Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 29 juni 2015

På hög höjd...

När vi, Kulturtanten och jag, var små tyckte våra omtänksamma och plikttrogna föräldrar att vi skulle uppfostras på ett alldeles speciellt sätt. Vi skulle med kraft och glädje delta i allt arbete på gården. Från att sprida dynga, vara med vid tröskningen till att klippa busk och tömma dasset. Hämta vatten från brunnen, skura och byka kläder i pannmuren och rensa slaskdiket. Och när alla dessa uppgifter voro klara så gick man direkt in på annan aktivitet för att inte riskera att dra benen efter sig och spilla tid på att slappa och slöa.



Pappa Anders byggde ett pingisbord nere i trädgården och täljde till ett antal racketar. På den tiden kallades ju den sporten för ping-pong, ett mycket passande namn på den sysselsättningen särskilt med dom masonit-racketar som vi använde med det lite stumma, hårda lätet som uppkom. Vi tränade och spelade dagarna i ända. Storstadsbarnen som bodde på sommarstugeområden ett stenkast ifrån kom förbi och fick snabbt se sig slagna av dom tölpaktiga bondungarna. Hehehe...



Pappa Anders slog också ihop ett par styltor för att gå på styltor tyckte han var en förträfflig sysselsättning. Själv var han en expert på området och fullkomligt sprang på styltorna så gårdsgruset sprätte all världens väg. Även vi flickor blev som världsmästare med dessa styltor. Till slut märkte man inte om man stod på styltorna eller inte, det gick lika bra ändå.



Vi var ofta nere vid sjön. Eftersom det var djupt i vattnet vid bryggan och om vi småbarn skulle kunna vara därnere så måste vi obönhörligen kunna simma. Vi fick då genomgå världshistoriens mest framgångsrika simkurs. Vi var nog inte ens två år och hade nyss slutat med cellstoff och plastbyxor när Mamma och Pappa, helt rått, knuffade ner oss i vattnet. Och där stod dom på bryggan och övervakade vår framfart i vattnet. Och mycket riktigt, vi kom upp till vattenytan och började där helt automatiskt simma, eller hur man nu skulle kunna beskriva vårt agerande. Efter den effektiva simpremiären ville vi aldrig någonsin gå upp på land. Vi blev som fiskar i vattnet och simmade och lekte så vi var blåa om läpparna och vi fick bli uppdragna mot vår vilja, skrikandes och vrålandes.

Många år har gått sedan dess och om vi var som fiskar i vattnet då så är man nu mera som en vit, strandad val...

lördag 27 juni 2015

Karl-Alfred-effekten?

Läste häromdagen i en tidning på nätet om att spenat skulle dämpa ens salt eller söt-sug. Detta är en ren och skär lögn.


Jag kan nämligen efter egna erfarenheter säga, vilket nonsens. Förra året fick vi en kolossal skörd av spenat men kan inte direkt påstå att det hjälpte en på traven vad det gällde godis och chipssanfall. Likadant i år. Spenaten den växer och jag mumsar i mig mängder av dom ljusgröna bladen. Märker jag någon skillnad över huvud taget? Inte ett smack...


I veckan så satte jag i mig mer spenat än vad en normalstor kaninfamilj gör, allt enligt provtagningsanstalten i Ängelholm, och för att verkligen testa effekten så provade jag med att äta lite chips direkt efteråt och jag ska säga som det är, den chipspåsen tog snabbt slut. Inga problem alls...liksom...

Summan av kardemumman blir: "ät gärna spenat men tro inte ett ögonblick på någon lättnad på ditt godis och chipsintag." Och för den delen så får man inga Karl-Alfred-armar heller...så det är verkligen dags att sluta att gå på en massa myter om allt och inget...

torsdag 25 juni 2015

Krukodling...

Att odla i kruka har blivit synnerligen populärt. Jag går snäppet längre, otroligt nog, och odlar krukor.


Man sätter bara en liten lerkruksskärva i välmyllad jord, vattnar ordentligt och har man bara ett litet grönt finger med i spelet så kan man få fram alldeles ypperligt kraftiga, hållbara och fina krukor.


Ur den terracottafärgade blomman uppenbarar sig nämligen en liten, liten krukkart som under sommaren bara växer sig större och större.



Jag har redan skördat dom första krukorna, faktiskt. Och är i färd med att sätta fler lerkruksskärvor. Det här måste väl kallas något slags krukbruk. Från skärva till kruka...


tisdag 23 juni 2015

Växa någon över huvudet...

Min bästa vän i trädgårdslandet är utan tvekan pepparroten...

Den växer så pallkragen fullkomligt bågnar...

Bakom på åkern frodas lupinerna i en till synes aldrig sinande ström...

Här behövs absolut inga gröna fingrar...

söndag 21 juni 2015

Trädgårdsrunda...

Inspektion av trädgården...



Rosenkrage i rosa nyans.


Vit blomma, vars namn vi inte vet...


Ormrot denna ståtliga uppstickare...
 

Sibirisk vallmo lyser som sola i Karlstad...
 

Rosa lupiner i all sin glans...


Humlestörarna står som spön i backen...


Vätskekontroll vid denna nyinstallerad installation...

onsdag 17 juni 2015

Jordkällartrappen...

Jisses, vilket skrangligt staket...


Hur tänkte Lilla gumman här? Ser ut som hon haft förbundna ögon och använt tumvantar vid detta stakets uppförande...



Ja, ja, man kan ju inte lyckas jämt...


Jag försökte pigga upp det hela och använda det som spalje för mina åtråvärda rosenbönor...


...och liksom försöka dölja dom värsta skavankerna...

måndag 15 juni 2015

Även järngrytor har öron...

En solig dag, som gjord för att pimpa en gammal järngryta...


Vad behöver man? En stycken järngryta, en rostig golvljusstake och lite blommor...


Man placerar ljusstaken i grytan och grytan på kvarnstenen...



Plåtgrodan förgyller projektet...




Rosenbönorna kommer förhoppningsvis att klättra på ljusstaken medan pelargonerna kommer att blomma och prunka så det står härliga till...

lördag 13 juni 2015

Prinskronor...

Uppe med tuppen på Prinsens bröllopsdag, Kulturtanten och jag. Så klart att även vi ville hedra bröllopsparet. Vi baxade helt enkelt fram ett antal rostiga plåtar och började tillverka prinskronor för allt vad tygen höll.



          Några raska klipp i plåten och kronan började ta form...


Se där ja, en rostkrona i all sin glans (?)...


En kvart senare så var dom två...


En grepvänlig kroninstallation...


Begrep Ni det skämtet...hehehe...

Som kronan på verket...


Tråkigt nog blev detta inlägg något försenat då jag inte kunde slita Kulturtanten från tv-apparaten. Hon har fått ett arv i rakt nedstigande led från Faster Vera och Mormor Karin gällande kungahus. Hon satt och rabblade prinsar, kungar, drottningar och prinsessor från både när och fjärran. Alla deras mostrar, kusinbarn, bryllingar och dess grannar, detta kunde hon som ett rinnande vatten...hon missade troligtvis inte en sekund av tv-sändningen...och hon ser redan fram emot nästa kungabröllop...

fredag 12 juni 2015

Borreliaben...

Sommaren är här med diverse besvär...


Närkontakt av tredje graden gav dessa blemmor...



En rackarn´s fästing kom på besök och hängde sig envist kvar i knävecket och lämnade sitt signum kvar... Vilket medförde tio dagars dunderdosbehandling... Och jag som ska på prinsbröllop i morgon, det får helt enkelt bli den "lilla långa"...

torsdag 11 juni 2015

Nässelnävar...

Arbetet fortskrider hemma på logen. Nu är det bortforsling av brännässlor som står på agendan och jag river nässlor dagen lång. Inte alls för att besinningslöst slita av och ursinnigt vräka ut dom i skräpbacken heller utan mer lugnt och metodiskt bryta stjälken på dom gröna, fina växterna och kärvänligt lägga ner dom i en hink för att sedan slå vatten över för att så småningom få ett alldeles ypperligt bra gödselvatten...relativt humant, tycker jag...

 
Jag har absolut inget emot nässlor om dom bara inte brändes så förbålt mycket. I början använde jag handskar för att inte bli helt utbränd. Men sedan kändes det lite tömsigt och töntigt och ville utmana både mig själv och nässlorna i en match, man mot man, eller rättare sagt, kvinna mot växt.


 
Jag började med små, taniga nässlor och nöp tag i stjälken med ett simpelt pincettgrepp och både blundade och höll andan men se, det gick ju alldeles utmärkt. Nu räds jag knappt några nässlor alls och  nässelbeståndet minskar, sakta men säkert. Visst sticks det, bränns och durrar rätt skapligt i fingrarna när väl kvällen kommer och kanske man borde blaska av sig i något starkt, typ ättika eller salubrin fast kanske ändå inte. Det tog mig ju över 56 år innan jag begåvades med äkta nässelnävar så nu kan jag lugnt luta mig tillbaka i kammarsoffan och känna mig alldeles nöjd...

tisdag 9 juni 2015

En dag på dynghögen...

Jag började dagen tidigt med att plocka fram apparaten och trimma av gräs nere vid nya komposten nere i trädgården. Har inte berättat om den för jag vill inte skryta och har absolut ingen önskan att folk ska bli avundsjuka och bittra och gräma sig över att dom inte har en lika snygg kompost.


När trimmerbatteriet var slut tog jag en hastig kafferast och så ut igen. Resten av dagen låg jag i princip och rullade mig i dynghögen. Låter inte helt klokt och det är det ju så klart inte heller.


Vi har ju som tradition att klippa gräset runt gödselstacken och nu ville jag också fräscha upp lite runt om. Vi har också den stora glädjen att ha ett underbart stup uppe vid utedasset och där ville jag designa och utveckla en riktig mysplats genom att plantera lite grann.

Jag passade på att tömma komposttunnan, bakom vedboden, som stått några år och liksom gosat till sig. Härlig näringsfull mull hade jag ju så klart hoppats på men längst ner i tunnan var det mera som gammal, smetig gristräck, faktiskt, med tillhörande lukt. Men strunt i det, det var bara att ösa skottkärran full och så upp till dynghögen.



Här insåg jag att jag glömt handskarna men kände att jag inte orkade gå tillbaka och hämta dom (en promenad på cirka 64 meter tur och retur) så jag kastade upp det kletiga kompostmaterialet med bara händerna. Gick smidigt och lätt, minsann, jag är ju inte så himla känslig. På med lite vanlig jord och så ner med lite humle, Kulturtantens halvdöda lavendelplantor, några yttepytte små tomatplantor som liksom här fick en sista chans i livet. Jag piggade också upp den gamla murgrönan i hopp om att nu skulle den minsann sätta fart och klättra uppåt. Några rosenbönsplantor och slingerkrasse fick också plats emot stupet. Plus en härlig, gammal, rostig järnstege som Valdemar till varje pris ville slänga på tippen. Kommer att bli superb som klätterstöd för växterna ja, om dom nu behagar växa som sig bör.


Resten av kvällen tillbringade jag dock vid tvättstället för att försöka sanera dom illaluktande griskomposthänderna. Tvål och diskmedel. Jif och såpa. Skurade med nagelborste och en gammal rotborste men ingen förbättring. "Grislukten" satt som berg. Om jag tar en dust med stålull kanske det kan göra underverk annars ser jag faktiskt ingen annan råd än att lägga ner mig hel och hållen i ett starkt lutbad...i morgon kommer handskarna att sitta på...det är en sak som är säker...

söndag 7 juni 2015

Svarta lådan funnen...


Under dagens vindsröj hittade vi grejer som vi inte direkt har saknat men som väcker fantastiska minnen till liv...



Pappa Anders gamla kamera. Många semestrar är förevigade med denna forntida apparat...



Liten och behändig i sitt format...


Kamerasiktet redo för ännu en fotosession...



"Nu börjar det hända saker" som Ernst skulle ha sagt.



Sakta, sakta öppnar sig kameran...






Många rattar och vred på denna skapelse. Tog nästan en hel förmiddag för pappa att ställa in alla lux, brännvidder och slutartider så det var bara att stå där framför kameran i en genomtrevlig pose med ett påklistrat leende på läpparna och vänta på att allt var inställt och klart. 


Man var absolut tvungen att stå blixt stilla, för på den tiden tog man bara ett endaste kort, så ni förstår att det var tvunget att bli perfekt...varken snöstorm, spöregn eller kissnödighet gjorde att man fick pausa i plåtandet...det var bara, liksom, nu eller aldrig...