Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 30 juni 2013

Fyndigast

Efter genomförd tur till Återbruket får man alltid som bonus ta sig en loppisrunda.

Hittade denna fantastiska lilla fågel. 


Har tre små hål på baksidan!! Vad gör man med dessa? Sätter blommor eller fjädrar i eller...


Mannen gav sig på skivbackarna och hittade omedelbart tre små godingar att komplettera skivsamlingen med.



Jag trodde att Mannen hade alla skivor som fanns i hela världen men tydligen saknades en och annan singel!

Efter dagens fyndande smakade det bra med en kopp kaffe...

lördag 29 juni 2013

Vadå, djurvän, jag? Absolut...

 Blommor som klättrar på
jordkällarväggen.
Fin utemiljö för
spindlarna.
Jag är sååå förtjust i våra jordkällarspindlar. Tack och lov att vi inte tog kål på dom i våras. Vi gläds över alla nykomlingar som bara kryper fram från ingenstans. Alltså, det blir fortsatt regnställsklädsel, krypandes på golvet varje gång vi ska hämta något i källaren. Det känns absolut helt okej...

Jag verkligen uppskattar våra härliga sniglar i trädgården. Som så tacksamt äter allt som kommer upp ur jorden. Pepparrotsblad, sallad, morot och blommor. Ja, dom tackar inte nej till något. Riktiga raringar som man gärna tar upp och klappar...


Snoken som håller till runt på gården är en ren källa till glädje. Slingrar fram både här och där. Vilket tidpunkt på dygnet som helst kan man råka på den raringen. Lagom till midsommardagens grilltajm passade den på att visa upp hur den så duktigt satte i sig en jättestor groda. Verkligen roligt att se naturens gång på nära håll...

Dom fina och snälla flugorna i komposten får en på så gott humör. Hurudant värdelöst liv hade man inte innan flugfamiljen kom och förgyllde ens tillvaro. Man tar mer än gärna en sväng till kompostbacken och pratar en stund med dom.


Inte den helt ultimata bilden, jag vet det.
På nåt sätt, när jag tar närbilder,
blir bakgrunden skarp men tyvärr inte det jag
egentligen plåtar. Finns förmodligen bara nån
liten knapp att trycka på och allt blir rätt. 

Tråkigt nog så
har jag inte hittat den. Än.
Prova att kisa med ögonen,
det kan funka... 
Heder åt rådjuren som i natt travade förbi och nafsade i sig alla rosor och knoppar som fanns i rabatterna. Tack! Vi ville inte alls ha rosorna. Vi var inte ens glada över att rosorna verkligen hade växt och frodats på ett enastående sätt. 

Välkomna tillbaka, kära rådjur, någon mer natt. Kanske ni kan hitta något annat ätbart som faller er i smaken. Kan dock inte garantera att jag inte sitter på vakt med värsta luftgeväret. Eller vad nu sådana jaktprylar kan heta...

fredag 28 juni 2013

Uppgraderad

Säger som arbetskamrat Suss brukar säga. Jaha, då är man uppgraderad i en 5.6 version. Med något större chassi, högre prestanda men grafiken är inte vad den borde vara. Nu behövs bara en omstart för att man ska fungera någorlunda felfritt tills nästa uppgradering. 




Hoppas att virusskyddet fungerar tillfredställande så att jag inte drabbas av någon förargelig sommarförkylning.

torsdag 27 juni 2013

Åren går...

En härlig sommardag för många år sen...


Mamma Gertrud hade sytt dom allra underbaraste klänningarna till oss flickor. Ljust gula i tunt fint tyg. Klänningskjolen stod som en sky runt våra brunbrända ben. Håret välkammat och med fint hårspänne i. Och se så snälla vi såg ut...
 
 
Men som sagt, det var länge sen. Men idag fyller Kulturtanten år. På Selma - dagen. Pappa Anders tyckte att hon skulle få just namnet Selma när hon föddes. Men se det tyckte inte Mamma Gertrud. Men oj, vad Kulturtanten skulle ha passat i det namnet. 

Grattis, säger jag! Kanske Du får en ny kulturtantssjal i present...

onsdag 26 juni 2013

Festivaldags...

 



Ungdomarna var hemma i helgen och det blev en riktig familjeträff. Två av dom ville absolut prova att sätta upp sitt splitternya tält inför kommande veckans festival. 

Nu för tiden behöver man tydligen inte baxa, dra, spänna och sätta ihop tältpinnar för att få upp tältet. Som i fornstora dar...Nej, nej, nej, man bara öppnar tältpåsen och, hokuspokus, så vecklar det ut sig alldeles automatiskt. Med rejäl fart också. Det gällde att kasta sig undan så inte det nypermanentade håret blev kvaddat.

Inte en tältpinne så långt ögat kunde nå. Allt satt liksom ihop. På något sätt.


Lätt att få upp tältet alltså, 
men hur i all världen skulle man få ihop det, så man kunde knö ner det i tältpåsen? Med gemensamma krafter lyckades projektet efter cirka 45 minuters jobb. Valdemar slängde sig till slut ner över tältet och pressade ut all luften med våld medan Runda bullen och Jonte måg snabbt knöcklade ihop tältduken och rulade ner den i påsen.

Här ligger Sveriges framtid utslagen...
eller det kanske bara är en tälttyngd...

Största problemet är nog att tältet är så förtvivlat lätt. Vägde nog inte mycket mer än 75 - 80 gram. Ungdomarna kommer förmodligen aldrig att kunna lämna tältet. Utan någon måste nog ligga i det hela tiden. Annars kanske det flyger till väders...

Lycka till säger vi bara...

Annat var det förr i tiden. Tältet vägde cirka femton kilo. Gånger två alltså - innertält plus yttertält. För att inte tala om påsen med tältpinnarna. Snören och småpinnar i massor. Tältduken var så stadig och massiv att man ibland nattetid trodde man sov bredvid en masonitskiva. Den släppte heller inte in en enda luftsmula. När syret tog slut fick vi turas om att dra upp dragkedjan och att vifta in lite luft för att överleva natten. När jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att jag aldrig mer vill tälta...

tisdag 25 juni 2013

Sommartider, hejhej, sommartider...

Semestertider i all ära, men dom har en benägenhet att göra en så fruktansvärt lat. Hängmattan? Jajemen! Solstolen med en paraplydrink? Tackar allra ödmjukaste. Hänga nere vid sjön? Absolut. En sockerkaksfika nere i trädgården? Låter utmärkt!!

Äta och dricka. Slappa och slöa. Det är inte bra för kroppen. Man fyllnar till. Ja, jag menar runt midjan alltså. Värre än vanligt. Vi försöker få till lite rolig vardagsmotion. Vi kan dock inte välja trappan före rulltrappan. För vi har ju ingen rulltrappa. Vi kan inte gå av bussen en hållplats innan man ska gå av och promenera sista biten. Det finns ju ingen buss. Jaja...


Vi satsar på kubb i stället. Ingen vanlig kubb utan "bondkubb". Man går till vedbacken och samlar ihop några smala okluvna vedklabbar. Så raka och stadiga som möjligt i botten. Plus en större, modell kung. Och så är det bara att sätta igång. Matcherna brukar vara rätt korta. Mycket på grund av att vedklabbarna ramlar självmant hela tiden. Ja, inte gör det mig något, för jag tycker att kubbspel är urträääligt.

Så kör vi brännboll. Valdemar klipper ordentligt en fin gräsplan ute på åkern varje vecka. Krattar bort gräs och pinnar. Ansar och rensar bort ogräs. Sedan plockar han fram brännbollsträ och boll och så får iväg bollen minst 200 meter, golfspelare som han är. Och så är matchen slut. För ingen kan hitta bollen i det höga gräset. Ponera att planen är kanske 10 x 10 meter. Omgärdad av meterhögt gräs.


 Brännbollsplan á la Valdemar 10 x 10 meter
Så skönt, matchen är slut. Motionerandet är över för den här gången. Nu kan vi lugnt sjunka ner i hängmattan. På med solbrillorna. "Sommar, sommar, sommar, det är dans i folkets park..." hörs från radion. Solen skiner. Fiskmåsarna skränar. Kulturtanten kommer springande och bjuder på ett glas bubbel och jordgubbar - det är vår semester i ett nötskal...trodde Ni ja...

måndag 24 juni 2013

Kompost - larv...

Häromdagen skulle jag gå till komposttunnan och tömma slaskhinken. Jag skuttade glad i hågen upp i kompostbacken. När jag öppnade locket såg det ut som om hela kompostinnehållet rörde sig. HJÄLP!!! Vad var detta? När jag kollade lite mer noga såg jag att det var miljontals av snuskiga larver. Även tiotusentals flugor gjorde larverna sällskap. Rena rama familjeträffen, verkade det som.


Jag sprang gallskrikande därifrån och letade snabbt upp Kulturtanten. Hon förstod direkt dilemmat och letade fram en räfsa och så krafsade hon raskt ihop en hink med gamla, torra tallbarr som hon öste rätt ner i komposttunnan.


Kulturtanten räds inte några miljoner larver utan stack gladeligen ner armen till armbågen och rörde glatt runt bland kompost, tallbarr och larver. Nu skulle larverna förintas, trodde hon. Och när dom gjort det skulle jag bara lägga som ett lock av torrt gräs. Ja, vad skulle jag ta mig till utan Kulturtanten / Miljöingenjören?

Andra tips, enligt internet, är att lägga ut sågspån och annat torrt material men då, å andra sidan, så avstannar nedbrytningen, vilket gör att man måste starta om det hela med ett par kärror hästgödsel eller nytt gräsklipp. Andra la över tidningspapper eller kartonger. Vissa lät locket stå öppet så kunde fåglarna få sig ett rejält skrovmål. Det fanns dom som ansåg att man bara skulle vänta, larverna skulle försvinna så småningom ändå. Så kunde man läsa att om man fick till riktigt hög värme i komposten då skulle inte fluglarverna trivas där. Aha...

Blåslampa, vad tror Ni om det?

söndag 23 juni 2013

Förgänglig slöjd: Gräskronor

Nu är det hög tid att binda säsongens första gräskronor.

Kulturtanten river snabbt ihop ett knippe gräs och gräslöksblommor. En rostig järnring, några snörstumpar en sax och ett friskt humör är allt som behövs. Regnet strilade ner så vi fick flytta in verksamheten  i vedboden.



Sen är det bara att binda på tills ringen är fylld av blommor. Här är några av dagens skapelser.
 
Åkerfräken
Vitmåra

Blandade strån och gräslöksblommor
Vi hann precis innan slåttermaskinen fällde de sista stråna...


 

 
 
 
 


lördag 22 juni 2013

Sju sorters kakor: Maffiga Cookiesar

Midsommardag. Ute regnar det. Inne bakar vi. Chocolate chip cookies. En veganvariant, då vår dotter Plupp är hemma på besök.

Riv snabbt fram dessa saker ur skafferiet. Saknar Du någon ingrediens så går det lika bra med selleri.

5 dl vetemjöl
3 dl havregryn
1 tsk bikarbonat
2,5 dl socker, helst muscovado eller rårör (vi hittade bara tegelrör, tråkigt nog)
1 tsk vaniljsocker
ev 2 krm kanel
0,5 dl kakao
250 g margarin
1 dl hasselnötter, grovhackade
150 g vegansk mörk choklad, grovhackad
ca 0,5 dl vatten

Blanda alla torra ingredienser. Skär ner margarinet och bearbeta det till en smulig massa. Tillsätt vatten och blanda till en fast deg.

Pressa ihop degen och forma till en tjock rulle på ca 6 cm i diameter. Skär i 15 skivor. Grädda 18 minuter i 175 grader.


Det blev stora gigantiska chokladblaffor men vem tackar nej till en sådan. Det brukar ju heta att man bara ska ta en kaka...

fredag 21 juni 2013

Sju karlar under kudden...

Barnen är stora. Ingen som vill dansa runt någon midsommarstång. Tack och lov, säger jag, som hela livet varit helt allergisk för dans runt midsommarstången (likaså julgranen). Även som små flickor så vägrade systern och jag att dansa runt. Pappa Anders och Mamma Gertrud hade kommit på en superbra lösning för sina dansvägrande döttrar. Dom släpade in oss i ringen. Tog tag i våra armar och lyfte upp oss. Under hela dansen nådde vi aldrig marken. Hade aldrig någon chans att få ner fötterna. Nej, vi svävade i luften. Inte konstigt att vi idag har onormalt långa armar.

Som sagt var, ingen jobbig midsommarstång att klä. Här klär vi ut oss som vi vill. Förra året snodde Valdemar ihop en enastående vacker krans och blev en riktig fräsch midsommargubbe. Nu kanske ni förstår att det är fullkomligt omöjligt att motstå den mannen...

Svågern som inte gärna lämnar sin Iphone gör förmodligen en liten midsommarkrans till den.

Jag plockar sju sorters blommor och hoppar över gärdsgårdar så det står härliga till. Kommer jag att drömma om Valdemar månntro...

Kulturtanten, som är en riktig motvallskäring, vill i stället plocka sju sorters karlar och lägga under kudden och drömma om vackra blommor. Blommor, typiskt henne. Och hur knöligt skulle det inte bli under kudden med alla dessa karlar?



Glad midsommar...

torsdag 20 juni 2013

Du barfota man i livet....

Nåde den som har mage att komma och störa mig ikväll klockan åtta. Då har jag nämligen dejt med Ernst. Åååhhh, det ska bli underbart...

Tidningen bara, liksom, sådär som av en händelse, "råkade" hamna i korgen när jag var och handlade. Jag har absolut inte gått och trånat, letat och kikat under flera veckor på att tidningen skulle komma ut. Nädå! Men har Ni hört på maken, var har karl´n hållit hus när han spelade in sitt program? Jo, bara ett par stenkast härifrån. Och jag som inte visst nåt om det. Typiskt va? Livet är bra orättvist. Ibland...



Nåja, jag får väl trösta mig med att smaka på Ernst då...

onsdag 19 juni 2013

Linnea

Nu blommar Linnean. En oansenlig, liten rackare, ljust rosa och bara några centimeter hög. Denna lilla blomma får hela skogen att dofta ljuvligt.


När jag växte upp, för typ hundra år sedan, då blommade Linnean runt första juli. Vår Farbror Emil fick alltid Linneabuketter på sin födelsedag av Ester och Petrus som bodde på andra sidan skogen.




Linnean är inte bara vacker och luktar gott, den är också oumbärlig i hemmet. Den är ruskigt bra mot gikt och ledvärk. Seså, ge Er nu ut i skogen och plocka en rejäl bukett Linneor och koka lite te på det. Gör underverk med en giktdrabbad fot. Vadå, inte ha gikt? Förr eller senare ska vi alla den vägen andra. Ja, giktvägen alltså, så det gäller att vara förberedd...





tisdag 18 juni 2013

Att angöra en brygga

Det känns skönt att ha tillgång till sjö, bad och båt så nära inpå gården. Pappa Anders var ju så tacksam och glad över sjön. Han bar sandhinkar med sig ner till sjön varje dag för att anlägga en härlig badstrand. Hans far, Farfar Herman, hade på 1920-talet baxat upp ett trettiotal bautastenar från sjöbottnen för att kunna anlägga en liten badplats. Men, handen på hjärtat, idag 2013, borde inte hela badplatsmiljön saneras? Röjas. Fräschas upp. Lyxas till lite.

 En sommar skulle Kulturtanten och jag ta ett krafttag för att förbättra området. Vi är ju inte mycket för att köpa nytt när man ska göra något. Oftast finns det ju faktiskt saker man kan ta reda på. Få till det på ett ekonomiskt och effektivt sätt och ändå med en viss miljöaspekt. Underligt annars, kan man tycka, då systern inte bara kan titulera sig Kulturtanten utan också Miljöingenjören. Jo, minsann, man omger sig av fint folk.


Vi ville alltså bygga en ny brygga då den gamla rasat ihop efter vinterns tjocka istäcke. Men för att vara riktigt smarta så tänkte vi återanvända dom gamla brädorna. Vi rev ner den gamla bryggan. Stod i vattnet upp till armhålorna och bröt loss dom sista brädorna. Synnerligen snuskiga och redigt så slemmiga var dom. 

Både Kulturtanten och jag insåg att något måste göras med plankorna om vi skulle kunna ta vara på dessa. Först tänkte vi bryta ihop och ge upp direkt men då kom vi att tänka på regalskeppet Vasa. Det låg ju länge i vattnet och ändå lyckades dom ju baxa upp det gamla schabraket och rigga upp så det fortfarande håller ihop. Alltså kunde vi konstatera att gamla brädor har en livslång hållbarhet. Det kändes tryggt att kunna luta sig mot denna vetskap.

Vi sprang hem för att hämta såpa och rotborste. Vi måste helt enkelt skura av brädorna för att se hur dom såg ut och för kunna hålla i dom utan att slippra runt i slemmet.

Oj, nu kom brädorna liksom fram i öppen dager. Vilken överraskning! Dom  kunde visa upp verkligt åldrig och fin yta. Ganska pigga, kunde man säga trots alla dessa år i vattnet.  Precis vad vi behövde. Och lite patina sitter väl aldrig fel.

Fram med burken med krokiga spikar, några effektiva slag med hammaren och vips var bryggan klar. Kanske lite sned. Men om man såg på den från ena hållet såg den riktigt skaplig ut. Om Pappa Anders sett den hade han nog varit ganska stolt, snickare som han var.


Jaa, lite nöjda var vi nog. Du milde tid, bryggan såg ju som ny ut...

måndag 17 juni 2013

Varsågod och sitt...

Hemma på gården finns flera olika ställen för rekreation. Mer eller mindre stabila sittplatser bör väl tilläggas. Håller stolen eller håller den inte? Men visst är det härligt med ett spännande liv. Bredvid lekstugan ståtar denna gamla soffa. Egenhändigt ihopspikad av Pappa Anders någon gång på 70-talet. Numera inte så välbesökt. Detta kan mossan och laven på sittytan vittna om.



Vill man lyxa till det lite grann så kan man genast besöka Svågerns tillhåll. Liknar mest ett glasställe. Och vem tackar nej till en glass en varm sommardag. Gratis får man hoppas!?
Glassar vi minns Top Hat, Tärning, Puckstång och Sugoläsk. Det var tider...












Vill man njuta av lugn och ro. Svalka och grönska. Och kanske få ett par tallkottar i huvudet då tar man plats på Emil och Veras gamla soffa. Längst ner i trädgården. Ganska obekväm soffa. Det fattas också några pinnar längst ner vilket medför att man ofta river sig på diverse metallskrot som hänger fram.








Uppe på backen vid Lilla stugan kan vila sina gamla, trötta, myggbitna ben i denna möbel. Också efter Emil och Vera. Både stol och soffa är konstruerad enligt vikmodellen. Exemplarisk vid inbaxning i boden.


Fram på gården alldeles nära glasstället så står denna fullkomligt underbara utemöbel. Det är Svågerns arvegods. Nyrustad, nyriggad och nymålad.

Så finns en plats för den som gett upp hoppet. Tappat lusten. Som känner för att deppa en liten stund. Varsågod och ta plats i dessa rangliga, avskavda stolar bredvid en fattiglappsvägg. Vad kan pigga upp här? Absolut inget alls. Passa på att odla Din depression för att sedan komma igen med oförskämd pigghet och onormal spänst.
Själv tar jag gärna plats på den gröna stolen bredvid humleodlingen Vad kan kännas bättre? Snart kanske humlen växer över mig hel och hållen. Lugn, ingen skada skedd. Jag kommer väl fram någon gång i oktober då humlen lövas av. Som att gå i ide. Fast på sommaren...

söndag 16 juni 2013

Var sak på sin plats...

Idag blev det en loppisrunda. Hittade ett nyckelskåp till hallen.

 
 
 
Rätt färg, rätt form, rätt pris. Nu är leken "Gömma nyckel" ett minne blott.



lördag 15 juni 2013

Kulturspättan och Lilla knuttann

Ville bara berätta att ibland förvandlas Lilla gummann till Lilla knuttann. Fattar ni? Precis, jag brukar åka motorcykel. Nänä, jag kör inte själv. Jag har så klart privatchaufför. Och hans namn voro Valdemar. Om han möjligen är bekant.

Från början var jag nog ganska motvillig när Valdemar rullade fram motorcykeln. Den såg extremt osäker ut, rent trafikmässigt alltså. Nästan vinglig. Lät inte motorn lite ansträngd? Kunde verkligen Valdemar köra en motorcykel? Han som knappt kan köra bil.

Nåväl, jag lovade att ge motorcykelåkningen en chans. Valdemar skaffade skinnkläder till mig. Och en hjälm som gjorde att jag såg ut som något som ramlat ner från yttre rymden. Har Ni hört talas om utomjordingar så var det precis så jag såg ut. Skrämde både barn och åldringar. Tråkigt nog...
En utomjording av den allra värsta sorten


Valdemar lovade att köra sakta och försiktigt och absolut inte dra på fortare än 70 km/tim. Jag hoppade upp bakom honom och kopplade ett stensäkert grepp runt hans mage. Kröp ihop bakom hans rygg. Blundade hårt. Sände en telepatisk sista hälsning till mina barn. Jag var redo.

Dom första kilometrarna skrek jag nog oavbrutet. Trodde hela tiden att jag skulle falla av bakåt när han gasade på. När vi skulle svänga, och då man egentligen bara liksom skulle följa med, så höll jag emot åt andra hållet. Första turen blev bara en halv mil lång. Sen var mina nerver slut. Fick ligga länge på kökssoffan med kalla, våta handdukar över pannan för att försöka lugna ner mig..

Nästa gång tog vi en längre tur. Nu skrek jag inte längre men blundade för säkerhetsskull. När jag tyckte att Valdemar gasade på för mycket då slog jag honom i ryggen. Om jag vetat att han hade kört mycket, mycket fortare än den hastighet som vi kommit överens om, så hade jag nog pucklat på honom så kraftigt att han hade ramlat av motorcykeln. Man kan säga att han hade tur. Och jag med.

Så småningom tordes jag hålla ögonen öppna under turerna. Det krampaktiga taget behövdes inte längre. I kurvorna var jag som värsta burkslaven även när man i stort sett låg slickad mot vägbanan. Nu kunde man se allt man körde förbi och allt det som motorcyklister hela tiden tjatar om, att man kan känna dofter från skog, sjö och hö, det stämde faktiskt.

Kanske vi kan ta några turer med Svågern och Kulturtanten i sommar. Det besvärliga med deras mc är att den inte orkar så långt. Kulturtanten får hoppa av och gå i alla uppförsbackarna. Sen blir det så jobbigt att gå hela vägen hem i mc-stövlar och storhjälmen när motorn både kokat och skurit. Men det skulle vara underbart att se Kulturtanten att förvandlas till Kulturspättan. Vilken färg skulle hon då ha på kultursjalen? Jag lovar att återkomma med intressanta bilder...

fredag 14 juni 2013

Schyssta lökar...

I höstas, någon gång, köpte jag lökar. Ni vet, ta 3 påsar och betala för 2. Tänkte, nu passar jag på och köper lökar så hinner jag få ner dom innan tjälen lägger sig över trakten.


Kom hem, packade upp varorna, och glömde bort lökarna. Letade sen efter lökpåsarna i september, i oktober och i november, men dom var som bortblåsta. Under vinterhalvåret ägnade jag dom inte en minsta tanke. I går, som av en händelse, hittade jag dom.

 
 

Alla påsarna låg i akvariet! Ett kanske lite annorlunda ställe att förvara vårens prakt på! Men å andra sidan så är alla platser bra. Så  nu ska här planteras vårlök så det står härliga till. Några lökar hade åldrats oroväckande snabbt och liksom bara tynat bort, dom planterar jag nog inte. Men, men, det kommer en ny höst med nya lökar, då ska jag på´t igen...

torsdag 13 juni 2013

Potatislandet...

När vi var små åkte många familjer till utlandet. Men inte vi, vi tillbringade sommaren i potatislandet. Man åt ju potatis absolut alla dagar under året på den tiden. Därför måste jordkällaren  obönhörligen fyllas så det räckte och blev över.

Vid potatissättningen skulle alla, absolut alla, i familjen hjälpa till. Även om det gick värsta långfilmen på tv. Mamma Gertrud plockade i sättpotatisen i olika hinkar. Olika sorter. Tidig potatis, Magnum bonum, Bintjé och andra sorter. Tråkigt nog tog jag inte in all den kunskapen. Sådant var inte alls prio ett för mig på den tiden.

Först hade vi ett årder som drogs fram av traktorn, den gamla, trogna Terriern. Det att hålla årdret och få ner själva skäret lagom långt ner i jorden var rent ut sagt ett hästarbete kombinerat med en hel vetenskap. Höll man ner det för långt så var man snabbt halvvägs ner till Kina. Höll man för nära marknivå så sladdade bara potatisårdet runt på backen. Inget av dessa resultat godkändes av den barske fadern. Misslyckades man riskerade man några framtida straffarbetspass i någon slybacke med busksaxen i högsta hugg.

Så småningom köptes det hem en riktig potatisfåremaskin som satt på traktorn och gjorde detta slavgöra till rena, rama barnleken. Pappa Anders körde upp fårorna (men vi kallade dom för forrarna) och Mamma Gertrud, systern och jag gick tyngda av potatishinkarna fåra fram och fåra tillbaka och satte potatisen. Noga var det. En fot emellan potatisarna. Piggarna uppåt och nåde den som försökte fuska. Mamma och Pappa kontrollerade arbetet med jämna mellanrum. Så körde pappa igen fårorna.

Några veckor senare så startade den förtvivlade ogräsrensningen. Mamma Gertrud stod på huvudet i potatislandet från tidig morgon till sen kväll. Ideligen tjatande på oss lata ungar om att få hjälp med rensandet. Tills slut kunde vi inte hålla oss undan längre utan vi kom motvilligt krypandes fram ur våra gömställen.

På med hucklet, fram med ogräshinken och så galopperade vi ut på stäppen. Vilken tortyr, jag säger bara det. Man blev stel i ryggen. Knäna ömmade. Fårorna var så långa att man inte ens kunde skönja slutet när man startade på morgonen. Risken att drabbas av solsting var stor. Alltid gassade solen på den stackare som slet bland kvickrot, nässlor och tistlar. Bromsar, bärfisar och andra otrevliga insekter for runt i stora svärmar runt huvudet och än mer pinade oss trötta, lata, gnälliga ungar.

Potatishacka årsmodell 1954
Men vem glömmer den goda, färska nypotatisen? Med salt och vitpeppar på. Eller en klick smör. När jag var liten fick jag dock för mig att potatisskal var giftigt. Kunde man verkligen äta skal? Pappa Anders gapskrattade och tyckte jag skulle prova. Jag tog två små skalbitar och svalde. Hur kändes det? Var jag illamående? Fick jag hjärtklappning? Jag låg matt på kammarsoffan och inväntade slutet. När klockan blev fram emot nio på kvällen och jag fortfarande var i livet så tog jag för givet att jag överlevt det livsfarliga experimentet. Ja, jösses Amalia, hur spännande var ändå inte livet på landet...

onsdag 12 juni 2013

När gammalt blir som nytt...

Häromkvällen kände jag för att skapa lite grann. Rev nämligen ut en ursnuskig, gammal solstol från boden. Denna stol hade verkligen sett sina bättre dagar. Vi räddade den från skrotkärran som av en händelse bara. Svågern tyckte att stolen var skräp och ville kasta den på tippen. Vi tyckte att den hade potential och ville ha den kvar. Men inga onda tankar om Svågern för det, alla kan ju inte ha fallenhet för det estetiska. I vilket fall som helst så slet jag ursinnigt av det lortiga och urblekta tyget från stolskelettet. Här fanns ingen tid att förlora.
 
Egentligen hade jag inget passande tyg men fick syn på min gamla hemvävda matta ligga i ett hörn. Jag greppade den och nitade raskt fast den vid stolen. Denna matta har jag själv vävt. Med mattrasor av kläder från barn- och ungdomsdagar. Kan väl, utan att ljuga, säga att det var rött och rosa som gällde. Såg lämningarna efter min rosa, ganska unika, byxdress från 70-talet, troligen i något jerseymaterial. Även dom rosa jeansen hade kommit med på ett hörn. Rött och rosa - märklig färgkombination.

Visserligen var mattan lite för bred men jag vek kanten lite grann och vips så passade mattstumpen på stolen. Ja, minsann, vilken underbar solstol det blev. Hur pigg blir man inte då man beskådar de klämmiga, färgglada ränderna? Hur gärna vill man inte kasta sig ner och bara koppla av? Rejäl trästomme, om än lite ranglig. Det gäller att ta det lite lugnt när man sätter sig. Kanske mattan också är något osäker i kvalitén men man får helt enkelt chansa och hoppas den håller.

Varsågod, här är skapelsen, låt Er väl studera det gedigna arbetet.


Åhå, då är det bara att sätta tänderna i nästa projekt. Detta blir nog knivigare. När jag provade att vika upp stolen fick jag den inte ens på rätt köl. Hur jag än bröt, vek och bände. Tror nästan att den växt ihop. Men det blir morgondagens problem...


Ska bli spännande att få se slutresultatet!