Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 31 augusti 2014

Liten stuga till salu......

Jag skrev ju förut att jag så gärna skulle vilja vinna några miljoner och sedan köpa ett skjul på Österlen nära havet och jag tror att jag nu har hittat rätt.


Jättetrevliga små stugor, modell mindre, fanns i mängd och många var faktiskt till salu och liksom bara stod och väntade på lilla mig.

Skönt att slippa trädgård, ingen gräsklippning, gruskrattning eller blomvattning över huvud taget. Bra med bara ett fönster att tvätta. Trevligt litet stugområde ett halvt stenkast från havet.

Men varför slog jag inte till då, kan man undra? Nja, det är ju liksom ganska trångbott, både ute och inne. Även om jag liksom jobbar efter konceptet compact living så var detta nästan på gränsen även för mig. Grannarna är tämligen nära och hade det varit fönster på "långsidorna" som varit öppna så hade man utan problem kunnat ta sig en halv mungipa kaffe ur grannens kopp utan att han (eller hon) hade märkt nåt. Huset var så litet att man inte skulle få plats med en säng ja, om man då inte platsar i en spjälsäng. Alltså skulle man bli tvungen att sova stående, eller liggandes med fötterna utanför huset eller på sin höjd lutad mot väggen men det kanske inte skulle ha gjort så himla mycket så dåligt som jag sover ändå.

Fast å andra sidan då hade jag ju lika gärna kunnat börja sova inne på utedasset hemma på gården för där har man ju en rätt hygglig utsikt över gödselhögen och dom rostiga plogarna. Och det hade varit otroligt billigt. Det gäller verkligen att tänka till. Fast det är ju ingen panik, pengarna är ju inte i hamn riktigt än...

lördag 30 augusti 2014

Höstfix

Hela sommaren har Lilla gummanns fyndiga installationer, 


fladdrande traskronor och vackra krukarrangemang lyst upp och förgyllt i trädgården. Men nästa år kommer förändringarnas vind att blåsa...


Här ska det bli en lummig rabatt att vila ögonen på. Mycket sten och lera fick ge vika för spadens vassa kant. Nåja, så vass var den allt inte, en liten överdrift men man kunde i alla fall hjälpligt få ner den i lerjorden.


Några kasserade tegelpannor fick bilda kant mot gräsmattan.


I rabatten blev rosor, klätterhortensia, ormöga och funkior nergrävda.


Nu det bara en tidsfråga innan vi får se blommorna spira i vår. Inget är som väntans tider...

fredag 29 augusti 2014

I björnens spår för framtids segrar...

Det är inte bara skolan och jobben som har startat upp efter en underbar sommar, nej, för nu drar ju också tantträningen igång igen. Det blev ett glatt återseende när vi strålade samman i torsdags. Systrarna Yster, Fru Karlsson och så jag då.

Vi startade upp höstterminen med en tur i skogen. Alla i gruppen hade verkligen längtat efter fortsättningen på orienteringskursen och suttit hemma så gott som hela sommaren vid köksbordet och tränat in karttecken och skalor (nej, naturligtvis inga arior heller). Nu råkar det bara ha blivit så att jag med min gedigna orienteringsbakgrund helt enkelt låter resten av gänget att ta över stafettpinnen, eller ska man kanske säga, ta över kompassen. Nu är det äntligen min tur att lulla på där bakerst i kön...

I turordning: Lillasyster Yster, Fru Karlsson
 och så Storasyster Yster...
Denna orienteringstur gick genom byns absolut svåraste och besvärligaste terräng. Tät växtlighet och mycket sanka marker. Det gick trögt för oss alla. Benen kändes tunga efter sommarens dagar i vilstolen och huvudet ville liksom inte riktigt hänga med. Jag försökte förgäves få upp tempot på tanterna men vänta bara till framåt allhelgonahelgen då kan jag lova att det är fart på oss alla fyra.

Över stock och sten. Genom kärr och täta granområden. En kontroll höll vi på att missa totalt. Jag fick tillbaka den där gamla, vanliga, ångestfyllda panikkänslan som jag hade så ofta under mina orienteringstävlingar. Var är jag? Vart ska jag? Hur kom jag hit? Vad i all världen ska jag ta mig till? Så klart så försökte jag dölja det inför mina kära träningskamrater. Gick mest omkring och verkade tuff, stöddig och överlägsen, precis som jag alltid brukar vara.
Storasyster Yster visar sin allra bästa sida -
kompassgång av den absolut
säkraste sorten...

Så kom själva vändningen - vi råkade på en stor bajshög i skogen. Ingen liten harlort heller, ingen rådjur- eller älg-skit. Näää, vi såg direkt att det var en hög med äkta björnspillning. Nu helt plötsligt blev det fart under galoscherna. Vi fullkomligt flög fram över hyggen, träsk och nästan helt oigenomtränglig skog. En och annan kontroll rusade vi förbi men det var först när vi hunnit in i bilen och ordentligt låst dörrarna som vi kände oss riktigt trygga. Vi flämtade på länge och svettades vanvettigt mycket efter den hysteriska, halvmilslånga språngmarschen då man stundtals riktigt kände björnens flåsande i ryggen.

 En äkta björnbajs...
som man längtat efter att så syn på en sådan...

En stund senare vi fick det bekräftat från välunderrättad källa (Lasse Skogvaktare) att det verkligen var björnskit som vi råkat på (tack vare en suddig, snabb mobilbild). Ja, vad såg vi inte där i skogen, om inte en genomgrävd myrstack där vi strövade omkring. Och mig veterligen så gillar björnar myror, för så var det ju i Djungelboken. Ja, den där scenen med Mowgli och Baloo: "Vadå, käka myror?" "Ja, det kittlar dödsskönt i kistan!" Eller var inte Baloo en björn? Eller har jag möjligen fått det om bakfoten? Som vanligt...


Fru Karlsson försökte gömma sig i björkslyn
men vi hittade henne direkt...
Fast jag vill varken äta myror eller träffa några björnar i fortsättningen. Håller just nu på att googla på hur man på ett effektivt sätt kan skrämma bort björnar. Har fått för mig att man ska använda så kallade björnpinglor för att hålla björnarna på avstånd. Jisses, vad det ska låta i skogen nästa vecka då vi återvänder till brottsplatsen och fortsätter vårt kontrolletande..."inte kan man ge sig bara för att en eller några björnar härjar i trakten"...sa hon (jag alltså) tufft och slog näven i bordet...

torsdag 28 augusti 2014

Jag har lite tjall med kistan...

Nu kanske vissa tror att jag har diverse magproblem men inte alls, så oroa Er, för allt i världen, inte för det. Dom enda magproblem som jag drass med är att den är för stor, ja, magen alltså, men det är väl en världslig sak...

Nej, det handlar om den stora, gamla kistan som jag släpade fram i helgen. Egentligen var det meningen att den skulle baxas upp för den smala, smala trappen och stå på Lilla stugvinden i form av klädförvaringsmöbel. Men någon i hushållet satte käppar i hjulet för det makalöst finurliga påhittet. Jag säger inte vem, kan bara förtälja att någon kista kom inte upp på vinden den höstlika helgen.



Men inte bröt jag ihop för det heller. Eftersom vi, med mycken möda och stort besvär, lyckats få ner kistan till Lilla stugan så tänkte jag, smart som jag alltid är, att denna kista ska ha sitt hem hos oss och det med basta. Jag hade tömt ut kistans hela innehåll, vilket nu låg utkastat på vävkammarens golv i Stora stugan, det rörde sig om ett mycket stort antal kassar med garnnystan som Mamma Gertrud ordningsamt delat upp i färgskalor.



Kulturtanten hade lyckan med sig och återfann den gamla grå - rosa tröjan hon stickade i ungdomens härliga dagar (jag stickade också en men den fick aldrig visas upp för folk då dessa kunde få mardrömsliknande problem och det ville inte jag riskera, den tröjan förvandlades förmodligen till åtråvärda raggsockor rätt snart). Jag gladdes verkligen då jag hittade Marocko-kaftanen som Kulturtanten köpte till mig på en semester. Tråkigt att man lagt ut en hel del sedan man fyllde nitton. Kaftanen kan jag aldrig någonsin pressa på mig men den är rätt trevlig att se på.


Med lite lirkande (mutande och hotande) så enades vi, Valdemar och jag, om att kistan kunde få bli soffbord i Lilla stugkammaren. Det kändes oerhört bra måste jag erkänna. I två års tid har jag verkligen saknat ett soffbord. Fast å andra sidan har jag ju inte haft någon soffa att tala om heller då den soffan, lite åbäk-ligt men ändå mycket smakfullt, tjänat som bäddsoffa.

Den bruna kistan skurades av ganska ytligt för här var det ju bara frågan om att vänja sig vid tanken att ha den på plats. Här skulle senare extra-täcken och kuddar få plats och saker man inte använder så ofta få ligga, typ träningskläder och sådant.

Igår hade jag en konstig lukt i näsborrarna. Äsch, tänkte jag, det var väl lite mullig, rå höstlukt bara. Doften/odören följde mig hela dagen men det var först i morse jag insåg att det var kistan som osade. Mycket riktigt det var precis vad Kulturtanten sagt i telefonen redan på söndagskvällen: "Har ni märkt om kistan luktar något?" "Tok heller" replikerade jag snabbt, "man kan på sin höjd ana lite malmedelslukt om man verkligen nosar riktigt nära kistan, men annars är den helt okej." Kulturtanten har verklig erfarenhet av illaluktande kistor då hon har nästan hela huset fullt. Skönt att omges av idel experter


Så nu är det bara att krypa till korset och meddela Kulturtanten att kistan var något anfrätt i sin fräschhet och att plocka fram städartiklar och torka, skura och sanera hela dagen. Men jag är bara glad och tacksam, för nu har vi inte bara en riktig säng i Lilla stugan, vi har också ett stadigt och dekorativt soffbord, om än bärande prägel av gamla textilier och ålderdom... Snacka om att ha tillgångar...

onsdag 27 augusti 2014

En näsvis liten rackare...

Mina tomatodlingar har gett en riktigt bra skörd så här långt, ja, i mina mått mätt alltså. Inte direkt tio kilo om dagen, nej, jag är tacksam och glad om jag kan plocka av en åtta, tio stycken per dag. Och det gäller då cocktailtomater alltså.


En dag hade jag förmånen att bli bekant med denna skojsiga tomat.


Välkammad, välsnuten och väldigt glad...

Det är inte kvantiteten som räknas utan kvalitén...tycker jag i alla fall...som dock  räknar med en lång höst och en hel drös med stekta, gröna tomater...

tisdag 26 augusti 2014

Älgsafari på Gårdsjö Älgpark

Om du någon gång i livet befinner dej i Morgongåva så ta chansen och besök Gårdsjö Älgpark, det är en upplevelse av annorlunda slag.


Låt dig guidas av Leffe Lindh runt ägorna bland stora och små älgar. Tre aktiviteter var dock förbjudna på traktorflaket: Man fick inte röka, absolut inte kliva av vagnen och inte heller klappa älgarna på stjärten... Som om det var någon som satt och funderade i dom banorna...
 

Låt dej föras i sakta mak på kärran efter denna underbara gamla traktor.


Älgarna kommer klivandes så fort dom hör ljudet av traktorn och flockas runt Leffe och oss på vagnen. Mamma mia, jag har klappat på älgar och överlevt.


Gunde och Holger var älgparkens stora kungar. Vilken denna här är har jag faktiskt ingen aning om. Men om han har ståpäls måste det nog vara Gunde.
 

Riktig gofika han, Leffe, bjuder på...


Smakade finemang...


"Puss på dej" sa Holger och gav Leffe en riktig tryckare.


Nu förstår man varifrån uttrycket, "slaska mule", kommer ifrån...

måndag 25 augusti 2014

En gjutjärnspanna i förvandling...

Som om av en händelse råkade vi på en liten, gammal, rostig gjutjärnsstekpanna uppe på snickarboden. Det var då jag kom på att det var precis en sådan skröplig, skruttig stekpanna som jag behövde och som jag letat efter mycket länge. Fast jag inte vetat om det, faktiskt...


Först skurade jag av pannan med svinto. Detta gamla, hederliga, effektiva sätt att fräscha upp saker och ting. Därefter var det dags för själva behandlingen.


Vad behövdes då för detta göromål? Jo, en gammal Kvällsstunden, en ordentligt fållad bomullstrasa och en tub med ugnssvärta (ja, just, det, sådana saker man alltid har i kökslådan). Och så ett rackarns bra humör...


Jag smorde in hela stekpannan med ugnssvärtan. Vill bara förvarna om att händerna kommer att bli mycket svarta. Inget som jag dock, över huvud taget, ägnade en tanke åt, för när jag skapar blir jag så enkelspårig, liksom lite åt tunnelseendehållet...på gott och ont...


Så torkade jag av överflödet av svärtan och, hokus pokus, stekpannan var som ny. Den glänste så svart och fin och den såg synnerligen fräsch ut. Så tog jag genast fram ett paket bacon ur frysen för att inviga den uppiggade stekpannan...nej, nej, nej, sakta i backarna nu...


Nej, för nu kommer det fiffiga; jag placerade i stället en massa värmeljus i pannan så det blev som en ljushållare.


När augustimörkret äntligen sänkte sig över gården, den kvällen, så stekte jag helt enkelt på några värmeljus och den värsta höstkänslan infann sig omedelbart...vill bara påpeka att det går förmodligen lika bra med en gammal teflonpanna...

söndag 24 augusti 2014

Kulturtantsänglar finns dom?

Vad sägs om en alldeles äkta kulturtantsängel? Finns dom? Ja, här är hon nu, svulstig och grann men också elegant, smidig och graciös i alla sina movs...


Direkt från balettakademien, i en underbart välsittande balettklänning, svävar hon fram på lätta ben inget åderbråck så långt ögat når.


Lätt på foten så det står härliga till... Man skulle kunna tro att jag, Kulturtanten, har stått modell för denna sköna böna... och det är precis vad jag gjort...


Arabesque...


Kanske bara ett vanligt katthopp, kaninhopp, känguruhopp eller möjligen ett simpelt svikthopp.


Minst en ängel i varje rum, ett måste enligt socialstyrelsens senaste rön... glöm sju till åtta brödskivor per dag...

lördag 23 augusti 2014

Så fick jag smaka på Hedlunds kyssar....

Så klart fortsatte vår fikaturné i och med vår resa söderut. Vi kom fram till Haväng, denna underbara plats på jorden, och vi letade länge efter kaféet som utlovades på alla skyltarna. Vi hittade fram precis när dom hade stängt och hade vi verkligen lust att vänta tills dom sovit sin middag och öppnat igen? Nä, inte alls, vi är ju kända för att hålla ett raskt tempo...och så även idag. Vi kastade oss i bilen och drog iväg...


Valdemar hann dock med en vända på stranden. Han blev som barn på nytt, slet av sig skor och strumpor och löpte omkring i den vita, lena sanden...alltmedan hästar och får i hagen bredvid förvånat såg på, dom hade förmodligen aldrig sett dess like...

Så hamnade vi på ett fik i Kivik, ett alldeles underbart ställe beläget precis vid havet. Men vi höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när vi blev varse om priset på kaffebrödet. Min blåbärskaka kostade 45 kronor och den äppelkakan som Valdemar beställde kostade 55 kronor. Hutlösa priser! Har dom inte äpplen i massor att ta av, kanske? Kaffebrödet var torrt så det knastrade och inte särskilt smakfullt över huvud taget. Det var nästan som om jag hade bakat det själv, faktiskt. Vaniljsåsen, som snålt sprutades på med en gasolbrännarliknande apparat, var inte heller mycket att hänga i julgranen. Jag blev så besviken och irriterad så jag inte ens dukade av brickan själv och då har det gått verkligt långt, det ska ni veta. Och hon bakom disken borde verkligen gå en charmkurs så sur och butter som hon var. Varför tipsade jag inte henne om det?


Annat var det på Bettans konditori någonstans i det mörka Småland. Bettan, konditoriägarinnan, var oerhört serviceminded och nästan bar oss in i fiket. Hon erbjöd smarriga kakor och allehanda bakverk och så själva höjdpunkten - Hedlunds kyssar. Ett riktigt kondis i alla mått mätt. Och mätta blev vi, det kan jag lova...



Så nådde vi Ystad och efter att vi checkat in på det anrika, gamla hotellet, såg vi att det där bjöds på finkaffe och goda småkakor. Vilken tidpunkt som helst på dygnet. Hur mycket som helst och detta alldeles gratis också. Ja, det var ett mycket trivsamt hotell med havsutsikt från rumsfönstret. Höjden av lycka tyckte vi och det att hotellet sedan låg bredvid järnvägsstationen var inget vi brydde oss om. Inte förrän efter andra natten då vi sov för öppet fönster, jag säger bara det, har inte folk annat för sig än att åka tåg? Vissa stunder kändes det faktiskt som om man låg direkt på rälsen. Men vad gjorde det egentligen när man kunde ta sej en kopp finkaffe när helst andan föll på...

fredag 22 augusti 2014

Semester = träningsläger...

Som vanligt vaknade jag strax före klockan fem på morgonen och jag var fullkomligt klarvaken. Hade sovit rätt dåligt och drömt att jag låg på kalfjället mitt under en fruktansvärd storm. När jag panikartat vaknade till och återfått medvetandet insåg jag att stormen bara var det kraftiga ljudet av fläktsystemet i hotellrummet. Ibland har man tur...

 
Jag kunde inte tända i spisen och inte mala på en panna kaffe. Kände egentligen för att ge mig ut på en morgonpromenad men tordes inte ge mig ut - tänk om jag gick vilse och mina nära och kära fick läsa i tidningen: "Förvirrad, utmattad och okänd kvinna hittad i värsta fabrikskvarteren." Valdemar, han bara låg och trynade och sov så jag bestämde mig för att satsa på lite styrketräning inne på hotellrummet. Ett stort tack till den omtänksamma och sportintresserade hotelldirektören som fixat till några gymmaskiner. Vad sägs om den här crosstrainern? Av lite annorlunda modell men ack, så effektiv, det stramade riktigt duktigt i gäddhänget...


Han, hotelldirektören alltså, hade även tagit sig tid till att skruva fast en balettstång på toadörren. Som gjort till att prova några balettposer av den högre skolan... kändes rätt bra fast visst märktes det att många år hade gått sedan jag deltog i jazzbalettkursen. Tror att jag var 17 år då...


Den kombinerade handdukstorken och benstretchningsstödet var mer än vad man kunde begära. Min besvärliga ischiasnerv fick sig en rejäl duvning och jag kände mig både mjuk och spänstig i kroppen efter gymträningen. När Valdemar äntligen vaknade stod jag redan småjoggandes vid dörren och väntade, klar för en underbar hotellfrukost...beredd för ännu en härlig semesterdag...det gäller att alltid vara redo...

torsdag 21 augusti 2014

En kylig dag på Kyls strand...


Nu hade vi äntligen hittat fram till "vår strand" på Österlen - Kyls strand. För tre år sedan var vi här och då hyrde vi en liten stuga alldeles vid havet. Dyrt så man höll på att falla baklänges av förvåning men med tanke på att man kunde se havet från sovrumsfönstret och var dörren öppen hörde man hur vågorna slog mot strand så var det verkligen värt pengarna. Vi kände att vi måste hit igen. Och här är vi nu igen....


Stranden är oändlig och går man en timme längs havet så märks det knappt att man kommit någonstans och det är svårt att veta var man började promenaden man måste helt enkelt ha ett riktmärke. Idag blåste det så att det stod härliga till. Vi hade ett svart regnmoln i hasorna men lyckades så klart att jogga ifrån det. Folk vandrade, flanerade, spatserade, sprang och joggade fram och tillbaka på stranden.

Vi hade snott med oss Kulturtantens och Svågerns sprillans nya solstolar, helt utan att fråga om lov, men man kan verkligen säga att det var ett lyckodrag att vi fick med oss dom.


Efter mycket besvär fick jag tills slut ordning på själva stolsmanövreringen och jag sjönk ner bekvämt och avkopplande och bara njöt av sol och hav. Valdemar påstod att jag föll i sömn direkt men han har förmodligen aldrig hört talas om djup strandmeditation.


Tråkigt nog så hade vi glömt badkläderna hemma och det var väl lika bra det då det varnades för livsfarliga underströmmar som kunde, om det gick riktigt illa, dra med oss ut i Östersjön och det var faktiskt inget som direkt lockade oss.

Personligen klarade jag blåsten tack vare benvärmarna, fleecetröjan med luva och så rullade jag in mig i sportjackan. Man kan helt enkelt säga att jag puppade in mig. Efter några timmar kom jag dock ut ur puppan utvilad, energifylld och alldeles, alldeles urblåst....man kan säga att dagen var fylld av sol, vind och vatten...