En gjutjärnspanna i förvandling...

Som om av en händelse råkade vi på en liten, gammal, rostig gjutjärnsstekpanna uppe på snickarboden. Det var då jag kom på att det var precis en sådan skröplig, skruttig stekpanna som jag behövde och som jag letat efter mycket länge. Fast jag inte vetat om det, faktiskt...

Först skurade jag av pannan med svinto. Detta gamla, hederliga, effektiva sätt att fräscha upp saker och ting. Därefter var det dags för själva behandlingen.

Vad behövdes då för detta göromål? Jo, en gammal Kvällsstunden, en ordentligt fållad bomullstrasa och en tub med ugnssvärta (ja, just, det, sådana saker man alltid har i kökslådan). Och så ett rackarns bra humör...

Jag smorde in hela stekpannan med ugnssvärtan. Vill bara förvarna om att händerna kommer att bli mycket svarta. Inget som jag dock, över huvud taget, ägnade en tanke åt, för när jag skapar blir jag så enkelspårig, liksom lite åt tunnelseendehållet...på gott och ont...

Så torkade jag av överflödet av svärtan och, hokus pokus, stekpannan var som ny. Den glänste så svart och fin och den såg synnerligen fräsch ut. Så tog jag genast fram ett paket bacon ur frysen för att inviga den uppiggade stekpannan...nej, nej, nej, sakta i backarna nu...

Nej, för nu kommer det fiffiga; jag placerade i stället en massa värmeljus i pannan så det blev som en ljushållare.

När augustimörkret äntligen sänkte sig över gården, den kvällen, så stekte jag helt enkelt på några värmeljus och den värsta höstkänslan infann sig omedelbart...vill bara påpeka att det går förmodligen lika bra med en gammal teflonpanna...