Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 30 mars 2015

En tulpanexpert i arbete...

Då jag sedan barnsben lider av synnerligen o-gröna tulpanfingrar ter sig livet lite annorlunda mot alla andras rogivande och sprudlande gröna leverne. Jag får kämpa för varenda liten tulpanstjälk kan jag lova...


Trevlig ljuslila tulpanbukett med inslag av propert blåbärsris finns vid liv efter tre l-å-n-g-a dagar...


Oftast brukar tulpanknippena så retsamt böja ner sig, kanske redan efter just tre dagar. I allra värsta fall så ger tulpanerna upp redan dagen efter inköpstillfället hur jag än försöker pigga upp dom. Har nu idogt skurit stjälkarna varje dag och pytsat i nytt fräscht vatten, pratat snällt med dom men samtidigt hotat lite ur ena mungipan: "Och vad ni nu än gör så håll er på benen...!"  och se på tusan, denna vita tulpansamling har levt i sju hela dagar...


Denna unika blomsterkvast borde helt enkelt gå till tulpanhistorien. Jag kan citera från dom nedskrivna dagboksorden: "På den åttonde dagen bröt jag försiktigt loss dom gulnande bladen och lade aktsamt ner dom kala stjälkarna på underlaget. Dom låg där ljusgröna, spänstiga och krispiga som dom värsta nyplockade sparrisarna..."...det är så vackert att man ryser hel och hållen...

Dom bladbefriade tulpanskaften stacks alltså tillbaka ner i Mamma Gertruds ålderstigna tulpanvas för att ta sällskap av ett fång halvt utslaget blåbärsris...och förevigades så för eftervärlden...det kan man kalla en mästerlig tulpanrehabilitering...av bästa sort...

söndag 29 mars 2015

Blomprakt...

Vår ute vår inne, blomprakten är ofantligt stor eller...



Denna orkidé ser inte mycket ut för världen. Och i sanningens namn måste jag väl hålla med om att så är fallet, döende eller i en kraftig formsvacka, möjligen redo för komposten eller ....



Men tittar man närmare på växten så ser man en liten, liten knopp. Det är alltså inte bara tibasten och forsythian som blommar på bar kvist... Visserligen bara en knopp än så länge...


Så kan jag berätta varför min hyacintlök som jag planterade i november förra året inte blommade till jul... det är av allt att döma en påskhyacint jag närt vid min barm...

lördag 28 mars 2015

Piltorn...

En produktiv kväll med trädgårdsföreningen där det flätades i pil.


Vad behövs? En kruka med jord och ett knippe med sly. Kör ner ett ojämnt antal störar med jämna mellanrum i krukan.


Nu är det bara att fläta för glatta livet runt, runt, runt.




Här ser vi resultatet, som gjort för att plantera något klängande och klättrande i. Kanske luktärter, blomsterbönor eller blomman för dagen. Vi går troligtvis en prunkande sommar till mötes...

fredag 27 mars 2015

Utdrag ur träningsdagboken...

Obönhörligen närmar sig badsäsongen och som en hysterisk periodare (miss-) sköter jag träningen. Ena dagen i topp, nästa helt i botten. Senaste tiden så har det ändå gått riktigt bra, faktiskt...

På torsdagen då var träningstanterna här hos mig och vi drog iväg längs småvägarna så gruset sprutade under dom nyinförskaffade, färgglada träningsskorna. Farten var alltså mycket god, kan man säga, kanske mycket beroende på att en lös rottweiler härskar i just dom trakterna. Efter ett snabbt stopp vid en ödegård så föll vi in i en slappare takt så jag fick ryta i ordentligt: "Och så höjer vi tempot mina damer!" och genast ökades hastigheten med ett snäpp.

Walkingskor, vilka förr i tiden kallades för promenadskor,
lite skitiga men med tanke på vilken fart man hastar fram i längs landsvägarna
så är man inte förvånad...
Nästa morgon drog jag med Valdemar på hans första träningstur efter den där fruktansvärda skavsårshistorien. Vi pinnade på i en dryg trekvart. Jag spattade på med gåstavarna i hopp om att stadga upp, det inte så dekorativa, armhänget. På vinst och förlust skulle man nog kunna beskriva det hela...

På lördagen drog jag tillsammans med Kulturtanten och hennes Agnes-Elise, plus hundskrället förstås, ut på en turDet var så klart jag som drog upp tempot. Gåstavarna gör att man helt enkelt bara måste gå fortare. Vi tog timmesrundan och vi travade på så pass raskt att vi knappt kunde prata med varandra och sista kilometern fick vi genomsvettiga riktigt pina oss för att orka fram.

Kulturtanten satt med kalla omslag runt benhinnorna och hämtade sig först i kvällningen. Agnes-Elise låg bredvid datorn resten av dagen och muttrade något om att jag inte kunde gå med stavarna på rätt sätt. Precis som om det var en ursäkt för att hon var helt utmattad. Själv satt jag uppallad mot kökssoffan för att hålla mig vaken.
 Mina löparskor, fast jag kallar det för springskor,
haft dom i minst sju år men inte utslitna på långa vägar...
man ska vara rädd om sina saker...

Nästa morgon halv sex fick jag ett sms inifrån Stora stugan vilket lydde som så: "Hundprommis?" Jag drog kaffepannan av vedspisen, kastade på mig kläder och skor och efter en och en halv minut stod jag redo på gårdsplanen i den friska morgonluften med tranornas genomtrevliga gastande ringandes i öronen. Vi satte fart i riktning mot rottweilerterritoriet med livet som insats men ännu en gång hade vi tur och slapp påhälsning av den fruktade varelsen.

Resten av dagen låg jag i sängen och var totalt däckad, utmattad, slutkörd, halvdeprimerad och lealös. Konstigt det där, folk som envisas med att framhålla hur nyttigt det är med motion och frisk luft och så blir det på detta viset...

På tisdagen fick jag besök av Systrarna Yster och jag skröt så det stod härliga till om min fantastiska träningsperiod och då Lillasystern bräckte mig direkt när jag blev varse om alla hennes motionstillfällen. Aldrig får man vara bäst...

Gåstavarna finns alltid till hands...
Nästa dag så tog jag en tur i skogen. Kände mig vältränad, välbyggd och verkligen välmotiverad. Ja, faktiskt, så till den milda grad att jag lättade från marken och tog joggingsteg efter joggingsteg efter joggingsteg. Jisses, så lätt på foten jag var och jag fortsatte den långa stigen fram i ett sakta skumpande... Detta skulle jag naturligtvis inte gjort för dagen efter smärtade mitt högra knä oroväckande. Att ta sig upp och ner för den branta vindstrappan var ett helt företag. Bästa posen för att tända i spisen med, ett lågt hukande framför spisluckan, var inte att tänka på.

Vi är ju vana vid idrottsskador, av alla de slag, här i Lilla stugan då man alltid blir servad på bästa sätt men helt plötsligt var det kapitlet borttaget i manualen "Vård och behandling i hemmet" Ingen värmekudde, inga kylande, våta omslag, inga kalla fruktdrinkar, nej, inte alls det minsta lilla "hålla i handen" fanns kvar. Så jag fick själv kränga på dom kliiga knävärmarna i ylle, som jag ärvde efter Polismästaren, lägga mig på kammarsoffan och slå på tv-apparaten och slötitta på debatter och dom tre sista veckornas repriser men bra karl reder sig själv. Tråkigt nog så missade jag "tantmaran" med torsdagsgänget...något som jag så länge suktat efter...men efter regn kommer sol...

onsdag 25 mars 2015

Fågelholksbygge...

Hög tid att iordningställa häckningsplatser för våra kära flyttfåglar. Man skulle ju faktiskt kalla dom för säsongsarbetare...



Man tager helt enkelt ett antal tillsågade plankbitar. Tillsågade efter konstens alla regler, av fågelholksbyggare Kurt...


Monterades efter ett tydligt schema och nåde dej om du vände avigsidan ut då blev det till att göra om och göra rätt.


Långa brädbitar här och där och en och annan kort brädstump på tvären...


Skruva här, borra där, efter instruktioner och vips var nya bostaden klar...


Själv trodde jag att något måste ha gått fel, en holk med hålet felborrat... Måste vara långbenta mesar som ska häcka i denna trälåda...


Men jag hade helt fel, detta är en tornseglarholk och ska faktiskt ha ett felborrat hål, så det så...

måndag 23 mars 2015

Jordskott på eget vis...

Pelargonerna har börjat växa oss över huvudet...



Det blir till att klippa ner, frisera om och plantera i nya krukor och när man fått slut på alla blomkrukor då blir det att ta till fantasin...


Mandelblom har man ju hört talas om... 


Att "mortla ett pelargonskott" kan möjligen bli senaste trenden inom matlagningen...


Att plantera i melittafiltret går alldeles utmärkt, faktiskt, för har man inte hört att kaffesump är rena rama gödningen...





Med våra mått mätt blev det en deciliter pelargon...

söndag 22 mars 2015

Hur många knop gör du?

I vanlig ordning kommer Kulturtanten löpandes med presenter när det vankas födelsedag.


Väl inslagna och paketerade med förtjusande snörningar...


I ett av paketen dolde sig en knopbok, ett måste för alla snörfantaster.




Jag snörde raskt ihop en fiskarögla vilken jag kommer att använda vid mitt nästa bungyjump...


Sen trasslade det till sig rejält och blev till en enda stor rul...


Sen lyckades jag snörpa ihop en överhandsknop i åtta som jag kan praktisera när jag tar en segeltur i ekan...


Läxan till i morgon ser knivig ut, tror att jag får lov att kalla in Valdemar för assistans... Visst gör det ont när knopar brister...

lördag 21 mars 2015

Hönapöna...

Hur många saker måste man ha i sin ägo innan det räknas som en samling?


En höna gör ingen sommar och en höna är ingen samling...


Två snörhönor är det en hönssamling eller är det bara en duo?


Tredje gången gillt, detta måste väl för bövelen vara en alldeles förträfflig hönsskock... lagom till påsk...

fredag 20 mars 2015

Kvistfritt kvastskaft...

Nu är det hög tid att starta upp framställningen av kvastar. Ja, för vem vill stå där inför resan till Blåkulla och inse faktum att ingen kvast finns att tillgå? Inte jag i alla fall...


Jag värmer upp inför själva tillverkningen med några björkriskvastar bara liksom för lite prydnad. Ganska tunna, spretiga och ganska värdelösa om sanningen ska fram. Annat var det när Mamma Gertrud satte fart med kvastproduktionen. Då fick man tillbringa flera dagar i skogen för att få fram tillräckligt med material för att det skulle räcka till alla hennes kvastar. Tjocka, stenhårt hoppressade med kvistar som vreds och vändes, åtskilliga gånger, för att få den ultimata sopförmågan, ja, dom kvastarna var berömda i hela tjocka släkten, faktiskt.


Jag tror att jag kommer att behöva riktigt kraftiga björkkvistar för att kvasten ska hålla både till Blåkulla och så hem igen, så det gäller att jobba på och inte snåla på björkriset.

Så roar jag mig med Pappa Anders favoritramsa: "Kvistfritt kvastskaft, kvistfritt kvastskaft, skvittfritt skaftkvast..." ja, prova själva så får Ni se hur lätt det är...

onsdag 18 mars 2015

I rödaste rappet...

Vem vill inte få lite färg så här till våren?


Snabbt och lätt, rött och rätt på alla sätt...


Färdigkokt och allt...bara att blanda ut i en skvätt vatten...



Har stått uppe på snickarboden sedan åratal...bara att hämta ner när andan faller på och man vill rödfärga en vägg eller två...

Jag har ju sedan barnsben inbillat mig att Falurödfärg måste vara det finaste, förnämsta och äktaste som någonsin funnits i Dalatrakterna. Ja, förutom falukorv, dalahästar och hambostintor i kortkort, då. Tills den dagen jag informerades om att visst gift ingick i rödfärgspulvret. Sedan fick jag också höra att hambostintorna faktiskt höll till i Hälsingeskogarna. Ja, se aldrig får man vara riktigt glad...

måndag 16 mars 2015

Tidig morgon i Lützen...

Söndagmorgonen strax efter halv sex smög jag ljudlöst ner för den branta vindstrappan, kvävde en annalkande nysning, allt för att inte väcka husets sovande innevånare; Valdemar på vinden och dom hemresta ungdomarna i kammarbäddsoffan. Nu skulle det minsann sättas fyr i spisen, in med späntstickor, några tidningspapper, en torr, finfin granvedklabb och så fjutt. Elden tog sig som en begynnande förkylning. Jag ställde mig vid bänken och bredde smörgåsar och kokade kaffe och tackade min lyckliga stjärna över min oerhörda förmåga att kunna tas med nya vedspisar. Helt plötsligt började synskärpan att ge med sig. Kära nån, då, tänkte jag, så trött jag verkar vara, ser inte klart ens en gång.



Då, helt plötsligt, fylldes hela köket och kammaren och förresten hela huset av ett genomträngande ljud. En sirén som nästan sprängde både ljudvallen och trumhinnorna. Ungdomarna hoppade högt i kammarsoffan och jag hörde Valdemar mumla och yra där uppe på vinden. "IIIIIIIIIeeeeeee", brandvarnaren tjöt fram sin erbarmeliga stämma.

Jag vände mig om och fick se att hela köket var fyllt som av dimma. Rökte det in från spisen? Nej, nej! Råkade Valdemar stänka matfett på vedspisen igår när han stekte, nädå? Men vad i hela friden var det som rykte då? Åhå, vi smorde ju in vedspisplattorna med ugnssvärta igår. Det var ju naturligtvis den som brändes in och orsakade denna ovälkomna smog.

Så där satt jag vid köksbordet i dimman i tidig söndagstimma. Jag provade att öppna fönstret en stund i ett försök att skingra dimridån men det var ju isande kallt och jag stängde kvickt. Synen begränsades kraftigt. Det sved i ögonen och faktiskt så kände jag mig lite yr i huvudet också av rökdimman. Det var då jag kom ihåg att vi faktiskt inte bara hade ny vedspis vi hade ju också begåvats med en äkta köksfläkt. Den allra första i Lilla stugans 119-åriga historia. På med fläkten, det susade och brusade en stund och Lützendimman var som ett minne blott...äntligen kunde man andas ut...eller rättare sagt andas in...

söndag 15 mars 2015

Som ett vårtecken...

Vårtecken att glädjas åt...

...i äggkoppen...

 
...intill husväggen...


...nerknölad i glasburken...


...och på sträcket fladdrar lakanen i vårvinden...

fredag 13 mars 2015

Jisses, vad det spritter i benen...

Även vi, stick- och motionsgänget i byn, har drabbats av vårkänslor...


Med ryggsäckarna fulla med kaffe och limpsmörgåsar, sittdynor och extra långkalsonger satte vi fart in i den stora björnskogen...


Vi travade på några timmar innan vi nådde dagens mål, dom berömda Djupskålarna, naturfagra kärr, ja, nästan som grunda sjöar, faktiskt, som så småningom torkar upp och blir till väl markerade, långsträckta gropar...


Äntligen fick vi packa upp korvsmörgåsarna och fukta våra torra strupar med en skvätt kaffe och samtidigt passa på att vila våra trötta åderbråcksben innan det var dags att vandra tillbaka. Väl framme vid bilarna försökte jag förgäves få igång tanterna med motionsgivande snabba intervaller typ 70-20 men helt utan framgång. Vi lade i stället ribban lagom högt/lågt och powerwalkade fram längs skogsvägen...

Solen sken, vårluften var frisk och uppiggande, skogsvägen fortfarande hård efter nattens minusgrader och inte en björn så långt ögat kunde nå...kan det bli mycket bättre...

onsdag 11 mars 2015

Kompostsoppa...

Nu har jag nosat upp värsta nyheten. Det påstås nämligen att det nyttigaste på frukt och grönsaker är skalet och områden mellan skal och frukt. Va?!

Jorå, precis så var det. Man skulle absolut inte skala potatis, morötter eller andra grönsaker men helst då använda ekologiska varor för att eliminera risken för gifter och andra otrevliga överraskningar. Och vissa fruktskal var rent av dubbelt så nyttiga som själva frukten. Till och med kiwins ludna skal var alldeles enastående hälsosamt och för att lättare få ner det hårbevuxna skalet skulle man skära frukten i smala, smala skivor för då var det absolut inga problem.



Spara palsternacksskal och morotsblast, stolkar av blomkåls- och vitkålshuvuden och broccoliskaft. Nästan allt grönsaksrens kan nämligen användas att koka soppor av. Blancherade grönsaksstrimlor blir enkelt till välgörande grönsakstagliatelle. Undrar bara i min enfald hur man egentligen piggar upp avokadoskalet på bästa sätt? Jag skulle vilja summera det hela med att säga att det bara är att gröta upp några nävar ur komposthinken och koka ihop till något riktigt läckert. Helt i linje med mitt matlagningstänkande, faktiskt. Snabbt, enkelt och billigt...och så behöver man inte tömma slaskhinken så hiskeligt ofta...

måndag 9 mars 2015

Ända in i kaklet...

Ja, minsann, här hemma går det undan trots skavsår, skid-VM, Vasalopp och hosta. Den nya, lilla vedspisen blev ju inmurad härom veckan och så skulle det bara kaklas och målas. "Bara"...



Väggar, tak och golv är ganska sneda och vinda här i Lilla stugan. Ibland blir man rent av yr i huvudet när man försöker tänka sig ett 90-gradigt hörn samtidigt som man reser sig från kökssoffan. Vi gjorde dock ett alldeles utmärkt underarbete med spismuren och följde anvisningarna efter konstens alla regler. Valdemar blandade ihop kakelfix så det stänkte både högt och lågt, trots sina oerhörda hälsmärtor, och jag gjorde en fantastisk insats som hantlangare. Jag räckte fram i tur och ordning kakelfixhinken, och spateln (eller vad den nu heter) och jonglerade helt besinningslöst med kakelplattorna. Efter några timmar så var arbetet klart. Vi stod och beundrade resultatet och kände oss som värsta kakelfixarproffsen och tänkte i vårt stilla sinne, det här, det är bättre än bra...


Så var det dags att ta bort kryssen man sätter mellan plattorna. Valdemar petade ut dom och tyckte plötsligt att kakelplattorna satt oroväckande svajigt. Jajemen, det var precis så det var. Plattorna hade inte fäst riktigt på underlaget så vi blev helt enkelt tvungna att bryta loss hela gänget. Det kändes oerhört tungt, ska Ni veta, men det är i sådana här situationer som jag gör mig bäst. Jag kan höja mig från pest och kolera till den allra härligaste soliga sommardagen. På en tiondels sekund...faktiskt...


Vi tog en styrketår, ja, en kopp superstarkt kaffe, alltså, och liksom återvann livsglädjen. Valdemar greppade kakelfixspateln och jag rusade fram med en hög kakelplattor i ett jehu. Sent på kvällen så hade vi klatschat upp alla plattorna igen. Och nästa morgon när vi försiktigt smög nerför vindstrappen så satt dom fortfarande kvar, tro´t eller ej. Tänk att man kan vara så himla tacksam och glad för några sketna kakelplattor...

lördag 7 mars 2015

Plötsligt händer det...

Ja, nu har det hänt...


Mannen och jag har gift oss...


Blommor från arbetskamraterna som nog fortfarande är i chock, ja, arbetskamraterna alltså...



Litet bo jag sätta vill, gård med trädgårdstäppa till...


Uppvaktning från syjuntan som nu andas ut, efter 36 år i synd så är vi, Mannen och jag, äntligen i hamn...


Observera detta är inget bröllopsfoto utan ett kort taget på vinnarduon i curlingtävlingen Qwe:s Cup.

Ha det gott från en numera ringmärkt Kulturtant