Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

tisdag 14 oktober 2014

Gaffelvirkskudden...

Denna kudde har alltid legat i "finsoffan" i rummet i Stora stugan. Detta rum som bara öppnades när det vankades kalas och släktträffar. Detta rum som alltid var kallt. Detta rum som hade så mycket fina saker. Känslan när Mamma Gertrud gläntade på dörren och satte fyr i kakelugnen flera dagar innan någon tillställning skulle gå av stapeln var obeskrivbar, kanske som en fläkt av lyx, glitter och glamour, ja, fast på vårt lantliga sätt att se saker och ting.


Den kudden använde man absolut inte till kuddkrig, och slogs som galningar med, vilket annars ofta hände när Kulturtanten och jag var i vårt esse, nej, minsann, man hanterade den med silkesvantar för det var liksom lite extra med den.


Mamma Gertrud berättade gång efter annan att den kudden hade blivit till genom gaffelvirkning. Mamma hade ju gått på Tärna folkhögskola i ungdomens dagar och lärt sig allt som en lantbrukarhustru skulle kunna. Slakt, bär- och grönsaks-odling, djurhållning, hushållskunskap och handarbete.

Dessutom har vi ett ruskigt fint kort från när Mamma Gertrud var ung och gick en kurs i Församlingshemmet hemma i byn. Där visar kvinnorna upp alla sina alster, från ryamattor och linnedukar till tvåändsstickningsvantar och knypplade dukar. Inga vantar med stora hål i på grund av för löst stickande, inga raggsockor med så slapp resårstickning att man inte kunde lyfta fötterna över trösklarna utan att raggisarna halkade av fötterna, viket hade varit sådana handarbetsverk som jag kunde få fram under mina unga år.


Som liten funderade jag mycket på det där med gaffelvirkningen och undrade hur det hade gått till. Fick bara upp bilder i huvudet på dom gamla silvergafflarna och en massa garnnystan. Men vad kunde man vänta av den barnungen...(hm?)


Kul att denna kudde finns kvar. Som i nyskick faktiskt. Ska kanske också informera att "finsoffan" också finns kvar. Även fåtöljerna, det utfällbara bordet med tillhörande rödklädda stolar, alla möblerna som Mamma Gertrud och Pappa Anders köpte när dom skulle gifta sig och Mamma kom hem till gården. Nu är kanske möblerna lite slitna då dom nu får användas vilken dag som helst på året men så har dom ju faktiskt 60 år på nacken.


Vetja, om jag ska ta och sno ihop några gaffelvirkskuddar någon dag här framöver? Eller kanske inte, det är nog bäst att ta förnuftet till fånga och bida sin tid...och i stället fortsätta med sina evinnerliga fulraggisar...

6 kommentarer:

  1. Så fin kudde med en ännu finare historia bakom! Åh, dessa fina gamla hantverk. Jag kan precis känna det där med den kalla och högtidliga salen från mormor och morfars hem. Där gick vi in ibland och kammade mattfransarna ... Men till fest värmdes det upp och det var verkligen fest då vi fick sitta därinne.
    Ha en fin tisdagskväll!
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk när man var liten, det var tider det...

      Radera
  2. Fin kudde. Roligt att ha saker med historia. Min barndomskompis hade ett svalt finrum där man rörde sig försiktigt och tittade storögt på sakerna. Kändes högtidligt.
    Raggissar är inte det sämsta:-)
    Allt gott
    Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Raggisar är alltid rätt...men inte alltid helt perfekta...

      Radera
  3. Men så roligt att se den kudden! Precis en sådan hade min mormor. Inte visste jag att den var gaffelvirkad. Kanske gjordes den på Tärna folkhögskola för där gick faktiskt min mormor också. Blev sedan kvar där några år i köket! Värden är bra liten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vad kul, kanske det var ett projekt där på Tärna att alla skulle få till en sådan kudde...tur att jag aldrig gick där...eller man kanske skulle säga synd att jag inte gick där...

      Radera