Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

fredag 31 oktober 2014

Knölen blommar...

Cyklamenknölen har börjat blomma. Inget överdådigt blommande, nej, inte alls. Bara några små futtiga blommor som slagit ut.

Skira, ljusrosa små blommor har så smått börjat slå ut. Summa sumarum två blommor...



Ingen blomma att ställa i fönstret och skryta med direkt.


Det gäller att glädjas åt det lilla...

onsdag 29 oktober 2014

Krims-krans...

Allhelgona helgen närmar sig med stormsteg. Om nu någon trodde att man bara kunde sitta inne i vedspisvärmen, sörpla hett kokkaffe, vicka på tårna och bara koppla av så har den alldeles, på tok, fel. Nej, dagarna går till att hugga granar. Jo, minsann, inga julgranar direkt men nu behövs granris så det står härliga till. Dels för att lägga på rabatterna, en gammal, hederlig tradition här hemma på logen. Dels till att binda kransar till gravarna. Allt måste obönhörligen vara färdigt till helgen.


Jag ryckte åt mig en gammal björkriskrans som hängde på vedboväggen, klippte ner granriset i små buketter. Hittade som av en händelse den gröna bindtråden och så satte jag fart. Titt som tätt påmindes jag om den där kransbindarkursen då jag fick riktiga bassningar av kursledaren, som tyckte att jag fuskade (och hur rätt hade hon inte?), så jag nästan drabbades av en black-out men jisses, vad jag lärde mig den där snögloppande söndagen.


Kransarna blev så småningom klara. Inga direkta mästerverk men det var det välan ingen som väntat heller. Kisar man bara lite med ögonen så ser granriskransarna alldeles fullkomligt, underbara ut...ja, nästan som köpta faktiskt...


Nu är det bara att rota igenom hela logen, bodarna och smedjan för att med lite tur hitta gravlyktorna...dom rackarna har ju en bedrövlig förmåga att ideligen försvinna...


Så ska bara gravljusen med...och tändstickorna, glöm för all del inte dom. Det är så förtvivlat jobbigt att stå och gnida två pinnar mot varandra för att få eld på ljusen...men sådana företeelser är väl för övrigt helt ute ändå...

måndag 27 oktober 2014

Mitt i rusningen...

Här hemma på logen så hamnade jag härom dagen mitt i rusningen. Va? Jo, just det, jag hade som av en händelse satt upp några talgbollar åt fåglarna. Tänkte att nu ska dom absolut inte bli bortskämda med dyrbara, smaskiga gottisbitar så tidigt på säsongen. Men vad händer då, jo Valdemar  kör upp på gårdsplanen och lastar ut fågelmatsäck efter fågelmatsäck ur bilen (tyckte jag inte att hela bakdelen verkade vara tungt nerlastad, ja, bilens alltså) och började pytsa ur den ena godsaken efter den andra.


Det slutade med fågelmatare på tre ställen. Fåglarna for som yra höns. Från talgbollarna till viltfröet, från jordnötsmataren och tillbaka till talgbollarna, vända på vända. Det gällde verkligen att se sig för. Ducka när dom kom farande med allra högsta hastighet. 


Kasta sig åt sidan när en hord talgoxar ven förbi. Men jag tröstade mig med Kulturtantens ord: "Dom slutar säkerligen att komma när grannen sätter upp sin fågelstation och lockar med godaste fågelmenyerna!"...så det gäller bara att se tiden an och hoppas...för annars kommer man förmodligen att gå i konkurs så som dom fjäderfäna fullkomligen vräker i sig...dag efter dag...

söndag 26 oktober 2014

Nyvallat...

Gnissel, skrap och skriii varje gång man drar ut en kökslåda. Det är så blodet isar sig i ådrorna.



Man får verkligen ta i och rycka och dra för att komma in i lådorna.



                 Det är bara att genomlida den hemska olåten eller...



En "stearinisering" är här ett måste. Ner i första bästa jullåda och gräva fram en ljusstump.


Bara att gnida stearinljuset mot kökslådekanten och vips är trögheten som förbi.



Tyst och lätt som en plätt går lådorna att öppna och stänga utan några som helst problem.

Vill bara tipsa om att metoden "stearinisering" kan med gott resultat även användas på ovallade skidor,  tröga tefat och på blixtlås som är svåra att stänga...  

lördag 25 oktober 2014

Så till den vilda grad


Vem tackar nej till älgbullar? Ja, inte vi heller. Vi startade tidigt i ottan, tände i spisen, slipade knivarna och så var vi igång. Lilla gummann rörde hysteriskt i färsen medan Kulturtanten stod bredvid och vippade lite nonchalant på saltkaret för att få fram den rätta kryddningen...


En sån viltröra...


Två timmar senare ligger dom välkryddade, välrullade och välgräddade  älgbullarna i grytan. Det var en god älg. Trevlig helg.

fredag 24 oktober 2014

Parkering med förhinder...

Hur listiga är parkeringsplatskonstruerare som filurar ut hur parkeringsplatser ska vara utformade? En fråga som jag mer och mer funderar över. Själva har vi en enorm lind stående i anslutning till uppfarten till garaget = parkeringsplats. I garaget finnes icke frigjord golvyta för vare sig Citroên eller  Golfen!!!. Vilket medför att våra bilar är nerkletade med lindgegga hela våren och halva sommaren. Hur tänkte parkeringsplatskonstruktören här? Lite gegga har ingen dött av eller...

Grå volvo letar parkeringsplats. Kollar in lediga rutor...
Denna parkeringsruta är intressant. En gatulykta mitt på parkeringsytan. Hur tänkte dom här? Hur många bilar står parkerade här under en dag? Kanske dags att avsätta en heldag för statistisk undersökning. 

... nej, den parkeringsplatsen ser inte lovande ut får fara vidare...
Kanske parkeringsplatskonstruktören hade en dålig dag eller "Så hade han bara otur när han tänkte"...

torsdag 23 oktober 2014

Äntligen i hamn...



Liten hamnbassäng...


Skönt, nu har äntligen familjens roddyacht gått i land.


Båten uppdragen på marinan och roddsällskapet tar välförtjänt vila innan dom börjar slipa på isjakterna...

onsdag 22 oktober 2014

Peppar, peppar ta i rot...

Ni har välan inte glömt att skörda pepparroten? Jag gav mig i kast med den härom dagen i duggregnet. Inget är så uppiggande som lite strilande höstregn och mina svaga nerver stärktes upp så det stod härliga till. Det blev lite lerigt och skitigt men det var absolut inget som jag ens observerade.


Som vi redan berättat om tidigare så är pepparrotsskörden ingen dans på rosor. Dom växer i ett stenigt och blålerigt parti. Det räcker inte med den vassaste spaden heller, nej, här får man ta till det grövre artilleriet - järnspettet. Tråkigt nog var inte Kulturtanten hemma på gården just den dagen, hon är nämligen en briljant järnspettsarbetare. Slungar och jonglerar med järnspetten likt den värsta tamburmajoren.


Denna pepparrot kommer att gå på export. Eller heter det kanske import. Nåja, den kommer i vilket fall att gå med transport. Jo, minsann den ska transporteras ända till Långmossen där dom planerar att starta upp en mindre pepparrotsodling. Trodde dom ja, är dom verkligen medvetna om hur pepparroten växer och förökar sig utan några som helst gränser? Pepparroten som jag förpassade i våras genom att gräva 5 meter rätt ner i jorden, och slita bort absolut alla smårötter, den står nu och vajar för vinden, cirka 1.70 hög. En utmärkt växtval för alla som helt saknar gröna fingrar...som jag då...lycka till!

tisdag 21 oktober 2014

Bäverslöjd...

Projektarbetet "Lövträd på fall" fortsätter på lilla ön. Bävern/bävrarna gör ett utmärkt arbete med trädfällandet. Inte ens höstmörkret kan stoppa dom...ser det ut som...snarare tvärtom...


Plockepinn-pinnarna bara fylls på...inte direkt lättspelat...


Viss form av näverslöjd...



Två generationer bävrar i samarbete. Stora pappa-bävern gnager på högst upp medan den lilla bäver-sonen jobbar på lite mer i marknivå...snart ligger björken som en fallen fura...

måndag 20 oktober 2014

Greppvänligt...

Trädgårdslanden har blivit höstgrävda. Inte en dag för tidigt.


Lilla gummann grävde med sådan frenesi så att det rök både stickor, strån och ett och annat grepskaft....faktiskt...



Här är eftermiddagens grepskörd som står och kallnar mot väggen...  
Bättre skaftlös än rådlös...


söndag 19 oktober 2014

Vägförvaltninga i Skultorp

Så var det hög tid att åtgärda den gropiga infartsvägen till oss hemma på logen.



Då var det rekat och klart att börja skyffla grus...

Gräva...
Arbetet var som vanligt uppdelat helt rättvist. Lilla gumman slet som ett djur bakom skyffeln medan Kulturtanten stod i solen och dokumenterade arbetet.


Pausa...
Tur att Lilla gummann är både höger- och vänsterhänt så hon kunde arbeta med bägge armarna samtidigt vilket förkortade söndagsförmiddagens grusarbete betydligt...

Gräva...
Grop efter grop fylldes med grus, vägen började mer och mer likna värsta autostradan.
Och pausa...
Efter väl förrättat värv kunde vi dra oss tillbaka och få en välförtjänt kaffetår...

fredag 17 oktober 2014

En juvel i smörbyttan...

Fick en fin blomma av Kaisa härom dagen. Hon har en hel skog med dessa växter. Här kan man säga att dom växer som ogräs... 


Det var en orkidé, blomman som jag fick. Min erfarenhet av dessa blommor är inte den bästa. Den första orkidéen som jag hade blev så illa däran att jag fick lämna den till fosterfamilj men den var så medtagen att dess liv inte gick att rädda. Min andra orkidé lever fortfarande i skrivande stund men man vet ju aldrig hur länge dom håller ut.



Så denna juvelorkidé är alltså min tredje i ordningen. Kaisas orkidé blommade med många, stora och vita blommor.  Blomman såg precis ut som nattviolen vi har i skogen hemma på logen. Nåja det är ju inte säkert att min kommer att sätta några knoppar över huvud taget...



Min blomma får i alla fall stå vackert i den gamla smörbyttan. Det blev välan alldeles bra. Nu är det bara att vänta på att den ska växa till sig och börja blomma, håller alla tummar och tår...
 

torsdag 16 oktober 2014

Dagens outfit...

...eller det kanske inte är direkt dagens outfit utan mer en dag för ungefär 52 år sen...jösses, så elegant man var på den tiden...sedan har det bara gått utför med klädmodet för egen del...tråkigt men sant...


Mamma Gertrud sydde alldeles underbara känningar åt oss när vi var små. Hon trampade på med sin trampsymaskin, så remmen riktigt glödde, när maskinen vecklades upp inför viktiga sömnadsprojekt. Annars nötte hon på för hand, kastade tygkanter och la upp klänningar med fina stygn. Alla stygn lika långa, alla stygn lika spänstiga...till skillnad mot mina ojämna, sladdriga stygn...tur att man inte blev kirurg i alla fall...

 
Tillsammans med denna hederliga, hemgjorda sticktröja blev det en fantastisk ensemble...jag tror att jag hade den tröjan till närmare elva års ålder. Jag var nämligen ett mycket litet barn, så till den milda grad att jag kallades Lill-ann...men så växte jag ifatt allt, med råge...och borde fått namnet Stor-ann...

 
Jag undrar ja, vilken outfit det blir i morgon...möjligen storstövlarna och skogshuggarvästen...som vanligt då...

onsdag 15 oktober 2014

En härlig kväll i tv-soffan...eller också inte...

När hösten äntligen faller in då lockar tv-kanalerna med nya, pigga, spännande program. Trodde dom ja, men mycket är ju faktiskt gammal skåpmat i ärlighetens namn. Ja, för matprogrammen står ju fortfarande som spön i backen. Det är matslag, tv-kockar, desserttävlingar, hela Sverige bakar, vad blir det för mat?, halv åtta hos mig och lägg så till dom utländska matprogrammen. Är det konstigt att man hela tiden vill äta, kanske?

Nu har ju nya Jeopardy kommit. Det var Mamma Gertruds absoluta favvoprogram (ja, och så då Bingolotto då) och hon satt som klistrad framför rutan varje kväll det sändes. Fast jag kan inte minnas att hon försökte svara på några frågor direkt men den som inte var tyst eller fick fruktansvärda hostanfall blev omedelbart utvisad. Nu sa yngsta dotra, Matilda-bullen, här om kvällen, att hon kunde absolut varenda fråga på det nya programmet. Ojsan, tänkte jag, det måste man ju prova, satte på teven och kunde högst två frågor, men det erkände jag inte så klart.



En gång i tiden så deltog jag faktiskt i Jeopardy. Jajemensan, så var det. Tro´t eller ej! Fast inte som deltagare så klart utan jag satt i publiken och hejade på Svågern som var med i frågeprogrammet. Ja, det var sannerligen en dag att minnas. Jag, som den simpla, enkla lantisen med fastvuxna gummistövlar och med vedklyvning som största intresse här i livet, sitta i en tv-studio och möta kändisar när man tog sig genom tv-huset, det om något ska naturligtvis tas med i dom kommande memoarerna.

Eftersom mekaniken krånglade under inspelningen så tog allt mycket längre tid än som vad som var tänkt. Vi fick då chansen att gå och äta i tv-husets matsal. Och jag säger bara det, att man inte dånade av, tänk bara stå i matkön tillsammans med kända programledare eller knö ned sig vid samma bord som värsta operastjärnorna. Nåja, programmet blev inspelat och Svågern skötte sig med bravur och vann en underbar weekend på ett lyxhotell i skärgården tillsammans med sin alldeles underbara, oerhört rara och fantastiskt intelligenta hustru - Kulturtanten. Hur mycket jag syntes i tv, kanske Ni undrar, jag skymtade inte fram ens med ena lilltån en gång, tråkigt nog...



Ett nytt program är ju också Jagad av hundar. Hm, precis som det vore något nytt. Jag har blivit jagad av hundar hela mitt liv, så sant som det är sagt. Alla hundar känner på sig att jag är livrädd och dras omedelbart till mig fast jag absolut inte vill. Jag vill bara påpeka att detta program tittar jag definitivt inte på av dessa förklarliga skäl men om Ni skulle se en galning löpa genom stan med en skock ilskna hundar efter sig så kan jag nästan lova att det är jag...

tisdag 14 oktober 2014

Gaffelvirkskudden...

Denna kudde har alltid legat i "finsoffan" i rummet i Stora stugan. Detta rum som bara öppnades när det vankades kalas och släktträffar. Detta rum som alltid var kallt. Detta rum som hade så mycket fina saker. Känslan när Mamma Gertrud gläntade på dörren och satte fyr i kakelugnen flera dagar innan någon tillställning skulle gå av stapeln var obeskrivbar, kanske som en fläkt av lyx, glitter och glamour, ja, fast på vårt lantliga sätt att se saker och ting.


Den kudden använde man absolut inte till kuddkrig, och slogs som galningar med, vilket annars ofta hände när Kulturtanten och jag var i vårt esse, nej, minsann, man hanterade den med silkesvantar för det var liksom lite extra med den.


Mamma Gertrud berättade gång efter annan att den kudden hade blivit till genom gaffelvirkning. Mamma hade ju gått på Tärna folkhögskola i ungdomens dagar och lärt sig allt som en lantbrukarhustru skulle kunna. Slakt, bär- och grönsaks-odling, djurhållning, hushållskunskap och handarbete.

Dessutom har vi ett ruskigt fint kort från när Mamma Gertrud var ung och gick en kurs i Församlingshemmet hemma i byn. Där visar kvinnorna upp alla sina alster, från ryamattor och linnedukar till tvåändsstickningsvantar och knypplade dukar. Inga vantar med stora hål i på grund av för löst stickande, inga raggsockor med så slapp resårstickning att man inte kunde lyfta fötterna över trösklarna utan att raggisarna halkade av fötterna, viket hade varit sådana handarbetsverk som jag kunde få fram under mina unga år.


Som liten funderade jag mycket på det där med gaffelvirkningen och undrade hur det hade gått till. Fick bara upp bilder i huvudet på dom gamla silvergafflarna och en massa garnnystan. Men vad kunde man vänta av den barnungen...(hm?)


Kul att denna kudde finns kvar. Som i nyskick faktiskt. Ska kanske också informera att "finsoffan" också finns kvar. Även fåtöljerna, det utfällbara bordet med tillhörande rödklädda stolar, alla möblerna som Mamma Gertrud och Pappa Anders köpte när dom skulle gifta sig och Mamma kom hem till gården. Nu är kanske möblerna lite slitna då dom nu får användas vilken dag som helst på året men så har dom ju faktiskt 60 år på nacken.


Vetja, om jag ska ta och sno ihop några gaffelvirkskuddar någon dag här framöver? Eller kanske inte, det är nog bäst att ta förnuftet till fånga och bida sin tid...och i stället fortsätta med sina evinnerliga fulraggisar...

måndag 13 oktober 2014

Mot ljusare tider...

Äntligen, äntligen har inköpsstoppet på ljusslingor hävts här på logen. Så nu går vi mot ljusare, mer upplysta kvällar trots höstmörkret utanför.


Köpstoppet kom till när det framkom att mina tillgångar vad det gällde slingor var onormalt stort.


Köpte många slingor långt före jul som jag placerade på alldeles fantastiskt bra ställen! När julruset grep tag i mej hittade jag inte en enda ljusslinga utan var tvungen att inhandla några för att få till det där riktiga julmyset.


På julrean gjorde jag förstås några fantastiska julljusfynd till halva priset. Dessa juldekorationer lades på lätthittade ställen som jag givetvis helt glömde bort...


Men nu har det investerats i en alldeles ny och underbar ljusdekoration. Den utplacerades omedelbart så den inte skulle försvinna. Nu gäller det bara att låta lagd ljusslinga ligga...