egentligen mer? Inte vi i alla fall som är tacksamma för det lilla...ja, förutom det där att jag snart kommer att vinna fem (5) miljoner och direkt köper ett litet skjul vid havet på Österlen då...eller kanske köper en Volvo P1800 eller en diamantring stor som ett äpple...eller...ja, vi får se hur det går...har ju inte köpt lotten än...

tisdag 22 juli 2014

Grobladsoperation på ideell basis...

Någon slags, ytterst ilsken och förmodligen fullkomligt, livsfarlig, insekt hade bitit mig i armen. Låter drastiskt och så var också fallet. Själva bitstället svullnade upp och varade till sig och blev till en färgglad böld. Ännu efter drygt vecka så envisades infektionen att hålla sig kvar. Jag som alltid brukar klia, riva och bearbeta sår och blemmor med stor iver lät dock detta bett vara då det såg synnerligen läskigt ut.

Kulturtanten däremot sken upp och tog sig genast an den variga bölden: "Vi ska naturligtvis göra en liten operation!" ropade hon, överlycklig, till mig som då direkt kände hur kallsvetten började bryta fram. Timmen var sen och det hade börjat skymma lite grann men Kulturtanten löpte barfota ut, med stråhatten käckt på svaj, ner till trädgården och rev ihop ett gäng groblad.

Grobladsskörden blev riktigt bra i år...
och tack och lov för det måste man säga...

Jag blev inropad till själva operationsrummet (kammar´n) vilket såg ganska dunkelt ut då operationslampa totalt saknades men det var inget som Kulturtanten märkte utan hon rotade fram en stor stoppnål och började sticka mig i armen. Turligt nog har jag en ganska hög smärttröskel för doktor Kulturtanten stack med nålen både lite här och där, ja, nästan liksom på fri hand, men jag höll ut. Kanske någon slags bedövning borde ha erbjudits men "sådana världsliga saker hade vi minsann inte tid med", fick jag information om. Någon eter fanns väl direkt inte på gården, mig veterligen, men man hade väl i alla fall kunnat fått inandats lite Salubrin eller Vademecum, enligt gamla expertis-tips, eller bara, helt enkelt, stoppa några pepparrotsrötter i näsborrarna. Tron kan ju försätta berg har jag hört...


Man ser direkt att man har haft med
proffs att göra...eller en treåring...
Så fram med grobladen som lades på den nålperforerade varbölden i lager på lager på lager... Jag ropade förskräckt: "Va, ska inte bladen sköljas först?" Doktorn svarade helt nonchalant: "Skölja av, vad är det för larv?" och så fortsatte hon med att sätta ett helt paket plåster över grönbladen. Det blev som ett stort paket och stjälkar och blad stack ut både här och där och det såg faktiskt inte riktigt klokt ut men jag sa inget mer för man måste ju ändå lita på den svenska sjukvården, även om den drivs på ideell basis.

Nästa kväll drog vi bort plåster och blad och ta mig tusan, bölden var borta och bara ett rött märke fanns kvar. Ja, visst kan man lita på grobladsbehandlingen för det har vi hemma på logen gjort i alla tider. Som när vi var små och stack högafflar i fötterna i parti och minut, råkade fastna med metkrokar lite här och där eller trampade på rostiga spikar mest var och varannan dag då revs det groblad så det stod härliga till... ja, åren kommer, åren går men grobladsbehandlingen består...

måndag 21 juli 2014

God hjul...

En del kallar det för skrot och kastar bort sakerna. Andra ser det mer som en liten malmfyndighet och gräver fram dom, tar hem dom och vårdar dom ömt.


Gammalt hönsnät, överblivna tunnband eller några urrostiga vagnshjul, det kan man kalla för en riktig skatt.


Lite rostig taggtråd är väl aldrig fel eller...


Hjul på rad som bara väntar på en andra chans...
och vem gör inte det...

söndag 20 juli 2014

Gamla fritidsfröknar går till sjöss...

Häromdagen träffades vi kära, gamla kollegor för att fira av Hella som skulle fylla femtio.

Vi slog till på en kryssning över Hjälmare hav. Lilla syster Yster gjorde en strålande bedrift genom att baxa in hennes stora, stora bil på den lilla, lilla färjan. Många bilar fick plats men den sista hängde dock med bakhjulen över kanten...men, men, man får inte vara så känslig.


Färjepersonalen gjorde ändå ett enastående jobb genom att med måttband och tumstockar ordentligt mäta bilarna och så sätt liksom skräddarsy bilplaceringen på färjan. Alla bilar med dragkrok fick dock minuspoäng och hade man alltför stora sidospeglar gjorde det att man fick flytta tre steg bakåt i kön.


På grund av den millimeterpassade bilplaceringen gjorde att alla chanser att stå på däck och sola och njuta av den underbara sjöluften var obefintliga. Man fick helt enkelt inte upp dörrarna. Nej, vi fick snällt sitta kvar i bilen. Här hade en sollucka inte suttit fel...


Jubilaren njuter av båtfärden
 fast hon inte ens kunde skymta böljan den blå
men man kan ju inte få allt här i världen...

 Öppnade man fönstret kunde man utan problem peta grannbilens chaufför i näsan ja, om man nu ville det, alltså...så himla nära placerade var man.

Som mest fick det vara tre (3) centimeter mellan fordonen.
Alla med klaustrofobi blev vänligt med bestämt
 ombedda att stanna på fastlandet
        .     


Men inte klagade vi för att vi blev tvungna att sitta kvar i bilen heller. Jag, till exempel, hade förmånen att få beskåda en husbil från Östeuropa med cyklar på släp, en fin, vit Pegeot årsmodell 1967 och en man med svår ålderskris i nyinköpt cab med tillhörande tuff keps.

Dagen blev underbar. Med mellis på värdshuset. Inga fattiga riddare eller simpelt rostbröd här heller......

Äkta hjälmare-abborre...metad på plats
medan man satt och väntade...
tror jag nästan...

                                Ystert solande och badande.



Mycket prat om gamla tider på fritids. Om hur Storasyster Yster alltid, på nåt ofattbart sätt, fick melliset att räcka till alla uthungrade barn. Om ur Lillasyster Yster alltid fick den surmulna vaktmästaren att göra stordåd. Att Hella alltid lyckades reta upp samme vaktmästare och hur jag, den stackars Lilla gummann, alltid gjorde tipspromenader tills både barn och personal nästan kräktes.

Dokumenterad bild. Kan komma att
användas som bevismaterial...
 
Enda malören på resan var det att Storasyster Yster inte kunde hålla fingrarna borta från traktens alla cyklar och försökte till och med få ner en i kofferten men då sa vi ifrån på skarpen...men den historien berättade vi inte för hennes man...så klart.

                       En dag med skratt och skoj! Skepp ohoj...